Som storfurstendöme inom Ryssland sedan 1809 hade Finland behållit sina svenska grundlagar och ett stort utrymme gavs att fatta beslut på nationell grund. Mot slutet av 1800-talets fick ett snävt nationalistiskt synsätt emellertid grepp om den ryska makteliten. Finland skulle till sist och en gång för alla göras ryskt.
Utnämningen av den hårdföre Nikolai Bobrikov till finländsk generalguvernör i augusti 1898 varslade om onda tider. Bobrikov försäkrade visserligen att han skulle respektera Finlands lagar och rättigheter. Men bara om dessa ”inte stod i strid med Rysslands intressen”.
En proposition om en ny värnpliktslag hade då lagts. Finlands egen militär skulle avvecklas och ersättas med värnplikt inom den ryska armén. Finländska soldater skulle alltså kunna skickas ut i Rysslands krig. Då Finlands lantdag avvisade förslaget, signerade kejsaren Nikolai II i februari 1899 ett manifest som berövade lantdagen möjlighet att behandla frågor av ”riksintresse”. Vad som var ett riksintresse bestämde tsaren.
Februarimanifestet har beskrivits som en statskupp. Nikolai II bröt mot konstitutionen och sin regentförsäkran.
Kejsaren troddes – inte utan grund, har historikerna senare visat – vara vilseförd av sina rådgivare, vilket gav anledning till den stora protestadress, undertecknad av 522 931 personer på tio dagar, som Nikolai sedan vägrade ta emot.
Hur man såg på saken i Vasa framgick då Bobrikov besökte staden i juni 1899. Vid järnvägsstationen fanns inga nyfikna och gatorna låg öde. Inte en enda officiell representant för staden eller länet mötte vid stationen. Förnärmad lät Bobrikov läxa upp Vasa läns guvernör Gustaf Axel von Kothen för försumlighet.
Fruktade vapendragare hade Bobrikov i ministerstatssekreteraren för finländska ärenden Vjatjeslav von Plehwe, krigsministern Aleksej Kuropatkin och Konstantin Pobedonostsev, överprokurator för den administrativa kyrkliga makten. De nämnda finns alla med på bilden här upptill.
Pobedonostsev sammanfattade att grundfelet i den västerländska kulturen ligger i rationalismen, parlamentarismen, onödig folkbildning och en föreställning om människans goda natur.
Hur illa det var i Finland hade Bobrikov sett själv under en studieresa: ”Icke på en enda post i landet har jag påträffat ryska män.” Inga tidningar i landet stödde den ryska regeringen. ”Det förekom mig, som gjorde jag en resa genom något utländskt land.”
Steg för steg drev Bobrikov nu genom sitt förryskningsprogram. En förordning om värnplikt gavs grundlagsvidrigt. Församlingsfriheten inskränktes. En övergång till ryska som administrationsspråk inleddes. Ryssar började utses till finländska ämbeten, i strid med regeringsformens bestämmelse om att ämbetsverken skulle befolkas av ”inhemske män”.
Till detta bland annat skärpt uppsikt över universitetet och kraftigt ökad censur. Tidningspressen förbjöds att på något sätt kritisera förryskningsmanifestet.
I februari 1900 började avdelningar av det ryska gendarmeriet förläggas till Finland. Med det infördes ett system för övervakning, angiveri och spionage.
Försöken att göra finländarna till ryssar mötte varierande reaktioner: undfallenhet, passivt, aktivt och till sist även väpnat motstånd.
Det gammalfinska partiet förespråkade långtgående eftergifter. Dess inflytelserike företrädare Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (född som den helt svenskspråkige Georg Zacharias Forsman i Vasa) tog tillfället i akt att driva fennomansk språkpolitik: i princip stödde det finska partiet den inhemska regeringen, det svenska partiet däremot var ett separatistiskt överklassparti, förklarade han.
