En januarimorgon 1853 satte torparhustrun Greta Haapasalo i Vetil sin plan i verket. Med två av sina barn, lite förnödenheter och en kantele i släden gav hon sig i väg mot Helsingfors för att träffa Topelius.
Greta var 39 år och hade nyligen slutat amma den senast födde, Kalle, nummer åtta i barnaskaran. De två som fick följa med mamma var Joonas, 11, och Matti, 8. Avgörande var att Gretas gamla mamma Lisa, 78, som änka flyttat in familjen och kunde se till de hemmavarande barnen.
Troligen hade Greta ingen körkarl, utan höll själv i tömmarna. Via Perho och Lintulahti ankom hon till Jyväskylä, där hon med barnen och kantelen gick från gård till gård och framförde gamla folkvisor för att få ihop lite pengar.
Nästa anhalt var Tammerfors och följande Tavastehus. Här lovade Greta två gamla fröknar att i Helsingfors som bud överlämna en bok till en viss fru Forsström.
Åsynen av den moderna huvudstaden förskräckte Greta. Hon frågade en herre på gatan hur hon skulle hitta till Forsströms. Herrn visade sig vara medicineprofessorn Immanuel Ilmoni, som bemötte henne väl. Snart fick fru Forsström på Skatudden sin bok och erbjöd i gengäld husrum för Greta och barnen.
Nästa steg var att träffa Zacharias Topelius, berömd som skriftställare och redaktör för Helsingfors Tidningar. Till honom hade Greta en särskild inträdesbiljett, ett rekommendationsbrev som hon två år tidigare fått i Gamlakarleby.
Vad var bakgrunden?
Greta Jacobsdotter föddes i Järvelä i Kaustby, troligen den 13 november 1813 (uppgifterna varierar). Greta var nästyngst i en syskonskara på nio (med två olika fäder), hennes föräldrar bar släktnamnen Warg och Björn, nämligen Jacob Mattson Warg och Elisabet (Lisa) Eliasdotter Björn från Ås gård (Oosinharju) nära Järvelä.
Att kantelen blev Gretas instrument berodde på ”Vanhan talon Juho”, en kantelespelande granne i Järvelä som blev hennes musiklärare. Av en bror fick Greta en första liten kantele av alträ. Med åren köpte hon nya instrument och satt och spelade varje ledig stund.
Greta växte upp vacker att se på och stolt i sin attityd. Genast hon hörde att nöjen och danser var på gång var hon först på plats, enligt vad hon berättade på gamla dagar. Hon var mån om att klä sig snyggt, var flink in fingrarna och snabb i huvudet.
Midsommaren 1837, vid 23 års ålder, firade Greta bröllop i full skrud på Järvelä hemman med bondsonen Jonas Danielsson Wirkkala, detta i ett dubbelbröllop där Gretas sjuttonåriga systerdotter Brita Lisa Henricsdotter Järvelä gifte sig med inhyseskarlen Jonas Jeremiasson Huntus.
Egentligen stod en annan bondson högst på Gretas giftaslista. Då denne på sina föräldrars inrådan i stället gifte sig rikt, lät Greta en väninna bestämma vilken hon skulle välja bland två andra uppvaktare. Väninnan valde för Gretas räkning Jonas, positivt såtillvida att denne verkligen visade sig hålla av sin fru, negativt för att han inte klarade alkoholen.
Som framgått födde Greta barn i rask takt. Livet med Jonas kom också att innebära ett ständigt flyttande i en strävan att, genom att sälja och köpa små odlingslotter, ta steget från torpar- till bondnivån.
Sitt kantelespelande höll Greta vid liv, och i takt med att bekymren ökade började hon också sjunga. I slutet av 1848 flyttade familjen till ett torp, Haga, tillhörande prästgården i Vetil. Kaplanen där, B.H.R. Aspelin (senare kyrkoherde i Malax), uppmärksammade snart Gretas talang.
Idén att turnera som musiker fick Greta redan i unga år av en skräddare: ”Skulle jag ha sådan röst och kunna spela kantele, skulle jag ge mig ut i världen och låta människor lyssna.” En förebild var säkert Matts Pensar, en kringresande spelman från Karleby socken som blivit en berömdhet långt in i landet.
1849 gav sig Greta i väg till Gamlakarleby, uppmuntrad av grannhustrun, som även lånade henne pengar till en ny kantele. Greta tog också nu sällskap av ett par av sina barn. Saken gick väl, snart stod Jakobstad i tur (här ska Greta ha druckit brunn för hälsans skull, med gott resultat). Sedan följde Nykarleby.
Betydelsefullt blev att hon ofta mötte människor som ville henne väl. En sådan var Adam Langenskiöld, en 30-årig kapten som 1850 hade flyttat till Gamlakarleby för tjänstgöring vid Lotsverket. Adam uppmanade henne att pröva sin lycka i Helsingfors, gav henne tips om hur hon skulle bete sig och skrev ett rekommendationsbrev som i huvudstaden borde
lämnas till Frenckells tryckeri.
