”Blott för det att vi voro främlingar bjöd den hedersmannen oss till sig. Jag har själv varit rest utrikes, sade han, och jag vet vad det vill säga att vara främling på ett ställe. Hans svärfar, gamla föravskedade professorn Tjebotarev är en hedersgubbe. Vi kunna i alla avseenden lyckönska oss till vår första bekantskap. Alla tala tyska och franska, och bägge professorerna dessutom latin; de kalla oss Schwedische Brüder’ [svenska bröder].”
Efterhand stöter Eric Gustaf och Ottelin på en mängd personer med anknytning till Sverige, inklusive det numera autonoma storfurstendömet Finland. Den 10 maj presenteras en landsman:
”Skolen I ej bli överraskade då jag säger att det är – herr auditören Winster, som I utan tvivel alla kännen, åtminstone till namnet. I förrgår om aftonen mötte jag honom på boulevarden, och ville ej tro mina ögon att det var han; icke heller ville eller kunde jag skilja mig från mitt sällskap för att gå till honom. I gårdagstidningen såg jag att hans bror magister Winster skulle giva en orgelkonsert; därav fick jag deras adress och i dag har jag uppsökt bägge bröderna; Winster kände igen mig genast, och hans brors bekantskap gjorde jag nu.”
Det framgår att den ena brodern, Christian (f. 1774), numera kallar sig Wenster (de facto är det släktens ursprungliga namn, förfadern invandrade i tiden från Holland till Lund), medan den andra brodern, Emanuel (f. 1785), håller fast vid Winster. Christian tog juristexamen 1793 och ska ha varit anställd som auditör (juridisk tjänsteman) vid det Jägerhornska regementet på Sveaborg, varefter han 1810 anställts som fäktmästare vid Åbo Akademi.
I vart fall har Christian nu tillsammans med Emanuel genomfört en turné med orgelkonserter i alla större städer i Livland och Polen. I Vilnius hade, skriver Eric Gustaf,
”…Winster satt Åbo Universitet i stor reputation i det han såsom fäktmästare i Åbo helt och hållet desarmerat fäktmästaren i Willna, som är en fransos och hålles för en överskärare i fäktkonsten. För övrigt ha de ingenstädes funnit sig rätt nöjda; allestädes ha de haft något skäl att tadla invånarne; men ingenstädes ändå mer än i Åbo. – Och jag tillägger, ehuru de icke själva sade det, att varken den ena eller den andra broderns ord torde tåla att vägas på guldvåg.”
Eric Gustaf berättar om boendet bland annat att kronan står för en säng med sängkläder, ett bord, en stol, ett litet bokskåp, en skrivpulpet, matkärl och duktyg. Ett skåp och två extra stolar har han köpt för egna medel. Gamla avskedade soldater är anställda som vaktmästare, deras hustrur tillagar studenterna två mål mat om dagen till månadskostnaden 10 rubel.
Mathämtning, uppassning och stövelblankning kostar 3 rubel i månaden, klädtvätten det samma. Vaktkarlarna sopar golven och bäddar sängarna och är skyldiga att gå ärenden, ”att man därför måste giva dem något na vodka (till brännvin) säger sig självt”.
Rumskamraten Davidov börjar han gilla allt bättre. Andrejev beskrivs som glad och trevlig och ”varken glädes eller sörjer över någonting; om man läser för honom en löjlig satir, eller en tragisk elegi, så förmår ingendera avtvinga honom varken löje eller sorgsenhet”. Han sover varje dag till ½ 10 på morgonen och lägger sig ½ 10 varje kväll och kallas ”Trägubben”.
Ottelins rumskamrat Kaminetskij däremot är ”en av de egenkäraste, avundsjukaste och konstigaste människor jag sett. Skada bara att han genom den sköna yta han förmår visa vunnit Heyms tillgivenhet.”