Det finska partiet splittrades dock i gammalfinnar, som höll fast vid en undfallenhetslinje, och ungfinnar, som hänvisade till konstitutionen och förespråkade passivt motstånd. Finlands arbetarparti, som grundades just vid denna tid (juli 1899), förklarade att målet var ekonomisk och social frigörelse för Finlands arbetarbefolkning, men att ”grundförutsättningen härför är bevarandet och skyddandet av Finlands nationella autonomi”.
För vanligt folk i bygderna vägde prästernas ord i predikstolen extra tungt. Ärkebiskopen Gustaf Johansson, född i Ylivieska, hade blivit känd som en orädd försvarare av den lagliga ordningen, men vände nu på kappan och uppmanade i ett herdabrev i augusti 1901 landets präster att kungöra och lyda den ryska regimens påbud.
En österbottnisk insidesskildring har getts av Lennart Hohenthal, son till prosten Klas Emil Hohenthal, som tjänstgjorde i en rad österbottniska församlingar. Fadern deltog sommaren 1901 i ett prästmöte i Mariehamn och refererade då diskussionerna för sonen, medicinestuderande och anställd som massör på stadens badanstalt. Huvudfrågan vid prästmötet var just om prästerna skulle kungöra förordningen om den nya värnpliktslagen.
”Ordföranden för mötet, ärkebiskopen, framhöll vältaligt alla de materiella obehag som möjligen och sannolikt skulle drabba de tredskande: prästerna voro ju också tjänstemän och måste sålunda, framhöll biskopen, underkasta sig regeringens påbud utan att granska hvad som var lag och hvad icke. Gud skulle nog fritaga prästerna från ansvar!”
Detta tal föll prästerna i smaken, enligt Lennart Hohenthal, men dock inte alla. På nyåret 1903 mottog hans far, vid det laget kyrkoherde i Laihela, en skrivelse undertecknad ”Pohjanmaan pappeja” (präster i Österbotten) med uppmaning att besöka samtliga fjorton präster inom Kalajoki prosteri för att försöka påverka dem att inte skicka in värnpliktlängderna och i stället skriva under en protest mot uppbåden.
Klas Emil Hohenthal tecknade sig som första namn på protestlistan, därnäst församlingens kaplan. Då fadern vid tillfället låg sjuk, åtog sig sonen att göra resan. Sedan barndomen kände han bibeln och de teologiska argumenten.
Redan på den första anhalten på resan, i Ylivieska, kom det till ett häftigt meningsutbyte. Kontraktsprosten Jonathan Montin hävdade att det passiva motståndet var en hädelse mot Gud. Hos kyrkoherden i Alavieska, August Laaksonen, slutade diskussionen med att Lennart Hohenthal ironiskt bad om ursäkt för att han stört prästen ”i hans lyckliga lugn och okunnighet”.
På liknande sätt utföll de flesta av besöken hos församlingsprästerna. I Haapajärvi väsnades och skrek kyrkoherden Vilhelm Vaurio ”att jag skulle vända om hem och icke fara omkring som en missdådare i bygderna”. Den ende i Kalajokiprosteriet som skrev på protestlistan var den tillförordnade unge kyrkoherden i Oulais, Niilo Holmström.
Erfarenheterna gjorde djupt intryck på Lennart Hohenthal:
”Följderna af prästernas uppträdande visade sig snart i folket. Eftersom prästerna försvarade regeringens handlingar, måste väl dessa vara berättigade. Så uppstodo angifvare och aflönade spioner, som försvarade sin brottsliga skändlighet med att de tjänade regeringen.”
Motståndet mot värnpliktslagen visade sig särskilt starkt i svenska Österbotten. I många av församlingarna fanns vid uppbåden 1902 ingen på plats överhuvudtaget. För landskapets sydliga del, mellan Vasa och Sideby, finns uppgiften att anmälningsprocenten var 4,8 procent av de uppbådade. I Vasa län som helhet var siffran 15,8 procent, i hela landet 42 procent.
