Den svenska energipolitiken är en sorglig historia. Det är ingen tillfällighet att den aktuella energikommissionen i Sverige nu beskriver läget för svensk elproduktion som kritiskt. Men trots den självinsikten kan vi inte ha så stora förhoppningar på vad kommissionen kommer fram till.
I energikommissionen finns samtliga partier representerade med uppgift att ta fram en bred överenskommelse om energipolitiken. Jag tvivlar på att det är möjligt, åtminstone när det gäller en seriös, kompetent och trovärdig energistrategi. Sveriges politiker har nämligen drabbats av ideologisk härdsmälta när det gäller energipolitik och klimatmål. Samtidigt som de beslutat om stora subventioner för vindkraften så straffar de ut kärnkraften både genom skatter och inte minst genom att strypa all forskning.
Framförallt är det skatten på kärnkraften, den så kallade effektskatten, som pressar elbolagen. Vattenfall har också gått ut och varnat för att samtliga reaktorer som de är ägare i måste stängas i förtid. Effektskatten måste bort för att investeringar ska kunna göras för att uppfylla den svenska strålskyddsmyndighetens krav på oberoende härdkylning till 2020.
Sverige har under decennier genom förnuftig energipolitik kommit mycket långt när det gäller fossilfri elproduktion. Genom vår stora tillgång till vattenkraft och storskalig kärnkraft har vi en mycket liten användning av fossila bränslen – numera bara någon enstaka procent i elproduktionen.
Men den väl fungerande energipolitiken har övergetts till förmån för en ogenomtänkt satsning på förnybar energi. Medan Finland satsar på en betydligt bättre och säkrare kärnkraft, så straffar regeringen i Sverige ut forskare på fjärde generationens kärnkraft, där avfallet kan återvändas och risken för härdsmälta minimeras.
I stället får Svensk Kärnbränslehantering i uppdrag att fundera ut hur vi ska kunna berätta för människor om 1 000 år vad vi lagt ner i bergrummen.
Den svenska regeringens hållning är både sorglig och oroväckande. Vi får en energiproduktion som är väderberoende, som är beroende av subventioner, som säljer elen med förlust och som dessutom dumpar priserna. I land efter land ifrågasätter allt fler den stora satsningen på vindkraft. Den är inte hållbar.
Sammanhållningen inom Norden har i frågan redan brakat samman. Den norska regeringen har officiellt förklarat att man efter 2020 inte vill delta i Sveriges och Norges gemensamma elcertifikatsystem, som framför allt subventionerar vindkraften.
Anledningen är enkel, subventionerna gör vattenkraften olönsam. Även i Finland omprövas nu stödsystemet till vindkraften och dess prioriterade ställning slopas.
I Sverige kan politikerna alltså inte enas. Det finns vissa svaga tongångar om att politikerna möjligtvis kan öppna för nya samtal gällande kärnkraften. Det uppstod turbulens när Vattenfall hotade att avveckla sina kärnkraftverk.
Men i härdsmältan i energidiskussionen i Sverige sitter ansvariga politiker i bojor som de själva skapat. Ni kan i Finland betänka att det är fråga om samma politiker som för några år sedan avvecklade det svenska försvaret med orden att klimatförändringarna är det största hotet mot Sverige.
Finland ska inte sätta tillit till Sverige när det gäller den framtida elförsörjningen. I takt med att kärnkraft tas ur bruk blir Sverige beroende av vädret för sin elproduktion. Vid stark blåst kommer vi att ha ett stort överskott av el, vid vindstilla kommer vi att ha brist på el. Med andra ord kommer vi då inte att ha någon el för export till Finland, utan kommer tvärtom att vilja importera el från er.
Storsatsningen på vindel är synnerligen oansvarig. Sverige kommer snart inte att ha någon hållbar elproduktion, utan bara flummiga ideologiska drömmar om hur vinden och solen, dag som natt, året runt, ska ersätta bortåt 10 000 megawatt kärnkraft, halva Sveriges elproduktion.
