Förespråkare för natur- och djurskydd framhåller ofta att deras argument vilar på en stadig vetenskaplig grund. Att de värnar om utrotningshotade arter och naturens mångfald.
Tittar man närmare på dessa människors argument, ser man dock ganska snabbt att detta endast delvis är deras motiv. Mycket viktigare för många naturskyddare är att bevara det vackra i naturen och framför allt de mest ståtliga eller gulliga djuren.
Det är ingen slump att världsnaturfonden har en jättepanda, Finlands naturskyddsförbund en saimenvikare och naturskyddsföreningen i Sverige en pilgrimsfalk i sina logotyper. Alla de här arterna uppfattar människor som vackra, gulliga eller ståtliga.
Detta är inte problematiskt i sig självt, men när samma synsätt även starkt sätter sin prägel på politiska beslut och prioriteringar kring naturskydd blir det mera problematiskt. Skulle naturskyddet basera sig enbart på vetenskapliga argument, borde alla arter vara jämbördiga och få lika mycket omsorg och resurser. Rent vetenskapligt, ekologiskt och etiskt är varje art lika viktig och värdefull att bevara.
Tittar man närmare på dagens situation, ser man dock ett fåtal vackra, gulliga och/eller ståtliga däggdjur får nästan all uppmärksamhet och alla resurser.
Tror du mig inte, kan du försöka reda ut hur mycket Finland satsar ekonomiskt på att bevara arter såsom flygekorre, varg och saimenvikare och jämföra detta med hur mycket av resurserna som går till exempel till att bevara någon av de 42 arterna starkt hotade skalbaggsarter i Finland.
I en klass för sig är de ekonomiska resurser som Finland satsar på att bevara världens vanligaste (mest utbredda) rovdjur, vargen. Ett tiotal personer är heltidsanställda bara för att hantera skyddet av vargen och därtill får ett stort antal frivilliga (inklusive undertecknad) arvoden för att samla in vargspillning för DNA-analys.
Vilka djur som är vackra och gulliga är en mycket subjektiv åsikt, som inte borde ligga till grund för beslut, men så fungerar alltså även våra folkvalda lagstiftare och politiker, även om de inte kanske vet om det själva.
Samma sak gäller djurskyddet. Samtidigt som många bekymrar sig för produktionsdjurens hälsa och välmående är det väldigt få som pratar om de miljontals råttor som årligen förgiftas eller avlivas på de grymmaste sätt i alla större städer. Trots att vetenskapen håller råttan som ett av de mer intelligenta djuren.
Djurskyddarna vill förbjuda pälsfarmningen, eftersom djuren inte kan utföra sina naturliga drifter, medan det verkar helt okej att hålla katt i en liten stadslägenhet.
Som naturskyddare behöver jag vara medveten om att jag som människa antagligen alltid kommer att känna mer för en tiger än för ett blötdjur. Att jag kommer att jobba mer för att skydda det som är vackert eller ståtligt, även om det är väldigt subjektivt.
Varken natur- eller djurskydd bedrivs alltså på en konsekvent grund i dag. Och jag har svårt att se att vi någonsin kommer att nå dithän.