Många kommunstämmor obstruerade, till exempel kunde Närpes inte utse någon uppbådsnämnd, då ”inga lämpliga ledamöter” gick att hitta. Länets alla militärläkare anmälde inför uppbåden laga förfall.
En viktig roll spelade de förbjudna trycksakerna, som ingående berättade om sådant som den ryska censuren tystat. Mest spridd blev tidningen Fria Ord/Vapaita Lehtisiä, grundad år 1900 av Konni Zilliacus, tryckt i Stockholm och trots hård bevakning insmugglad storskaligt till Finland.
Betydelsefull för opinionsbildningen blev aktiviteten inom Kagalen, grundad som en hemlig organisation i augusti 1901, med juridikprofessorn Leo Mechelin som förgrundsgestalt. I Österbotten blev hovrättsassessorn Eric von Troil en samlande kraft.
År 1902 tillkom Kvinnokagalen, grundad av Maissi Erkko och Tekla Hultin. Ett finskspråkigt flygblad ”Kodin tehtävä nykyhetkenä”, författat av Helmi Setälä, gjorde organisationen känd över landet. Kvinnokagalen spred effektivt även de insmugglade trycksakerna, agerade för att barnen inte skulle lära sig ryska och samlade diskret in pengar till motståndsarbetet.
Kring de kvinnliga smugglarna finns mängder av historier. Vanligt var att under besök i Stockholm ”vaddera” dåtidens långa kjolar med de förbjudna trycksakerna, tryckta på tunt och lätt papper. Charlotte Schauman (styvmor till Eugen Schauman) hade fördelen att vara lång och mager och undergick i Stockholm en snabb gödningskur utan att väcka uppseende.
Stadsläkarhustrun i Ekenäs Sofia Stenbäck beskrev sin roll så här:
”Jag förseddes med en dubbelbottnad kappsäck och en underkjol bestående av enbart fickor. Det var ett spännande nöje att till synes lätt och obesvärat, mitt för bevakningens ögon landstiga i Helsingfors eller Åbo. Till sistnämnda stad medförde jag en gång dessutom en korg innehållande vackra vetebrödslängder, i vilken förbjuden litteratur var inbakad. Aldrig råkade jag ut för misstankar eller närgången granskning av bagaget.”
På gammalfinskt håll grundades en motkagal, med starkt inslag av präster, som turnerade med motpropaganda under förklädnad av nykterhetsföredrag.
Hovrätterna i Åbo, Vasa och Viborg framstod som verkliga motståndsfickor mot förryskningen. Totalt kom Bobrikov att avskeda 56 tredskande hovrättsledamöter.
En insats av Vasa läns guvernör Fredrik Björnberg, som tillträtt efter von Kothen 1900, förtjänas att berättas. Björnberg hade under sin tidigare ryska militärkarriär blivit bekant med tsarfamiljen, bland annat under fem år i kejsarens livvakt. I mars 1902 reste han till Petersburg och beviljades audiens både hos tsaren och dennes mor Maria Feodorovna.
Änkekejsarinnan Maria, född som prinsessan Dagmar i Danmark, hade sedan sonen Nikolaj II:s trontillträde varit dennes viktigaste rådgivare, och hon hade starkt motsatt sig sonens politik i Finland.
Björnberg vädjade inför kejsaren och änkekejsarinnan nu, med förbigående av både generalguvernören och senaten, om ett återkallande av värnpliktslagen. Björnberg ska ha gjort ett starkt intryck på kejsaren, som svarat: ”Far lugnt hem, allt ska ordnas!” Tsaren uttryckte efteråt för sin mor sin besvikelse över att ha blivit förd bakom ljuset gällande Finland.
När von Plehwe fick höra om audiensen skyndade han sig för sin del att – framgångsrikt – framställa Björnberg som en lögnare.
