Diftongernas tusenåriga budskap

Har man växt upp med en dialekt, kan högsvenskan kännas som en fattig kompromiss. Man tappar i nyansering, inskränker sitt personliga uttryck och framstår som tråkigare än man egentligen är.

Det blir tydligt redan av det högsvenska alfabetet, som med sina 28 bokstäver inte på långt när räcker till för att återge uttalet i dialekterna.

Kraften i dialekten framgår av att den fortfarande lever starkt trots attacker från krafter som har velat påverka eller standardisera vårt sätt att tala, säger Ann-Marie Ivars, professor emerita i nordiska språk vid Helsingfors universitet:

”Under senare tid har dialekterna snarare stärkt sin ställning. Dialekten är starkt kopplad till vår grundläggande identitet. Dialekten är för många det första språket i livet, och därmed det viktigaste språket, det som ligger allra närmast våra innersta känslor”, säger hon.

Som beskrevs i förra Katternönumret innehåller dialekterna med sina olika historiska skikt detaljerad information om det förflutna. När har novationer tagit plats i dialekterna och hur har de spridit sig? Kan man av dialekterna till exempel dra slutsatser om när inflyttningen från Svealand skedde till det som i dag heter Finland?

Frågan är komplicerad, säger Ann-Marie Ivars, eftersom uppsättningen av arkaismer och novationer varierar från trakt till trakt. Generellt hittar man flest ålderdomliga drag i perifera delar av ett språkområde. Gotland och Dalarna är sådana områden i Sverige. I Finland talas de mest arkaiska svenska dialekterna i norra Österbotten, östra Åboland och Nyland.

Bland annat avspeglas det i ålderdomliga drag i ljudsystemet, som bevarat a i hald (hålla) och langg (lång) samt bevarat mb, ld och ngg i ord som lamb (lamm), kald (kall) och mangg (många).

Ett intressant exempel är ordet jär (”här”, av runsvenskans hiar, fornsvenskans hiär).

”Jär som ordform hade under vikingatiden sitt spridningscentrum i Uppsala och den gamla handelsstaden Birka – men var egentligen invandrat. Jär kom på 900-talet som novation från den sydjylländska staden Hedeby, som under vikingatiden var en ledande handels- och mötesplats”, berättar Ann-Marie Ivars.

Efter att jär etablerats i centrala Svealand kom det över till Finland med nybyggarna och är som bekant fortfarande standardordet för här i de österbottniska dialekterna.

Ett annat ålderdomligt drag är diftongerna, som i början av vikingatiden (ca 800–1050) ännu levde kvar över hela Norden. Småningom förenklades de emellertid, så att ai blev e och au och öy blev ö. Den här diftongförenklingen (som med ett fackord kallas monoftongering) spreds från Danmark till Skåne och vidare norrut i Sverige, förklarar Ann-Marie Ivars.

Det gav upphov till en bestående skillnad mellan västnordiskt och östnordiskt språk. Som kartan här nedan visar är Danmark och större delen av Sverige i dag diftongfria.

En ofta diskuterad fråga är varför diftongerna lever kvar i Finland, om de hade försvunnit vid vikingatidens slut. Kan det tolkas som att den svenska befolkningen kom till Finland redan under vikingatiden?

”Det är svårt att leda saker i bevis nu tusen år senare, men mycket tyder på att diftongförenklingen slog igenom först hos den ledande klassen i samhället, medan diftongerna levde kvar mycket längre i folkspråket”, säger Ann-Marie Ivars.

Det antyds av att runristarna under lång tid skrev uttrycket ”resa sten” på två parallella sätt, nämligen (det ålderdomligare) raisa stain och (det modernare) risa stin. I dag är varianten reis en/in stein vanlig i de nordösterbottniska dialekterna.

”Diftongerna i Finland avspeglar ett uppsvenskt folkspråk, som långt in i medeltiden bevarade diftongerna. Många av våra dialekter har bevarat dem alla tre, även om nyanserna varierar, som bein/bäin, bröut/bröit och kröup/kröip”, säger Ann-Marie Ivars.

En specialitet för Tjöck, Lappfjärd och Sideby är att öu-diftongen först dragits samman till ett ö, som sedan har diftongerats till yö i bryöt, kryöp, medan den har fallit samman med öi i till exempel böik (böka).

En annan utveckling i Österbotten är att sekundära diftonger, som inte fanns i fornspråket, utvecklats. Det har skett genom att långa vokaler diftongerats, nämligen kluvits itu så att e har blivit ie (kvield, kväll), å har blivit oå (foår, får), ö har blivit uö/yö (huör, hyör, höra), o har blivit åo (fåor, for), och så vidare.

Dialekterna har sina rötter i urnordiskan, det språk som talades i Norden ungefär under perioden 200–800. Vid vikingatidens början övergick urnordiskan i fornsvenskan, som sedan följdes av nysvenska, vars introduktionsår brukar anges till 1526, genom den första utgåvan av Nya Testamentet på svenska. Bland annat introducerades då moderniteterna ä och ö.

Ett vanligt mönster är att novationer spridit sig från grupper med högre status till grupper med lägre. På 1800-talet hade en språkklyfta uppkommit mellan allmänna svenskan, talad av ståndspersoner, och bondspråket. I en senare terminologi talade man om riksspråk respektive folkmål, i dag månar forskarna i allmänhet om att beskriva språket som ett kontinuum som varierar på en skala mellan ytterpolerna lokal dialekt och neutralt standardspråk.

Det är alltså inte så att riksspråket är ”rätt” och dialekterna ”fel”. Tvärtom har dialekterna utvecklats i en obruten linje från fornsvenskan, medan standardspråket ytterst är resultat av politik. Någon har getts, eller tagit sig, makt att bestämma vad som är ett korrekt sätt att tala, sedan har skolor, myndigheter och medier lärt ut normen.

I Finland inleddes ett vetenskapligt studium av de svenska dialekterna på 1860-talet med Axel Olof Freudenthal (1836–1911) som pionjär. Hans entusiasm i saken hade en ideologisk koppling, genom det då starka intresset för det fornnordiska och den ”bygdesvenskhet” som han var banerförare för.
Vad kan dialekterna alltså berätta om de svenska kolonisternas ankomst till Finland?

”Den naturliga slutsatsen är att den bestående svenska befolkningen i Finland anlänt någon gång efter 900-talet. Hållpunkter för en datering till perioden 1000–1200 ger ordet jär bakåt och monoftongeringen av de gamla diftongerna framåt i tiden”, säger Ann-Marie Ivars.

”En vikingatida bosättning kan inte uteslutas med bestämdhet, men om en sådan fanns, bör den ha varit så liten och så spridd att den smälte samman med de medeltida inflyttarna, utan att avsätta spår i språket.”