Detta var alltså det brev som öppnade vägen till Zacharias Topelius, som nyfiken tog emot henne. Bland annat så här skrev han i sin tidning den 29 januari 1853:
För få dagar sedan anlände hit en fattig familj i sin hembygds drägt; en torftig släde, dragen af en utmagrad häst, sökte sig skygg en bostad och fann den slutligen hos enskild gästfrihet. Denna familj hade rest mer än 60 mil – för att sjunga. Det war bondhustrun Greta Jakobsdotter från Haapasalo i Öfwer Wetil finska kapell af Gamla-Karleby socken med twå de äldsta af
sina åtta barn. Hennes namn är icke okändt i landets norra delar, men weterligen har det aldrig förr warit nämnt i tryck. Hon är 39 år gammal och bebor, med man och barn, ett af de minsta kronohemman. Knappt war alltid deras bröd, och förra årets misswext jagade modren ut att sjunga ihop en skärf åt de sina. Men det är icke medlidandet hon behöfwer anlita. Hwarje
hjerta, öppet för folkwisans innerliga och rörande enkelhet, skall med sällsynt glädje lyssna till denna underbart sköna poetiska genius, uppwuxen under hårda försakelser i nordens ödemarker.
Wi frågade denna qvinna af hwem hon lärt sina sköna sånger, och hon swarade oss: ”af sorgen”. Intet swar kunde wara mera träffande sannt […] Hon spelar och sjunger en stor mängd både egna och andras wisor rent som en klocka, med en mycket wacker och böjlig, ehuru, som man lätt kan förstå, icke utbildad röst (sopran). Hennes föredrag är konstlöst, alldeles
flärdfritt och mycket uttrycksfullt. Hennes hela personlighet swarar deremot. Det gläder henne, när hon får ställa sin kantele på resonansen af ett piano, ty tonen blir starkare då.
Efter denna artikel stod dörrarna i Helsingfors öppna, och Greta vande sig vid att uppträda både i större och mindre salonger. Andra tidningar hakade på och förökade uppmärksamheten kring Greta. Efter fem veckor i Helsingfors hade hon samlat ihop ansenliga 400 silverrubler och styrde åter kosan mot norr, liksom sina barn med svår hemlängtan.
Helsingforsresan skulle följas av en mängd andra resor, som gett Greta Haapasalo (det efternamn som i praktiken bestämdes av Topelius) ställning som pionjär både vad gäller folkmusik och musik som försörjningskälla.
Greta reste alltid i sällskap med någon familjemedlem, även maken Jonas ibland. Efterhand växte kretsen till fem kringresande kantelespelande sångerskor: Greta, hennes (halv)systers dotter Brita Lisa, Gretas egen dotter Greta Sofia och Brita Lisas döttrar Susanna och Anna Greta, som turnerade i varierande konstellationer.
Greta var en skicklig nätverksbyggare och förstod sig på PR. Med åren uppträdde hon för en stor del av dåtidens kulturkändisar, som hemma hos Runeberg i Borgå, för den finländske generalguvernören i Sankt Petersburg och på Dramaten och Södra Teatern i Stockholm.
Också i Stockholm fick hon en gynnare, Gustaf Adolf Montgomery, som i publiken på Dramaten tilltalade henne på finska språket. Montgomery, född i Kemi, hade nyligen pensionerat sig som landshövding i Västerbotten och blivit ordförande i Finska gillet i Stockholm.
Sitt sista stora framträdande gjorde Greta vid sångfesten i Jyväskylä 1887. Ur Vasabladet:
Då den gamla med klar, ehuru darrande röst och med en tillbakaträngd tår i de djupa, vackra ögonen, i några få, okonstlade, självdiktade ord sjöng sin levnads saga, då kunde ej heller åhörarna hålla sin rörelse tillbaka, då smög sig mången näsduk omedvetet till ögonvrån. Så sjöngo på hennes uppmaning de unga sina visor, och den gamla sångerskan
lyssnade med en glädjefull förundran på dessa toner, liksom en kärleksfull moder är förtjust över sina barns framsteg.
Greta Haapasalo dog i Jyväskylä 1893. Hon står staty bland annat i Kaustby.
Huvudkälla är biografin Kreeta Haapasalo – Ikoni ja ihminen (red. Ilkka Kolehmainen och Vesa Tapio Valo), utgiven av Folkmusikinstitutet i Kaustby 1990.
Några exempel på Greta Haapasalos släktingar:
- Marjatta Pulkkinen, författare och historieforskare, vars farfars farfar var småkusin med Greta.
- Matti Vilo, tidigare lärare, vars morfars farfar var småkusin med Greta.
- Marlén Timonen, kommunpolitiker, vars mormor morfars far var småkusin med Greta.
- Boris Haga, affärsman i textiler, vars mormors mormor var syssling med Greta.
- Jan-Erik Nygren, lärare och kulturprofil, vars farfar var 4:e kusin med Greta.
- Tora Barkar, lärare och bygdeforskare, vars farmors far var 4:e kusin med Greta.
- Marja-Leena Finnäs, pensionerad skogstekniker, vars morfars morfars mor var 4:e kusin med Greta.
- Eva Hög, skiddrottning, vars farfars far var 5:e kusin med Greta.
- Mikko Viitasalo, tidigare chef på Karleby universitetscenter Chydenius, vars mormors far var 5:e kusin med Greta.
- Pehr Löv, läkare och tidigare riksdagsman, vars farfars mormor var 5:e kusin med Greta.