I ett känt brev från änkekejsarinnan till sonen i oktober 1902 klandrade hon honom så här:
”Det är en fullständig gåta för mig att du, min kära goda Nicky, vars sinne för rättvisa alltid varit så starkt, nu väljer att bli ledd och bedragen av en sådan lögnare som Bobrikov! […] Allt det som gjorts och nu göres i Finland är baserat på lögn och bedrägeri och leder direkt till revolution. Du har aldrig lyssnat till någon, som kunnat berätta dig sanningen om läget i detta land, utom Björnberg, och han kallades, naturligtvis, en lögnare. […] Tro mig och avskeda Bobrikov, detta onda genius!”
Så blev det inte. Under året 1903 drog Bobrikov i stället åt tumskruvarna ytterligare. Björnberg begärde avsked på eget initiativ, ett antal övriga guvernörer med för stor integritet avskedades.
Samtidigt drev Bobrikov på för att öka sina befogenheter ännu mer. En framställan om ”förstärkt skyddstillstånd” i Finland underställdes kejsaren, och den 15 april 1903 kunde Bobrikov återvända till Finland med ”reskriptet om den statliga ordningens och det allmänna lugnets vidmakthållande”, allmänt kallad diktaturförordningen,
Gendarmeriet fick nu ytterligare befogenheter. Bobrikov började personligen leda ordet i senaten. Litteratur och läromedel av misshagligt slag började rensas ut. Under inspektionsresor hade Bobrikov funnit farliga yttringar av separatism i böcker som Topelius Boken om vårt land och Runebergs Fänrik Ståls sägner.
Bobrikov kunde nu också som han ville stänga all slags affärsverksamhet, förbjuda möten, upplösa föreningar och utvisa eller deportera människor. Omedelbart meddelades de första utvisningarna, bland annat för de i Vasa uppväxta bröderna Eugen och Reguel Wolff och den Pyhäjokifödda Jonas Castrén.
Totalt kom Bobrikov att avskeda över 300 ämbetsmän, av dem 18 senatorer.
I juli var det Eric von Troils tur. Han arresterades på öppen gata och fördes till sitt hem, där chefen för polisinrättningen i Vasa, Axel af Enehjelm, väntade tillsammans med åtta polismän. von Troil fick order att lämna landet inom sju dagar, en noggrann husundersökning genomfördes i både stadsvåningen och sommarvillan. Till och med barnen kroppsvisiterades.
Den 30 juli avreste von Troil med Sundsvallsbåten. Tidningarna fick inte med ett ord antyda att han blivit landsförvisad, men i hamnen väntade en stor folkmassa. Ombord på fartyget skakade han sin knutna hand mot Enehjelm. De församlade sjöng Vasa marsch.
Stockholm blev nu centralorten för den finländska motståndsrörelsen. Vid en ”Stockholmsriksdag” i september 1903 diskuterades möjligheterna till ett organiserat aktivt motstånd mot Bobrikovregimen. I mars 1904 genomfördes på Uleåborgsrektorn Mauno Rosendals initiativ en storsamling i Boden, där även tillresta socialister och finska allmogemän deltog, bland dem Kyösti Kallio från Nivala.
Ett exempel på stämningarna i Vasa – där särskilt eleverna vid det svenska lyceet ofta hamnade i dispyter med de ryska gendarmerna – har getts av Vasabladets chefredaktör Edvin Sundquist. Några av hans klasskamrater hade efter ett handgemäng med gendarmen Savtjik hamnat i finkan. af Enehjelm rapporterade saken till lyceirektorn, som höll ett strafftal. Kort därefter anlände överinspektören vid Skolverket, Werner Tawaststjerna, för att förrätta räfst.
