Rätt attityd
Arja beslöt sig för att följa en väns råd och varje dag göra något som hon gillar.
”Jag tankade krafter från ridningen, hästskötseln och turerna i sulkyn. Jag piggade också upp mig själv genom att varje dag sminka mig och göra fransförlängningar. Cancern fick inte göra en människa ful, tyckte jag.”
Arja har försökt bespara familjemedlemmarna sitt lidande. Men hennes känslor blir tydliga på hennes blogg:
”Det är inte lätt att höra att man insjuknat i cancer. Det är inte lätt att berätta för sina nära och kära. Det är inte lätt att gå igenom alla möjliga tester och ta biopsier och vänta på svar. Det är inte lätt att få cellgifter indroppade i venerna. Det är inte lätt att hantera illamåendet, smärtan och tröttheten under dagarna som följer. Det är inte lätt att ständigt ta blodprover och bli stucken med spruta.
Jag har hög smärttröskel men det är ändå svårt. Det är inte lätt då munnen är så trasig att man inte kan tala, än mindre äta. Det är inte lätt att vara svullen av mediciner hela tiden. Det är inte lätt att svettas som en gris för att sedan frysa som om man var utan värmekläder i -20 graders kyla. Det är inte lätt att tappa känseln i fingertopparna och att inte kunna hantera telefonen på grund av det. Det är inte lätt att se sig själv i spegeln utan hår. Att hata sin spegelbild då all kvinnlighet gått förlorad. Nej, det är inte lätt!”
Men Arja är inte så lättbesegrad:
”Cancern sparkar mig förgäves. Jag sparkar tillbaka – och desto hårdare! I´m a fighter!”
Bitterhet och hat
I verkligheten har Arja gått igenom hela skalan av känslor.
”Jag har nog varit rädd – mycket rädd – men jag har vägrat låta rädslan vinna. Rädslan kommer ofta på natten, jag vaknar i panik och funderar hur det riktigt kommer att gå. Sedan gråter jag och för en tyst diskussion med mig själv. Då hatet tagit över har jag frågat mig själv varför just jag skulle få den här skitcancern? Varför är livet så orättvist?”
”Ibland har jag inte orkat glädjas över andras lycka, jag har varit avundsjuk och bitter. Det har funnits morgnar då jag har känt att jag inte orkar stiga upp ur sängen. Då har jag tittat på tavlan som hänger på väggen där hemma som säger: Worrying does not take away tomorrow’s troubles, it takes away today’s peace.”
”Det är ju nog ofta lättare sagt än gjort, men det stämmer till punkt och pricka.”
Fantasibilder hjälper
Ofta har Arja fört långa diskussioner med sig själv och hittat hjälp i fantasibilder.
”Då jag har varit rädd, har jag fantiserat om en stor vit häst. Samma trick har hjälpt mig ända sedan barnsben.”
I oktober, före den första cellgiftsbehandlingen, var Arja på läkarmottagningen i Vasa. Där fick hon en ny kalldusch.
”Läkaren förklarade att min cancer aldrig kommer att kunna botas. Det är den typen. Man kan få den att stanna upp. Men cancern kan återkomma när som helst, även om det kanske tar tio år.”
”Med god tur hinner cancern inte återvända under min livstid. Det är det jag tror på.”
Det här kommer alltid att finnas i det undermedvetna, och det påverkar förstås inställningen till livet.
”Vänner och bekanta har frågat om jag inte borde tala med en terapeut. Jag har svarat att jag åtminstone inte hittills haft det behovet. För närvarande hjälper det att vandra i skogen och svära. Men det största stödet kommer naturligtvis från familjen.”
Vännerna och djuren uppskattas också högt. Många människor ringer upp, skickar textmeddelanden och förmedlar styrka via Facebook. Speciellt ett textmeddelande har etsat sig fast:
”Hej! Nu är det dags att ta fram den starka bitchiga Arja! Hon som klarar vad som helst.”
”Först skrattade jag åt meddelandet, sedan grät jag och till slut blev jag lugn. Jag har också några styrkesånger som jag kan spela om och om igen. Elastinens ’Eteen ja ylös’ (’Ta kraft ur motgångarna’) och Pave Maijanens ’Elämän nälkä’ (’Livshunger’) i Antti Tuiskus version.”