”Hundra små Arjor skrek i panik. Hur skulle jag klara det här?”
Arja sitter i bilen, slår sina händer vita mot ratten, gråter och svär. Bilen står parkerad vid Malmska sjukhuset i Jakobstad. Några minuter tidigare hade hon tagit emot det chockerande beskedet. Hon har en tumör mellan buken och ryggen och man misstänker malignt lymfom, lymfkörtelcancer.
”I huvudet skrek hundra små Arjor i panik! Hur allvarlig var cancern och hur skulle jag klara det? Hur skulle jag berätta det här för mina närmaste?”
Arja ringde sin man Arto på resa långt borta i Finland. Han vände genast hemåt.
Allt började en solig morgon i augusti för mindre än ett år sedan. Arja gick till stallet för att utfodra hästarna innan hon åkte till jobbet. Medan hon sopade golvet kände hon plötsligt en kraftig smärta i ryggen. En halvtimme senare, då Arja var på sin arbetsplats, började hon kräkas.
”Jag misstänkte maginfluensa och åkte hem. Där tilltog smärtan. Efter att ha fött fem barn utan smärtlindring kan jag säga att den här smärtan var helvetisk!”
På natten var Arja tvungen att uppsöka akuten. Där misstänkte man urinvägsinfektion. Efter ytterligare två besök på akuten fanns smärtorna kvar. Sjukhuspersonal kom hem till Arja för att ge antibiotika intravenöst. Följande vecka tog man ultraljud och sedan gjordes datortomografi.
”Några timmar efter datortomografin fick jag ett samtal om att läkaren vill träffa mig genast följande morgon.”
Det hade då gått två veckor sedan Arja första gången sökte sig till akuten. Före diagnosen hade Arja under en tid känt att allt inte stod rätt till. Hon var ofta trött, förkyld och febrig.
”Tidigare trodde jag naivt att jag aldrig skulle kunna få cancer, den där hemska dödssjukdomen. Det har heller inte funnits många cancerfall i släkten.”
Fler dåliga nyheter
De dåliga nyheterna fortsatte. Några dagar före cancerdiagnosen insjuknade även Taavi, Arjas amerikanska varmblodshäst. Han konstaterades ha en spricka i kotbenet. Detta innebar sex veckors stillastående för hästen och en sex månader lång rehabilitering.
”Det var nog ödet som såg till att få stopp på mig så här. Hästen fick bli sjuk samtidigt”, skrattar Arja.
På basis av prover från tumören konstaterades follikulärt non-Hodgkin-lymfom. Cancern var av den aggressiva sorten, gradus 3. Tumören var nästan lika stor som en mjölkburk.
”Det gav en känsla av smuts. Usch att det inne i min kropp fanns något som försökte ta kontrollen över mig!”
Men Arja skulle inte ge upp. Hon var ju fortfarande vid liv.
”Jag skulle försöka leva fullt ut trots cancern. Nu i efterhand kan jag tycka att jag överdrev. Jag är känd för att vara en riktig duracell-kanin.”
Arja blev sjukskriven från sitt arbete som kanslist, sina förtroendeuppdrag samt från arbetet inom skönhetsbranschen. Helt sysslolös var hon ändå inte, utan fullföljde studiearbeten i hästskötsel. Livet snurrade raskt vidare kring gymträning, hästskötsel och familjeliv.
”Det är sådan jag är. Jag hade inte en tanke på att ändra mina vanor och hobbyn på grund av cancern. Jag var fortfarande rebellisk. En ’oslipad diamant’, som min man ibland påstår att jag är.”
Hur ska mamma klara sig?
Arja och Arto beslöt genast att vara öppna om Arjas cancer. Inom familjen reagerade alla olika.
”Min yngsta dotter, en fjortonårig hästtjej, ville inte så gärna tala om saken. Men lyckligtvis har vi våra gemensamma hästgrejer som vi kunde ägna oss åt. På stallet råder en avslappnad stämning där skrattet ofta ljuder. Det äldsta barnet igen liknar sin far: tog genast reda på fakta om cancern på nätet. En av våra döttrar oroade sig för hur jag skulle orka.”
Äldsta sonen grundade genast en Facebook-grupp för barnen i familjen.
”Den första kommentaren var att nu måste vi lära oss mocka dynga för att hjälpa mamma. Då vår nästäldsta son fick höra om min dödsångest sa han: Mamma, om det värsta möjliga skulle hända, så bär jag ut dig till Taavi i stallet, så du får ta farväl av honom”, minns Arja.