Edvin Sundquist:
”Då inspektören infann sig i klassen, åtföljd av den bekymrade rektorn, reste vi oss på övligt sätt, trettiosju kraftiga grabbar, var och en med en stor slidkniv mordiskt dinglande vid sidan. Meningen hade varit att kalla oss i tur och ordning till förhör i rektorskansliet. Men då Tawaststjerna varsnade vår stridsberedskap och våra hotfulla, olycksbådande blickar, bleknade han en smula, blev märkbart nervös, höll ett kort viskande samtal med rektor, varpå han snabbt lämnade klassrummet. Rektorn meddelade endast att kansliförhöret hade uppskjutits till eftermiddagen.”
Werner Tawaststjerna återvände till hotell Ernst, där han tagit in, men snart knackade det hårdhänt på hans dörr. Tre av Vasas mest storväxta herrar trädde in. En korthuggen replikväxling, eller snarare monolog, följde:
– Är det herr doktor Tawaststjerna som vi har den äran att tala med?
Denne nickade undfallande.
– Detta är Gustav Swanljung som talar, och de här båda andra herrarna heter Hugo Samulin och Hugo Wigardt. Vi har kommit hit för att underrätta herr doktorn om att eftermiddagståget till Helsingfors avgår kl. 6.10. Vi uppmanar doktorn att avresa från staden med sagda tåg, annars svarar vi ej för följderna. Det var bara detta vi ville säga. Adjö!
Tawaststjerna avreste och inget hördes mer om saken.
Det finländska motståndet radikaliserades nu på allvar. I december 1903 anlände en arkitekt John Bruun från Stockholm och presenterade för betrodda i Vasa – bland dem stadsfogden Johannes Malmberg och apotekseleverna Konrad Westlin och Otto Eriksson – en attentatsplan som utarbetats inom en aktivistdel av Kagalen.
Konrad Westlin har i en memoarbok beskrivit hur enligt planen Bobrikov, inrikesministern Plehwe, ryssvänliga senatorer, guvernörer och ämbetsmän av någon betydelse alla skulle dödas i en samordnad aktion.
”Detta skulle helst ske på samma dag. Det rörde sig om ett femtiotal personer. Alla attentatsmän skulle helst vara studenter eller andra bildade personer för att lägre personliga motiv inte skulle kunna misstänkas.”
Westlin utsågs själv att skjuta prokuratorn Eliel Johnsson. Vapen utlovades till alla och respengar deponerades i en bank.
Vid jultiden meddelades att planen övergetts. Alltför många oskyldiga människor riskerade att mista livet.
Konrad Westlin och Otto Eriksson gick in för att tillsammans med en tredje studentkamrat, Emil Tång, i stället försöka döda den nämnda polismästareen Axel af Enehjelm: ”Han var allmänt hatad för sitt brutala uppträdande. Detta visade han prov på vid von Troils förvisning och avresa från landet. Ett organiserat system av spioner, som lyssnade utanför folks dörrar och fönster, var också hans verk.”
af Enehjelm rörde sig efter ett tidigare överfall inte längre ensam på Vasas gator. Idén nu var att genom en bulvan, kontorsflickan Edit Salminen vid bomullsspinneriet, och ett kärleksbrev trots allt locka af Enehjelm ensam till en mörk plats.
Händelserna den överenskomna kvällen, den 2 januari 1904, utvecklas dock inte enligt plan. Edit Salminens far, en poliskonstapel, hittade ett misstänkt papper i dotterns kappficka och gjorde en anmälan. Med browningen laddad i fickan stod Konrad Westlin plötsligt ensam inför väntande poliser. Den starke och vältränade Westlin slog sig loss, sex skott sköts efter honom, varefter han fångades genom ett lassokast av en ridande polis.
I förhöret frågade af Enehjelm varför Westlin planerat överfallet:
”Jag svarade att han förrått sitt land, att han gick ryssarnas ärenden och därtill förföljde han fosterlandsvänner och strejkande värnpliktiga. af Enehjelm svarade dystert att han hade familj att tänka på och att de som avgått från militärtjänst och inte ville tjäna ryssarna inte fått det understöd som utlovats dem. Jag genmälde kort att var och en handlar efter sitt samvete.”
