Utanför hans fönster höjer sig Kreml och tornspetas prydda av den kejserliga örnen
Någon gång i februari 1812 får Eric Gustaf Ehrström, studerande vid Åbo Akademi, kallelse till biskopen i Åbo, Jacob Tengström. Ett samtal följer som kommer att sätta sin prägel på Eric Gustafs fortsatta liv. Är han intresserad av att som stipendiat studera ryska vid universitet i Moskva?
Biskopen vet gott vem Eric Gustaf är. Jacob Tengström, sedermera utnämnd till Finlands första ärkebiskop, är född och uppvuxen i Gamlakarleby och säkert bekant med Eric Gustafs far, Anders Ehrström, kaplan i Larsmo församling 1785–1805, efter det i motsvarande tjänst i Kronoby.
Avgörande är ändå att Eric Gustaf utmärkt sig som en begåvad och ambitiös ung man. Bland annat hade Eric Gustaf, ovanligt nog, inlett studier i ryska.
Den som läst Katternötidningen vet att Eric Gustaf under 1808–1809 års krig tog en civil anställning i svenska armén och i dagbok beskrev krigshändelserna i Österbotten.
Åter vid akademin efter kriget har Eric Gustaf och några studiekamrater planerat en upptäcktsresa genom Ryssland. Den resan blev inte av, men i stället kommer alltså erbjudandet från biskopen, som lovar driva saken hos de politiska beslutsfattarna. Som reskamrat har utsetts den ett år yngre studenten Carl Gustaf Ottelin, hemma från en lantmäterifamilj i Elimä.
Jacob Tengström är en av generalerna i det finländska identitetsprojektet som ges av att Sveriges östra riksdel efter 600 år blivit ett storfurstendöme under tsaren. Tengström agerar i nära samförstånd med politiska tungviktare som Gustaf Mauritz Armfelt, generalguvernör för Finland, och Michail Speranskij, mäktig minister under tsaren Alexander I.
I ett brev till Armfelt berömmer Tengström de två ”gossarnas” begåvning och goda seder och beskriver deras resa som den ”första länken af det föreningsband, som äfven i litterairt afseende skall sammanföra ryssar och finnar till ett folk”. Inför Speranskij påpekas att gossarna är fattiga och därför i stort behov av hjälp för att kunna fullfölja planen.
Försedda med diverse rekommendationsbrev anländer Eric Gustaf och Ottelin (Carl Ottelin kallas konsekvent ”Ottelin” av Eric Gustaf) till St Petersburg den 30 mars 1812. Resan har underlättats av att Armfelt låtit sända dem som regeringskonseljens kurirer, men väl framme möts de av beskedet att Speranskij dagen innan fått sparken av Alexander. Historiker menar att tsaren, medveten om sin impopularitet, gjorde Speranskij till syndabock för den förda politiken.
Eric Gustaf och Ottelin gick därmed miste om Speranskijs stöd. Genom Armfelts ingripande får de en ny reskassa, 900 rubel. Universitetet får tillsägelse att låta inskriva de unga männen för studier och ge dem husrum på kronans bekostnad, vilket blir fallet genast vid ankomsten till Moskva den 18 april.
Låt oss gå till den dagbok som Eric Gustaf skulle komma att skriva från sitt ryska äventyr. Han skriver både för sin egen och sina anhörigas skull, men även med en ambition att beskriva livet och samhällsförhållandena i Ryssland. Genom sin förmåga att återge stort och smått, även replikväxlingar som han avlyssnar eller deltar i, får Eric Gustafs dagbok närvarokänsla och en levande prägel.
Den första anteckningen har den dubbla dateringen 11/23 april 1812, beroende på att Ryssland följer den julianska kalendern (”gamla stilen”) och inte vår gregorianska kalender. Skillnaden vid 1800-talets början var tolv dagar. I fortsättningen i artikeln används den gregorianska datumvarianten.
Eric Gustaf och Ottelin träffar inledningsvis universitetets rektor Heym. Denne, själv invandrad från Tyskland, tar mycket väl emot nykomlingarna.
Man bör hålla i minnet att universitetet 1812 var småskaligt: 28 lärare och 215 studenter. Många av dem bodde i själva universitetsbyggnaden centralt i Moskva. Att kulturkretsen i staden kanske inte var så stor antyds redan på den första dagbokssidan:
”Då jag hos Baats skulle betala vår räkning, kom jag händelsevis i samtal med en man som mycket intresserade mig. Vi talade om Finland, Ryssland och Sverige, både i statistiskt och litterärt avseende och jag skulle gärna längre fortfarit om ej även en händelse avbrutit vårt samtal. Jag frågade sedan efter vem det skulle vara, och man sade mig att hans namn vore – Karamsin. Jag behöver ej säga er att jag spratt till. Skulle jag väl talat med den förträfflige Karamsin?” 1
Nikolaj Karamzin var rysk rikshistoriograf och en av landets stora berömdheter, ibland beskriven som ”Rysslands Topelius”. Karamsin brukade ibland inkognito dricka te och läsa tidningar just hos Baats.
Följande dag, den 24 april, beskriver Eric Gustaf sin inkvartering. Han ska bo med tre andra studerande i ett rum på universitets andra våning. Över husen höjer sig Kreml och Arsenalen samt tolv tornspetsar, en del prydda av den kejserliga örnen, andra av ett kors. Ottelin får ett rum delat med kandidaten Kaminetskij.
Av Eric Gustafs rumskamrater – Davidov, Andrejev och Raschetskij – är de båda senare matematiker, medan Davidov beskrivs som en ”hygglig gosse” med goda kunskaper i latin och grekiska, hans huvudämnen, plus att han talar franska tämligen väl och även kan litet tyska och engelska.
En källa till oro är att Ottelin under resan till Moskva dragit på sig en svår förkylning med frossbrytningar. Ottelin tas in på universitetssjukhuset, blir omskött på det ömmaste och tillfrisknar. Det leder till bekantskap med medicinprofessorn Mudrov.
1 Eric Gustaf Ehrströms formuleringar är i citaten lätt modifierade.
