Med dessa lovord skildrade min släkting Levi Lillkvist i Sverige min far Emanuel Lillkvist i sin egen släktkrönika för snart 20 år sedan. Men eftersom Emanuel Lillkvist (1895–1993) var min egen far, så vet jag ju ännu litet mera om honom.
Pappa verkade från 1933 som glasmästare och mekaniker i sin lilla mekaniska källarverkstad vid Christinegatan 7 i Jakobstad. Anspråkslös gjorde han där sitt livsverk och fostrade tillsammans med Forsbybördiga Nanna upp en dotter och två pojkar. Hela staden var hans kundkrets trots att han aldrig annonserade om sina tjänster. Alla kände till hans skicklighet och vilja att reda upp svåra tekniska problem.
Innan pappa gifte sig, 39 år gammal, arbetade han som glasmästare i familjeföretaget Janne Lillkvist Ab vid Alholmsgatan 17. Där fanns även en verkstadshörna och en gammal metallsvarv, som drevs med pedalkraft. Pappa köpte den begagnad av en smed från Purmo 1920. Med svarvens hjälp tillverkade pappa sin egen motor till den motorcykel han byggde 1920. Lyckligtvis finns den kvar på Motormuseet på Alholmen. I dag drivs svarven av en liten elmotor, men pedalerna och remmen finns kvar.
Min pappa var väldigt fåordig. Det var bara när han riktigt noggrant ville förklara något för mig som han tog till orda, som när han för mig som åttaåring, på baksidan av en pappkartong, utantill ritade kopplingsschemat för en kristallapparat eller lite finare detektor. Och han kunde förklara lättfattligt hur jag skulle göra. Tillbehören fanns ju där i verkstaden i mitt barndomshem.
Efter några timmars jobb hade jag kristallapparaten färdig och med hörlurarnas hjälp kunde jag lyssna på Finlands Rundradio, Jakobstadsfrekvensen 202 meter. Den enkla radion blev mig väldigt kär, det hände ofta att jag somnade med lurarna över öronen. En praktisk apparat som fungerade utan strömtillförsel.
Roligt var att jag för mina klasskamrater kunde lära ut radiobyggandets konst. Musikcentralen i Passagen hade tillbehör, kondensatorer, dioder och motstånd. Mitt eget yrke blev lärare i maskin- och ellära. Vissa år byggde mina elever vid Rådmans och Oxhamns skolor kristallapparater.
I mitten av 1920-talet, mera exakt den 9 september 1926, inledde Finlands Rundradio sina sändningar. Pappa började då tillsammans med vännen Ernst Lönngren tillverka radioapparater. Minst ett dussintal tillverkades, de kändes igen på sitt lock av glas, som gjorde att man kunde begrunda innandömet ovanifrån. Pappa var ju glasmästare.
Vilken fin tid detta måste ha varit, och vilken sensation att kunna fånga de osynliga radiovågorna! Firma Electro-Maskin på Storgatan torde ha levererat tillbehören. Pappas tekniska vetgirighet kom sig av att han tidigt lärde sig tyska i Arbetarinstitutet. Tyskland var den tiden uppfinnarlandet nummer ett.
Tyvärr äger jag inget av pappas radiobyggen, men Jakobstads Museum förfogar över ett exemplar. Det enda jag har är en stor, hög ljudtratt på en hylla i Motormuseets verkstad.
När pappa gick bort, sålde vi syskon den gamla gården och med det gick en hel del till Ekorosk. Jag kunde dock överta den mekaniska delen från verkstaden och min bror Rolf tog hand om glasmaskinerna. Tur att jag kunde flytta min del till Motormuseet på Alholmen och där bygga upp den igen.
Varje gång jag rondar i museet fylls jag av glädje över att jag har räddat pappas lilla unika källarverkstad. Numera är den, liksom även Rolfs andel, det vill säga slipmaskinerna och stiftmaskinen från glasverkstaden, donerad till Jakobstads Museum, så framtiden är förhoppningsvis säkrad.
Ofta har jag grunnat på varför pappa inte satte i gång till exempel en radiofabrik eller någon annan verkstad. Men pappas ledord var ”förnöjsamheten är en vinning”. Det räckte för honom.