Om dramatiken som härefter följde berättar Konrad Westlin med blick för detaljer närmare i sin bok Två år i rysk fångenskap. I korthet förvisades han och Otto Eriksson till Tjerdin vid Uralbergen.
Dagen för det mest kända attentatet, det mot Bobrikov, närmade sig. Flera attentat mot honom hade redan planerats av varierande konstellationer, men av olika skäl inte kunnat genomföras. Eugen Schauman ville genomföra saken ensam och fick av ett antal sammansvurna ”ensamrätt” till mordet fram till midsommaren, 1904.
Attentatet den 16 juni på förmiddagen i generalguvernörsresidenset – statsrådets nuvarande festvåning ”Smolna” – är beskrivet många gånger om och händelseförloppet behöver inte återges här. Bobrikov dog dagen efter attentatet, Eugen Schauman dog omedelbart efter att ha skjutit sig själv.
Av intresse här är att en av de sammansvurna var Lennart Hohenthal, bekant med Eugen Schauman ända från skoltiden i Vasa, där Eugen tidvis hade vistats hos sin far Waldemar Schauman, länets guvernör 1894-1898.
Ett exempel på hur man i Österbotten såg på dådet gavs den efterföljande söndagen längs landsvägen genom Närpes och Övermark. Små tryckta plakat var upplimmade på alla grindstolpar och gärdsgårdar. På kyrkans klockstapel mötte närpesborna en tavla med texten ”Leve hjälten Schaumans minne!” Tavlan var målad av Axel Gallen-Kallela-eleven Carl Bengts.
En helt annan verklighetsbeskrivning gavs av Bobrikov själv i en intervju strax före attentatet:
”Tillståndet i Finland var tillfredsställande, hela utvecklingen försigginge lugnt. Finnarna förstodo situationen och uppträdde korrekt mot ryssarna […] Endast till svenskarna var förhållandet icke särdeles godt. Den svenska rörelsen uphetsade med alla möjliga medel det finska folket mot ryssarna. Proklamationer från Sverige öfversvämmade Finland likt en hydra.”
Bobrikoffs personliga sympatier fanns på gammalfennomanernas sida. De utgjorde sju åttondelar av befolkningen, hävdade han. Staden Helsingfors lämnade Bobrikov dock ingen ro. ”Denna stad är härden för tvedräkten. Här jäser allt utan orsak. Ungfennomanerna hafva samma principer som svenskarna, men äro blott ännu häftigare.”
Sex veckor efter Bobrikovs död var det dags för nästa attentat. Den 28 juli 1904 dödades den nämnde inrikesministern och ministerstatssekreteraren för Finlandsärenden Vjatjeslav von Plehwe av en bomb, kastad av den ryska socialistrevolutionären Jegor Sozonov. Inrikesministerämbetet hade Plehwe fått efter att företrädaren Dmitrij Sjpjagin mördats också han, ihjälskjuten av en revolutionär 1902.
Med Bobrikov och Plehwe borta lättade förhållandena i Finland en aning. Diktaturförordningen var dock fortfarande i kraft. Den nyutnämnde generalguvernören Ivan Oblenskij hälsades med ett inte så välkomnande telegram vid sin ankomst till landet i augusti 1904: VI VÄNTAR PÅ DIG INOM KORT. STOP. HÄR ÄR 200 GRADER VARMT. STOP. BOBRIKOV
En nyhet var att ständerna åter kallades till möte. Även landsförvisade tilläts delta. Leo Mechelin återvände till Finland i december och fick en hjältes mottagande.
Lantdagen 1904–1905 visade att opinionsläget nu var helt förändrat. Av ridderskapets och adelns representanter förestod 167 de konstitutionella och bara 30 undfallenhetsfalangen. I borgarståndet var förhållandet 67–3, i bondeståndet 62–25 och bland prästerna 24–24. Till detta kom tre socialister.
