Bröllop kan firas på olika sätt, men inte mycket slår bröllopsfesten på Söderholms gård i Lepplax, Pedersöre, den 2 juli 1829. Fem syskon på gården gifte sig samtidigt i det som kom att kallas fembrudabröllopet.
Sammanlagt föddes tolv barn i familjen på Söderholms gård. Både modern Sara Söderström (f. 1773) och fadern Anders Skuthälla (f. 1770) var uppvuxna i Kronoby, men flyttade 1796 över sockengränsen till Södö (uttalades ”Söudi”) hemman i Lepplax och antog släktnamnet Söderholm.
Anders, från en respekterad familj, var häradsdomare med valspråket ”Fattig men ärlig”. Saras far var sockenskomakaren Mickel Söderström, modern hette bibliskt nog Sara Mosesdotter Lybeck.
De som nu rustade till bröllop var:
- Anders, 30 år och redan änkling, gifte sig med torpardottern Anna Finnholm.
- Mickel, 27 år och även han redan änkling, gifte sig med skomakardottern Lovisa Hallongren, 24.
- Niklas, 22 år, gifte sig med bondedottern Maja-Lisa Pellinen, 20, från Ytterpurmo.
- Magdalena, 19, gifte sig med Henrik Pelander, 28, sjöman i Gamlakarleby.
- Greta, 17, gifte sig med bondesonen Anders Kass, 25, från Katternö, Pedersöre.
Enligt en släkthistoria ska Anders Kass, medan han var sysselsatt med takarbeten på Kronoby kyrka ha fått syn på Greta, som passerade i något ärende. Flickan var vacker, han ska ha yttrat ”henne ska jag ha”, vilket alltså också blev fallet.
Att fembrudabröllopet var ett stort samtalsämne är lätt att förstå. Vädret var strålande vackert. Söderholms gård var skurad och pyntad till max, golven beströdda med finhackat enris. Taket i storstugan pryddes av brudhimlen – spända ”fransalakan” med en silkesschal innerst och mitt i den en blomsterkrans av papper. Det ansågs finare än naturblommor.
Brudgummarna Anders och Mickel hade i granngårdarna lånat upp all servis som gick att få. Magdalena, Greta och de blivande svägerskorna hade polerat allt silver. Byns ”kockamor” hade i dagar styrt över matens tillagning. Brudgummarna hade skänkt brudarna granna flagabräden och silkesschalar, medan brudarna till brudgummarna virkat resbälten, halsdukar och mängder med ullstrumpor.
För brudarnas utstyrsel var den ledande brudkläderskan från Gamlakarleby på plats. Randade yllekjolar, sidenförkläden knutna med långa band i en prydlig ros, lintygsärmar prydda med breda hålsömmar var vad som gällde, på huvudet höga brudkronor av skravelmässing.
En pinsamhet höll på att fördärva stämningen. De närmaste grannarna syntes inte till. En pojkbyting skickades över och återvände med beskedet att de inte fått någon inbjudan.
Häradsdomaren stegade i sina högtidskläder över till grannarna, som satt vardagsklädda och låtsades arbeta. Ja men ”astufoltje ä självtäji”, förklarade Anders Söderström i lagom uppbragd ton. Grannsämjan var räddad, och det gick snabbt att komma i de färdigt iordningsställda finkläderna.
Även högvördige prosten, Johan Höckert, som anlände med båt till Sundet några stenkast från Söderholms gård – den vanliga resvägen åt Jakobstadshållet denna tid – hade en lyckad dag. I vanliga fall stammade han högst fatalt, men nu behärskade han sina talgåvor på ett lyckligt sätt och förmådde även skämta en del.
Vigselakten blev förståeligt nog utdragen. Altaret var uppbyggt av tre svällande långdynor med breda handvirkade spetsar. Framför altaret två smådynor för brudparet att knäböja på. Vigningsklädhaldare höll brudpellen, en grann sidenschal, över brudparen.
Till sist kunde ändå skålandet – brännvin i silverbägare – börja och mat ställdes fram vid långa bord: kraftig köttsoppa, korngrynsgröt och mjölk som efterrätt, nybakat bröd av alla sorter och dricka i stora stånkor. Pellhaldare bar upp bröllopsgåvorna.
När prosten började tala om hemfärd, var roddare beredda. Det var ögonblicket alla hade väntat på: dansen kunde börja, och den höll på natten igenom. Menuetter, polonäser, ”purpurier”, polkor och gammaldags valser, allt som gick att dansa dansades.
Brännvinet flödade, som brukligt var. Golvstandare – alltså objudna gäster – dök upp i mängd långväga ifrån. För brudarna var dansen en prövning, eftersom de inte fick neka någon en dans och en sup. List krävdes för att smyga ut en stund och vila huvudet med den tunga brudkronan mot en vägg.
Andra dagen hade eget program. Blodkorv, ölsupa, ostar gällde som mat. De ogifta dansade nu kronorna av brudarna, varefter de gifta bröllopsgästerna dansade in brudparen i det äkta ståndet. Härefter gick det inte an att delta i ungdomens nöjen.
Den tredje bröllopsdagen dansade ännu de som orkade stå på benen, men på kvällen kunde värdfolket äntligen upplösa det tillfälliga jättehushållet.
Vad blev det av brudparen?
Två – Anders och Anna samt Niklas och Maja-Lisa – bodde kvar på Söderholms gård. Anders blev känd som byggmästare; hans och Annas ättlingar återfinns som en rad släkter Söderholm i Ekenästrakten.
Mickel och Gerda antog namnet Söderström och flyttade till Kronoby. Mickel slutade sina dagar 1856 som förvaltare på Porraskoski såg.
Magdalena flyttade med Henrik till Gamlakarleby och Greta med Anders till Kass i Katternö, där föräldrarna – födda som Johannes Broända och Brita Sipola – hade ett hemman. Namnet Broända signalerar härstamning från Nedervetil, och mycket riktigt var Johannes förfäder åtminstone sex generationer bakåt i tiden bönder i Broända.
Brita dog i mars 1838 och Johannes i augusti 1842. Sannolikt följde på det ett arv, som finansierade Gretas och Anders nästa steg. De köpte ett hemman på Storkamp i Purmo och flyttade dit i september 1843. Enligt kyrkboken var de ”välfrejdade” och flyttade med fyra barn.
Sammanlagt födde Greta tio barn, bara fyra blev fullvuxna. Lungsoten tog Greta Storkamps liv i mars 1851, då hon var 38 år gammal. Anders Storkamp dog vid 79 års ålder 1882.
På motstående sida finns Karl och Leander, två av Gretas och Anders barn med, plus en del av deras ättlingar.
