Viltkameran – bekväm metod att lära känna djuren

För det första: Det krävs markägarens tillstånd för att sätta ut en viltkamera. Speciellt på sådana platser där man även kan få människor på bild är det lätt hänt att man ställer till gräl, om man inte frågat om lov.

Många användare, speciellt jägare, utnyttjar viltkamerorna enbart för att bevaka en saltsten under årets alla dagar, men viltkamerorna kan användas betydligt mera mångsidigt än så. Det går att få fina bilder av så gott som alla däggdjur och fåglar i Finland, men det kräver att man känner till djurens beteenden och rörelser.

Olika platser är av intresse under olika årstider, så det lönar sig att flytta viltkamerorna ofta. Några av de bästa platserna för viltkameran är vid saltstenar (älg, vitsvanshjort, rådjur, hare), gryt (räv, mårdhund, grävling), åtlar och kadaver (stora och små rovdjur, rovfåglar och kråkfåglar) samt spelplatser (tjäder och orre).

Kända och vältrampade viltstigar samt viltåkrar är också säkra kort för rådjur, hjort och stora rovdjur. Dessutom kan man få bra bilder av de flesta däggdjur helt enkelt genom att placera kameran längs en sällan använd skogs- eller traktorväg.

Ett av de bästa ställen jag hittat för viltkameran är en gammal träbro över en liten å i skogen. Här har både hjortdjur, rävar, lodjur, varg och björn passerat genom åren utan att jag behövt sätta ut något extra lockmedel.

Ett knep som man lär sig ganska fort är att rensa bort högt gräs och mindre kvistar framför viltkameran. Placera viltkameran lågt, bara 0,5–1 meter över marken, om du vill få bättre bilder av djur mindre än älg. Finns det inget lämpligt träd i närheten, går det att bygga en liten ställning.

Även den som inte vill tillbringa otaliga nätter i ett gömsle vid en tjäderspelplats kan få fantastiska bilder av tjäderspelet med en viltkamera.

De flesta däggdjur går att fotografera med viltkamera. Här har viltkameran placerats på ett lavrikt berg där skogsrenarna ofta betar.

Vi använde förra våren framgångsrikt viltkameror, som kunde skicka bilder i realtid, för att ta björnen på bar gärning när den förstörde bikupor.

Lodjur vid en slagen vitsvanshjort. Ifall du hittar ett nyslaget kadaver, ska du agera snabbt, så att lukten av människa inte hinner kontaminera platsen. Gå inte fram till kadavret. Och placera kameran lågt på behörigt avstånd.

I dag kan man köpa en viltkamera för under 100 euro i en lågprisbutik. Problemet med dessa kameror är att de ofta har mycket begränsade inställningsmöjligheter.

Till exempel är så gott som alla däggdjur i Finland nattaktiva. I många fall lönar det sig att ställa in kameran så att den tar bilder enbart under dygnets mörkare timmar. Saknas lämplig inställning för detta, kommer kamerans minneskort att snabbt fyllas med oönskade bilder av flygande småfåglar eller liknande.

Det andra val man ställs inför är om kameran ska kunna skicka sina bilder över mobilnätet. För en sådan viltkamera får man räkna med en extra kostnad på minst 100 euro samt en anslutning, vilket innebär minst 60 euro per år.

Även om viltkameror som kan överföra bilder har sina fördelar, räcker en ”vanlig” viltkamera väl till för de flesta användare. Några skillnader i bildkvalitet är det inte mellan alternativen.

Det ska dock inte förnekas att det är en trevlig sysselsättning att vid morgonkaffet sitta med telefonen i handen och gå igenom vad viltkamerorna fångat upp under natten. Dessutom har vi framgångsrikt använt uppkopplade viltkameror för att snabbt kunna fånga mårdhundar som besöker åtlar och senaste vår även för att skrämma bort en björn som förstörde bikupor.

Jag avråder från att köpa de allra dyraste kamerorna, eftersom erfarenheten visat att även de förr eller senare slutar fungera. Man kan skaffa eller själv tillverka en skyddslåda för kameran i syfte att hålla regn och fukt borta, som annars kan förstöra den känsliga elektroniken, men tyvärr kan dessa lådor motverka sitt syfte, speciellt vintertid då snö pressas in i lådan och fukten stannar kvar.

Dessutom finns även en risk för stöld och ofog, något som dock hänt mig bara en gång under årens lopp. I de mer befolkade delarna av Finland kan det beteendet dock förmodas vara ett större problem.

Det har även hänt att älg och hjort provsmakat min viltkamera. En kamrat fick viltkameran totalförstörd av en arg järv som inte ville bli fotograferad.

De flesta viltkameror fungerar bra med vanliga alkaliska batterier av typen AA, men under den kalla årstiden är de dyrare litiumbatterierna eller ett fristående större batteri ett måste. De vanliga alkaliska batterierna har nämligen en mycket kort livslängd i kyla.

De flesta tar enbart bilder med sina viltkameror, men i många fall är det de korta, cirka 30 sekunder långa videosnuttarna som ger mest information och de bästa bilderna. Tror jag mig kunna räkna med mycket aktivitet framför kameran, väljer jag därför alltid att filma med viltkameran i första hand. Under årens lopp har jag fått många intressanta video­snuttar på djur med oväntade beteenden som jag haft stor nytta av i mina föreläsningar och utbildningar.