Åter ett telefonsamtal
De tre första cellgiftsbehandlingarna gick bra, men efter den fjärde behandlingen var ”maskineriet” på väg att skära ihop. I det läget fick Arja åter ett dystert telefonsamtal.
”Cancercellerna hade spridit sig ända till benmärgen! Man hade inte tillräckligt tidigt skickat alla prov till universitetssjukhuset, där man skulle ha upptäckt saken tidigare. Hur kan sådant hända”, frågade sig Arja.
Hon kände ändå att hon var i goda händer. Hennes läkare mötte henne som en individ och ville verkligen få cancern under kontroll. I november var nyheterna åter goda. Lymfkörtlarna var inte längre förstorade. Vilken härlig känsla!
”Ju mörkare natt desto vackrare morgon. Ju farligare strid desto härligare seger!”
(Fritt efter Zacharias Topelius)
Men bergochdalbanan skulle fortsätta. Arjas far och faster blev också sjuka. Inom några månader hade alla tre fått olika former av cancer.
På julen var alla samlade, barn och barnbarn. Det blev en helg av värme och kärlek. Arja njöt då hon fick klättra upp på sin väns hästrygg. Lyckotårarna rann.
Sedan följe de femte, sjätte och sjunde cellgiftsbehandlingarna, och de blev brutala för kroppen. I februari var Arja totalt slut.
”Jag sa åt min man och mina vänner att nu orkar jag inte mer. Att nu räcker det, jag ger upp.”
Arto och vännerna fick säga till på skarpen. Nej, du ger inte upp nu! Du har bara en behandling kvar!
Taavi som terapeut
Arja fick cellgifter sammanlagt åtta gånger, några gånger fler än vad som ursprungligen planerades.
”Jag låg till sist på soffan som en hösäck. Jag mådde illa, det dunkade i det flera ton tunga huvudet, jag frös, svettades, frös… blev svag, livet sparkade mig i huvudet. På grund av cellgifterna tappade jag aptiten och smaksinnet. Inte ens choklad gick ner.”
Men Arja upptäckte att hon fortfarande gillade indisk och vietnamesisk mat. Hon tillagade juicer med saftcentrifugen. Grönkål, spenat, ingefära, morot, gurkmeja, bär samt frukter blandades till näringsrika smoothies. Hon kokade te på sprängticka, välfylld med antioxidant ur de finländska skogarna. Dessa cocktaildrycker gav en extra boost.
”Jag motionerade också så mycket jag orkade. Varje morgon tog jag vår hund Laku på länk.”
På vintern tog Arja sparken till stallet försedd med ombyteskläder.
”Orken var nog nära att sina halvvägs hem. Oj, oj! Men då jag har uppfostrats med finsk sisu och jävlaranamma pulserande i ådrorna, så sparkar jag på trots att syret tar slut och benen inte längre bär. Resten av dagen tillbringade jag liggande. Jag tror ingen kan förstå hur jag känner mig.”
”Hade jag lämnat bort hästarna, hade det haft en negativ inverkan. Taavi har känt på sig att jag är sjuk. Under cellgiftsbehandlingarna luktade han ofta på mig. Taavi är en otroligt klok och härlig häst. Min bästa terapeut!”
Flinten vann över peruken
Hur har människorna förhållit sig då de hört om din cancer?
”Ofta bra. Men vissa tittar på mig som om de sett ett spöke. Andra hälsar inte längre. Det sårar förstås, men jag strävar vidare. Jag är samma Arja som tidigare.”
Ett gott självförtroende krävs då utseendet förändras. Till exempel började håret lossna två veckor efter de första cellgifterna.
”Vår yngsta dotter skojade om hur hon skulle ha svårt att skilja på mig och sin pappa då vi båda snart skulle ha flint. En av sönerna sa att nog klarar du morsan av att se ut som en zenbuddhistnunna ett tag.”
Det var trots allt känsligt för Arja att tappa håret.
”Det kändes hemskt att ha kalt huvud. Det var det definitiva yttre tecknet på min cancer.”
Arjas man rakade av de sista hårtofsarna.
”Han konstaterade till slut att jag såg ut som en popstjärna.”
En peruk införskaffades också, men trots att den påminde om Arjas eget hår blev den ingen succé.
”Nog har jag använt den, men den passar bättre till maskerad.”
Det kala huvudet var inte en helt ny syn för Arja.
”I maskeringsskolan i tiderna göt jag en flint av latex åt mig själv, så jag visste att jag kommer att se ut som mig själv.”
Glädjebesked
I slutet av mars kom så beskedet att tumören var nästan borta. Det fanns kvarvarande rester, troligen av ärrvävnad, men för säkerhets skull kommer Arja ännu att få strålbehandling. Om rester av cancern ännu finns kvar, bör de då försvinna helt.
Planen är strålbehandling vid femton tillfällen. Den joniserande strålningen är enligt Arja inte lika jobbig som cellgifterna. Efter strålbehandlingarna kommer Arja att stå under tät uppföljning och medicinering i två år.
”Cancern har tärt på mig och tvingat mig till ödmjukhet. Men den har också visat att jag har oväntade krafter.”
Drömmar finns. Drömmar med anknytning till hästar. Taavi har nämligen blivit frisk, precis som Arja lovade.
Småningom vill Arja även återvända till jobbet. I väntan på det håller hon huvudet högt och njuter av livet. Glädje och fart. Närvaro och kärlek. Livets grundkomponenter.