Vid avfärden från Paris den 20 april 1736 var Dunqerque vid Engelska kanalen det första etappmålet. Där anslöt sig Anders Celsius, som varit i London för att ordna med några specialinstrument. Den 2 maj inleddes sjöresan norrut.
Det blåste rejält och alla på det lilla fartyget var sjösjuka. I Helsingör steg några därför av och tog landvägen till Stockholm. Outhier fortsatte båtledes och ankom till Stockholm den 21 maj, efter 19 dygns sjöresa.
Det franska sällskapet presenterades för den svenske kungen, den då 60-årige tyskfödde Fredrik I, som ansåg den resa fransmännen avsåg att göra som fruktansvärd, kungen skulle själv hellre gå ut i den grymmaste batalj. På kungens befallning försågs gästerna med kartor över Bottniska vikens kuster.
Outhier undersökte under väntetiden Stockholm. Han noterade hur kyrkväktare under predikningarna gick omkring med en lång käpp och knackade dem som somnat i huvudet. På gatorna vid 10-tiden på kvällen gick karlar omkring och ropade ut vad klockan var, även de utrustade med en stång:
”… i ena änden har den en mekanism med en fjädrande tång. Med denna griper de om halsen eller i benet dem som de vill arrestera eller dem som kan vilja okväda dem, och ingen kan ta sig lös därur.”
Den 6 juni inleddes resan norrut från Stockholm. Utrustningen och de flesta betjänterna skickades i väg med båt, de franska forskarna föredrog hästdragna vagnar landvägen. Redan norr om Uppsala passerades platser täckta av smältande snö, trots det sena datumet. Efter nio dagar var sällskapet i Umeå, där Maupertuis bytte färdmedel till båt.
I Luleå kunde man se hela solskivan ännu 11.45 på kvällen, berättar Outhier:
”Herr le Monnier och jag klättrade upp i träd, och vi skulle gärna ha velat vänta och se solen vid midnatt, men det var omöjligt att uthärda myggen, som höll på att äta upp oss.”
Den 20 juni anlände sällskapet till Torneå, Maupertuis hade ankommit två dagar före dem. De var trötta av resan, men eftersom detta var sommarsolståndets tidpunkt, väntade de nyfiket för att få se solpassagen i norr vid midnatt. Oturligt nog skymde ”dunster” sikten på himlen.
Maupertuis var mer lyckosam. Ute på havet hade han kunnat iaktta hur åtminstone en del av solskivan varit synlig över havet natten igenom. I Torneå hade han genast sammanträffat med landshövdingen i Västerbottens län (som inbegrep Lappland), Gabriel Gyllengrip, som var på väg vidare norrut. De gjorde sällskap till Övertorneå, där Maupertuis rekognoserade uppe på Aavasaksa, innan han återvände till Torneå för att möta sina kolleger.
I Torneå fanns bara två personer som kunde franska, överstelöjtnanten Carl Magnus du Rietz (bosatt på Haapaniemi majorställe), och en ung man som rekommenderats som tolk av landshövdingen, Anders Hellant. Denne kom härefter att bistå expeditionen under hela dess tid i Tornedalen.
