Datanörden som blev flygare

Inga digitala rackerier. Tekniken är analog och instrumentbrädan finskspråkig. Eftersom planet samtidigt kan flygas av både flygeleven och läraren, finns instrumenten i dubbel uppsättning.
Bild: Kasper Dalkarl

 

Hur gick det med skolgången, när Simon tillbringade så mycket tid i grottan?

Riktigt bra. Simon hade det lätt för sig, betygen i matematik, fysik, kemi och naturvetenskaperna var alltid höga. Ibland innebar skolan för lite utmaningar: ”Jag ville hellre bygga mina flygplan och programmera mina spel.”

Det som stack ut i Simons skolbetyg var finska språket.

”I Sandsund pratade precis alla svenska. Också i Jakobstad talade alla jag umgicks med svenska. Och i skolan gick finskundervisningen inte ut på att man skulle lära sig tala finska, utan banka in grammatiken. Jag hittade inte alls någon motivation för det.”

Efter högstadiet gick Simon i stället för det vanliga gymnasiet den så kallade IB-linjen kopplad till Vasa övningsskola. IB står för International Baccalaureate, en universitetsförberedande utbildning där alla ämnen utom modersmålet studeras på engelska.

”Det var mycket fokus på matte och naturvetenskaper och det passade mig superbra.”

Undantaget var fortfarande finskan: ”När jag skulle svara på någon fråga på finsklektionerna hörde jag mig säga till mig själv: Nu säger du nog fel, Simon, du bryter mot någon regel.”

Det ansåg läraren också.

”När jag för tredje gången böjde ett finskt ord fel, kunde läraren ge mig kommentaren: Är du dum i huvudet?”

”Nu i efterhand tänker jag så här: Skulle någon bara ha sagt att jag kunde glömma min dröm om att bli stridspilot, om jag inte lärde mig finska, då skulle min motivation ha varit fixad.”

 

Simon förbereder tankning av flygplanet. Räckvidden är 800 kilometer, men av säkerhetsskäl behöver flygfärden vara kortare än så.
Bild: Kasper Dalkarl

 

Uppbådet inför militärtjänstgöringen blev ett sanningens ögonblick.

”Jag förklarade att jag ville till flygvapnet och bli stridspilot. Jag togs inte på allvar. Nej du pratar inte finska, så du ska till Nylands brigad.”

I militärutbildningen hamnade Simon på eldlednings- och signalbatteriutbildningen.

”En av de roller som man kunde få var som avståndsmätare för eldledning. Har man en välfungerande stereosyn, kan man med en stereokikare se hur långt borta saker befinner sig. På det testet fick jag full poäng.”

Simon kunde nu ha förklarat att han ville bli avståndsmätare och skulle med det ha haft militärutbildningen avklarad på sex månader.

”Jag sa nej till det. Jag vill ju bli officer.”

Han kom till underofficersskolan på eldlednings- och signallinjen. Sedan antogs han till officersutbildningen, RUK, där han utbildades till eldledare.

Nu fanns inget val. Simon var tvungen att tala finska även om han bröt mot grammatikreglerna och tungan knöt sig.

”På tre månader i RUK lärde jag mig mer finska än under alla år i skolan. Jag visste att jag gjorde mina grammatikfel, men jag pratade på ändå.”

Han utsattes för en oväntad prövning:

”Alla elever skulle under var sin vecka agera som elevchef för batteriet. Jag bad att få ha den rollen mot slutet av kursen, så jag skulle hinna öva upp finskan. Chefen var förstående och sade ’visst’. Men när listorna över elevcheferna kom upp på väggen, stod mitt namn först.”

”Efter avklarad kurs erkände chefen att han hoppats att jag inte skulle klara uppgiften, så att han skulle kunna skicka hem mig direkt efter första veckan och slippa slösa tid på en elev som inte kunde finska.”