Lantdagen antog snabbt vad som kallades den stora petitionen, riktad till kejsaren, om åtgärder för fullständigt återställande av den lagliga ordningen. I januari 1905 upphävdes alla förvisningar. I mars avvecklades värnpliktsförordningen mot att Finland i stället årligen erlade ett antal miljoner mark till den ryska statskassan.
Ett förslag i lantdagen av juristen Arne Cederholm väckte särskild uppmärksamhet, nämligen att prokuratorn Eliel Johnsson skulle skiljas från sin tjänst och prokuratorsämbetet ”återupprättas i ett skick motsvarande sitt ursprungliga ändamål”. Detta – förklarade Cederholm med hänvisning till Eugen Schauman – så att inte fler dåd av samma art skulle genomföras i Finland.
Ett nytt attentat var emellertid under planering och det gällde just prokuratorn. Eliel Johnsson hade varit Bobrikovs tjänstvillige rådgivare, till exempel vid utvisningar och deportationer, och han låg också bakom sådant som systemet att pliktfälla kommuner och deras förtroendemän, då dessa vägrade verkställa val av uppbådsnämnder.
Efter julhelgen 1904 inträdde Lennart Hohenthal i det nybildade Finska Aktiva Motståndspartiets kamporganisation. Inte bara prokuratorn, utan även den nyutnämnde ministerstatssekreteraren Constantin Linder blev nu de prioriterade attentatsmålen. Linder hade under fem år som viceordförande i senatens ekonomiutskott – motsvarande statsminister – blivit nästan lika hatad som Bobrikov.
Lennart Hohenthals plan var att likvidera Linder och Johnsson i en och samma aktion. För att enklare få tillträde till dem beslöt han uppträda i den mest förtroendeingivande dräkten i deras krets, ”den heliga ryska officersuniformen”.
Denna skaffade Hohenthal under ett besök i Petersburg, där han råkade bli vittne till den så kallade blodssöndagen, den 22 januari 1905, då tsarens soldater öppnade eld mot ett fredligt demonstrationståg, med hundratals döda och tusentals sårade offer. Liken lämnades till allmänt beskådande.
Hemma i Helsingfors tre dagar senare blev han vittne till hur poliser med dragna sablar högg in på intet ont anande demonstranter.
Den utsedda dagen, den 6 februari, hade Linder hunnit resa i väg till Petersburg. I övrigt gick allt enligt Hohenthals noga förberedda plan. Vakterna gjorde stram honnör när han i sin ryska officerskappa med pälskrage anlände till Eliel Johnsons bostad. Han lämnade fram sitt visitkort, Alexandre de Gadd, Lieutnant de la garde, St. Petersbourg. I samma ögonblick som prokuratorn visade sig i rummet, drog Hohenthal fram sin browning och sköt åtta skott tätt efter varandra. Prokuratorn träffades av sju av skotten och var inom kort död.
Skottväxling följde med en konstapel i Johnsons tjänst och med sonen i huset, John. Hohenthal sårades i höger ben, vilket omöjliggjorde en flykt.
Den 8 maj kom målet till rättsbehandling. Domen blev livstids tukthus efter ett försvarstal av hovrättsassessorn Pehr Evind Svinhufvud som blivit klassiskt. Svinhufvud dissekerar på punkt efter punkt Johnsons agerande som lagens högsta väktare. Han hänvisar till att strafflagen stämplar handlingar, som syftar till att olagligen upphäva styrelsesättet i Storfurstendömet, som högförräderi och till att folkrätten erkänner rätt till självförsvar. Inte någonstans i det långa försvarstalet beskriver han Lennart Hohenthals handling som mord.
Lennart Hohenthal benådades i december 1918 genom en amnesti av riksföreståndaren för den som före mars 1917 ”förövat statsbrott eller annan förbrytelse av rent politiska bevekelsegrunder”.
