Ännu 2020 härstammade över 67 procent av den energi som Europa använde från fossila energikällor, och nästan 60 procent av energin importerade EU från övriga världen. Av denna importerade energi var 99 procent fossil. Samtidigt tvingar energi- och klimatkrisen Europa och Finland att avstå från fossilenergin så fort som möjligt.
Bioenergin – i praktiken lagrad solenergi – är för närvarande den mest betydande förnybara energikällan. År 2020 var dess andel av slutanvändningen av EU:s förnybara bränslen omkring 57 procent, medan till exempel vindkraftens andel var 16 procent och solkraftens andel 6 procent.
Trots att tillväxttakten för de senare är större än för bioenergin, har alla de förnybara energislagen en stor potential i Europa. Förnybar energi handlar inte bara om el, mycket energi behövs också för uppvärmning och som drivmedel i trafiken. I fråga om dem har bioenergin fram till nu spelat en mycket viktig roll.
År 2020 härstammade omkring 68 procent av den energi som Finland använde från något bränsle som brändes. Enligt den klimat- och energipolitiska redogörelse som statsrådet publicerade i fjol kommer den andelen som följd av politiska åtgärder att sjunka till 50–60 procent till 2050.
Bioenergins andel av Finlands energi var 2020 30 procent. Andelen bedöms i redogörelsen i någon mån öka under perioden 2020–2050. År 2021 blev i fråga om använd bioenergi ett historiskt toppår, medan fjolåret såg en liten minskning bland annat som följd av strejken i skogsindustrin.
I dag har samhället stora förväntningar på att energiproduktionen är resurseffektiv och att den biomassa som används som energi är hållbart anskaffad.
Frågan om förlust av biologisk mångfald måste tas på allvar och frågan om kolsänkor måste hanteras i enlighet med EU-avtalen. Som bioenergi kommer därför i fråga olika former av spill i skogsbruket eller till exempel sådana biprodukter som av ekonomiska skäl inte annars kommer till användning, på grund av kostnader för långa transporter eller av andra skäl. I ett energianvändningsperspektiv kan priset för sådan restbiomassa vara tillräckligt lågt.
Intressant med bioenergin är att den framöver kan vara del av ett industriellt ekosystem, som förädlar biomassa, eller av ett energisystem med negativa utsläpp, det vill säga som avlägsnar koldioxid ur atmosfären. Till exempel kan i en hållbar bioenergianvändning koldioxid återvinnas för användning i nya produkter eller också överföras i slutförvar.
I en värld, som är på väg mot en uppvärmning klart över 1,5 grader, finns i framtiden sannolikt vilja att betala för att avlägsna koldioxid. För Finland och övriga Norden finns här många goda möjligheter.
Bioenergin står också inför hotbilder. Många av dem hör ihop med den europeiska lagstiftningen, där trenden under senare år har handlat om att avsevärt begränsa bioenergins användningsmöjligheter.
Det är klart att hållbarheten hos bioenergin behöver definieras och säkerställas. Gränsdragningen mellan hållbar och ohållbar biomassa är dock inte entydig eller oberoende av sammanhang. Därför är det inte en rimlig linjedragning att till exempel klenved, som tas bort vid skogsgallring, inte ska betraktas som hållbar i fråga om energianvändning. Men i den riktningen har Europaparlamentet i förhandlingarna om förnybardirektivet försökt strama till hållbarhetsdefinitionen.
Europa har under senare år också fått mycket lagstiftning som generellt försvårar användning av biomassa som en förnybar naturresurs. Det gäller till exempel den LULUCF-förordning som slutförhandlades i höstas, och som för 2021–2030 ålägger Finland förpliktelser i fråga om kolsänkorna, och även den förordning som gäller restaurering av naturen.
Om avverkningen minskar i Finland, kommer förstås också den mängd energived som uppkommer att minska. Den andel av trädet som används av energiindustrin var i fråga om stamvedsavverkning 5 procent år 2021. Utöver det användes 8,5 procent som brännved av hushållen.
