Media älskar som bekant larmrapporter, och ingen har väl i sommar kunnat undgå rapporter om att småfåglarna minskat kraftigt i Finland och att många arter är utrotningshotade. Den motsatta utvecklingen, nämligen att många storvuxna fågelarter ökar kraftigt i Finland, ignoreras däremot.
När jag skriver om storvuxna fågelarter, menar jag här bland annat svanar, gäss, hägrar, tranor, örnar och skarvar. Storvuxna fågelarter som man kan artbestämma utan kikare och som de flesta känner igen.
Sångsvanens starka comeback i den finländska fågelfaunan har jag berört tidigare i den här tidningen. Dess nära släkting knölsvanen, som är en introducerad art, har på samma sätt ökat kraftigt sedan första häckningen på Åland år 1934. Nu beräknas det finnas omkring 10 000 häckande par av båda svanarterna.
Havsörnens återkomst är också välkänd, och numera är stammen så stark att till och med naturskyddsbyråkraterna kommit fram till att arten inte längre kan räknas som utrotningshotad.
Mindre känt är däremot hur populationen av tranor fördubblats under de senaste tjugo åren. Tranan, som tidigare var en typisk ödemarksfågel, ser man nuförtiden överallt, den häckar nära bebyggelse och söker föda till och med längs vägkanterna. Ännu år 2004 räknade man med 19 000 häckande tranpar i Finland, men nu uppgår stammen till 40 000 häckande par.
Tyvärr häckar tranorna numera också mycket allmänt i de bästa fågelsjöarna, och mina egna observationer tyder på att dessa tranor kan vara betydande predatorer på fågelägg och fågelungar.
Det skulle vara intressant att undersöka om tranornas stora ökning kan ha ett samband med att många våtmarksfåglar minskar i oroväckande takt, något som jag personligen bedömer som sannolikt.
Två andra arter som för närvarande ökar mycket i Finland är gråhäger och ägretthäger. Båda arterna är spontana nykomlingar i Finland, gråhägern häckade första gången i Finland på 1920-talet, medan den första ägretthägern häckade i Finland först år 2018.
Ännu på 1990-talet var gråhägern en fåtalig art i Finland, stammen beräknades bara uppgå till 100 par. Numera räknar man med 1 500 häckade par i vårt land. Ägretthägern ökar snabbt för tillfället, även om antalet häckande ännu beräknas vara bara cirka 25 par.
Båda arterna ses ofta numera i Österbotten, speciellt under hösten när ungfåglarna rör sig vida omkring.
För flera arter av gäss går det också mycket bra i Finland. Den ursprungliga grågåsen har ökat mångdubbelt under senare år från cirka 1 400 par på 1990-talet till omkring 6 000 par.
De två nykomlingarna kanadagås och vitkindad gås har även de ökat kraftigt. Populationen av kanadagås uppgår numera till 8 000 par och stammen av den vitkindade gåsen till omkring 15 000 häckande par.
Kanadagåsen inplanterades på 1960-talet och den vitkindade gåsen är en sentida nykomling, vars första häckning i Finland observerades så sent som 1981.
Slutligen kan man nämna stor-skarven, som återetablerade sig som häckfågel i Finland först år 1996. Under fjolårets inventering hittade man nästan 28 000 storskarvbon i Finland!
En grundläggande ekologisk princip är att naturen enbart kan föda ett visst begränsat antal djur, i detta fall fåglar.
Även om de ovanstående storvuxna fåglarna inte har exakt samma födoval som alla de småfåglar som nu minskar, så kan man inte utesluta att det råder en viss konkurrens och predation. En trana äter rimligtvis ganska mycket mer insekter på en åker än en storspov eller sånglärka.
Det är mycket viktigt att värna om den biologiska mångfalden, och åtgärder bör vidtas för att hjälpa de fågelarter som minskar och är utrotningshotade. Samtidigt bör man komma ihåg att antalet häckande fågelarter i Finland är större år 2024 än för etthundra år sedan, och troligtvis är också biomassan av fåglar nu större än tidigare.
Ibland kunde man alltså önska att åtminstone någon uppmärksamhet skulle ägnas också den positiva utveckling som pågår i vår natur.