Attentatet på prokurator Johnson skulle ännu följas av fler. Ett sådant riktades den 21 mars 1905 mot guvernören i Viborg, Nikolai Mjasojedov. Attentatsmannen Matti Reinikka, född i Kurikka, lyckades smyga in i guvernörens tjänsterum och sköt tre skott mot Mjasojedov, som dock bara sårades lindrigt. Reinikka greps och dömdes till fyra års tukthus.
Den 19 juli samma år kastades en bomb mot Vladimir Deutrich, Bobrikovs tidigare biträde och bland annat högsta chef för censurkommittén, när han promenerade på Alexandersgatan i Helsingfors. Deutrich fick brännskador och kunde återgå i tjänst. Gärningsmannen Artturi Salovaara lyckades undkomma.
I Ryssland följdes den nämnda blodssöndagen i Petersburg av oroligheter och en revolutionär stämning. Kejsarens makt vacklade, sovjeterna bildades. Samtidigt kom allt fler katastrofala nyheter från det blodiga rysk-japanska kriget, som satts i gång i februari 1904. Freden i september 1905 blev förnedrande för Ryssland.
Kejsaren tvingades ge löften om reformer, duman inrättades som en folkrepresentation. I lantdagsvalen i Finland 1905 fick de konstitutionella majoritet i alla stånd, och med Leo Mechelin som senatsledare genomfördes den lantdagsordning som gav Finland allmän och lika rösträtt. Förryskningsåtgärderna avvecklades.
Den goda tiden skulle vara några år, tills man från rysk sida återkom i saken.
För Lennart Hohenthals del fortsatte det spännande livet. Med hjälp av sina aktivistvänner flydde han ur fängelset, klassiskt genom att med en insmugglad fil såga av fönstergallret. Albert Engström, känd svensk författare som ofta tog hand om finländska flyktingar, berättar hur han på sitt skärgårdsställe även tog emot Hohenthal, uppskärrad av flyktupplevelserna.
Lennart Hohenthal tog sig till England och kort därefter även den ”räddande ängel”, Charlotta Zetterberg, som börjat besöka honom i fängelset och hjälpt honom vid flykten. De blev snart ett äkta par.
En släkting till makan, historikern Seppo Zetterberg, har skrivit det som numera är standardverket om Eugen Schauman, Fem skott i senaten.
Prokuratorn Eliel Johnsson belönades 1904 med adelskap, men det nya släktnamn han antog, Soisalon-Soininen, fastställdes först efter hans död.
Angiveriet satt i system
- ”Han [von Gross] berättade om afundsjukan, som rådde inom poliskåren, i synnerhet mellan kommissarierna. Alla täflade om att afge rapporter och sågo snedt på den som visste mest.”
- ”Hvarje gendarmunderofficer skaffar sig spioner och betalar för hvarje rapport allt efter dess värde; sedan föredraga underofficerarna rapporterna för sina chefer, löjtnanter och ryttmästare. Dessa föredraga dem i sin tur för chefen, general Freiberg, och denne slutligen för generalguvernören.”
- ”Deutrich var i tysthet den ledande själen i den hemliga polisen.” Liksom sin motsvarighet i gendarmeriet Freiberg gav han i sista instans rapport åt Bobrikov, som sålunda fick underrättelser från två alldeles skilda håll.
- ”Polisen hade spioner som spionerade på gendarmerna och gendarmerna spioner som spionerade mot polisen. Gendarmerna rapporterade polisen för försummelse i tjänsten och polisen beskyllde gendarmerna att ställa till folkupplopp och arbetardemonstrationer genom att betala arbetarna.”
- ”Gammalfennomanerna försökte bedra Bobrikov, och Bobrikov försökte bedra gammalfennomanerna, men ett var säkert: att Bobrikov icke lät lura sig. Han tänkte bara dra nytta af gammalfennomanernas dumhet så länge det gick och så lämna dem åt deras öde.”
