De finska dialekternas tämjare

I juli 1831 låg paniken på lur i Jakobstad. Anledningen var den skonare, S/V Cirkulation, som anlänt. Fartyget ankom nämligen från Riga, en stad då härjad av kolera, en förfärlig, tidigare okänd sjukdom med över 50 procents dödlighet. Till Viborg hade sjukdomen anlänt i juni. Innan året var till ända skulle 700 finländare komma att dö av sjukdomen under svåra plågor.

Cirkulation beordrades att lägga ankar ute på Ådöfjärden och besättningen tilläts gå i land bara på den lilla steniga holmen Rajstall. Efter två veckors behandling av allt på skeppet med rök och klorkalk, och då inga sjukdomssymptom syntes i besättningen, avslutades karantänen den 1 augusti.

Den här episoden föranledde en ovanlig handlingsberedskap hos de kostnadsmedvetna stadsborna. Sjukstugor för kolerapatienter inrättades hastigt, och man fick bråttom att lediganslå stadsläkartjänsten. Staden hade visserligen redan en stadsläkare, Josef Joakim Alcenius, men denne hade försvunnit till okänd ort.

Två sökande anmälde sig, Elias Lönnrot och Carl Wilhelm Fontell. Fontell var som flerårig stadsläkare i Kristinestad bättre meriterad och fick tjänsten.

Elias Lönnrot får dock bli denna artikels huvudperson. Att han som fattig nybliven läkare sökte sig till Jakobstad var kanske en tillfällighet. Eller så hade hans nära vän sedan studieåren, Johan Ludvig Runeberg, ett finger med i spelet.

Just koleraåret 1831 blev särskilt innehållsrikt i Elias Lönnrots liv. En central händelse var det möte – med Lönnrot som sekreterare – i februari då Finska Litteratursällskapet (Suomen Kirjallisuuden Seura) grundades.

Mötet ägde rum i Helsingfors hos universitetslektorn i finska språket, Carl Niclas Keckman, född i Uleåborg, lillebror till den blivande svenske biskopen och ledamoten i Svenska Akademien, Frans Mikael Franzén. Bland de tolv grundarna fanns österbottningar som Gabriel Rein och Johan Fredrik Ticklén och även den i Heinola födde Bengt Olof Lille, vars son Axel Lille skulle senare grunda Svenska folkpartiet.

Den stora inspiratören och vägvisaren för både Keckman och Lönnrot var ännu en österbottning, Zacharias Topelius den äldre. Som provinsialläkare i Nykarleby gjorde denne vidsträckta resor i Österbotten och började teckna ner de runosånger han hörde. Han blev den första att publicera dem, i fem band 1822–1831, det sista av dem med Keckman som redaktör.

Med Finska Litteratursällskapet som sponsor skickades Elias Lönnrot i maj 1831 i väg på en tio veckor lång runoinsamlingsresa. Efter återkomsten blev han ambulerande kolerainspektör med Helsingfors som bas och sökte i den positionen jobbet i Jakobstad. Med doktorsavhandlingen ”Om Finnarnes magiska medicin” i bagaget begav han sig följande år åter i väg på en insamlingsresa och tillträdde småningom som distriktsläkare i Kajana.

Elias Lönnrot kom, baserat på sina uppteckningsresor, att lägga grunden till den moderna finskan. Han hade stöd i ett slags kollektiv beställning, med en stödjepunkt i Lördagssällskapet, grundat våren 1830 av elever och yngre lärare vid Helsingfors universitet, från 1832 med Johan Ludvig Runeberg som ordförande.

I Lördagssällskapets krets föddes inte bara Finska Litteratursällskapet (medlemmarna var i stort de samma), utan också landets första privata lärdomsskola, Helsingfors Lyceum, och Helsingfors Morgonblad, med Runeberg som redaktör.

Det österbottniska inslaget i Lördagssällskapet var starkt, med medlemmar som Lars Isak Ahlstubbe (läkare och diktare, född i Oravais), Fredrik August Ehrström (kompositör, född i Larsmo, bror till den Eric Gustaf vars öden berättas på s. 28–35), Fredrik Tengström (bergmästare, född i Jakobstad) och Zacharias Topelius den yngre (Nykarleby).

Den ideologi som litteratursällskapet i tidens anda gjorde sig till tolk för – att språket är grunden för nationen – var som så många ideologier en importprodukt. Elias Lönnrot med sitt intresse för finska språket och dess förankring i gamla myter blev denna ideologis självskrivna agent och utforskare.

Under långa tjänstledigheter färdades Lönnrot till fots, i roddbåt eller på skidor på uppteckningsresor som sträckte sig till Petsamo, Archangelsk, Fjärrkarelen, Estland och Ingermanland. Som god sångare och spelman vann han förtroende hos runosångarna. I fickan fanns alltid en flöjt, med den vann han särskilt den kvinnliga publikens gunst.

Hunger, sömnlösa nätter, ohyra och hot om överfall var Lönnrots följeslagare. Flera gånger insjuknade han svårt i samma sjukdomar han var satt till att bekämpa. När kyrkobåten i Kajana välte räddade han sig med knapp nöd till stranden, medan brorsonen och en tjänarinna drunknade.

I Jelettijärvi, en avlägsen by i Fjärrkarelen, i dag 100 km in på ryskt område, klarade Lönnrot sig nätt och jämnt från att bli ihjälslagen. Han nonchalerade varningarna om att byn dominerades av råsällar, då han var rädd för att gå miste om något intressant runofynd. Genom sin sociala talang och god tur räddade han livhanken. Han noterar i dagboken – året var 1837: ”Så litet vet de om omvärlden, att de tror att Finland fortfarande hör till det svenska riket. De trodde inte på att samma kejsare styr över både Finland och Ryssland.”

Elias Lönnrot blev med samlingarna Kalevala och Kanteletar snabbt en berömdhet, även internationellt. Hans produktion är oerhört omfattande och mångsidig. Hans storverk Suomalais-ruotsalainen sanakirja (Finsk-svenskt lexicon) upptar den obegripliga mängden av 200 000 ord.

Vid utformningen av det finska skriftspråket stod striden mellan sinsemellan mycket olika dialekter. Enligt språkforskaren Raija Majamaa var Lönnrot försonlig och valde en medelväg: de västfinska dialekterna fick utgöra stommen och berikades med inslag ur de östfinska dialekterna. Han fastslog användningen av bokstaven d i skriftspråket, lånade in ord för abstrakta begrepp ur ordspråk och dialektala uttryck och lanserade egna nybildningar.

Elias Lönnrot beskrevs av samtiden som en prestigelös man med ett utpräglat sinne för humor. Hans döttrar fann det genant att han hemma i Sammatti vägrade gå klädd som en herreman.

I barndomshemmet hade Lönnrot talat finska, men försvenskats efter skolgång och studier på svenska. Han talade finska med sonen, svenska med hustrun och döttrarna. På äldre dagar använde sig Lönnrot alltmer sällan av finska, vilket han förklarade med att han inte hunnit tillägna sig alla nya former som det finska skriftspråket utvecklat.

Som universitetsprofessor i finska 1853–1862 tog Lönnrot ställning i språkfrågan genom att poängtera att samexistensen mellan finska och svenska har varit en lycka för folkets bildning och framtid i Finland.

Här intill tio av de 210 finska gåtor som Elias Lönnrot samlade och själv gav ut i svensk översättning 1841.