Panoramafönstret i Elina Förstis ateljé bjuder på en utsikt över en typisk österbottnisk slätt. Långt borta står några lador utspridda, marken skiftar i grönvitt, men det mesta är grått. Trots att det är tidig eftermiddag börjar skymningen göra sig påmind. På långt avstånd syns ljuskäglor från bilar som passerar på riksväg 68.
”En konstnär lever med ljuset. Därför är det ganska deppigt att vara konstnär i Österbotten den här tiden på året. Det är lätt att förstå de nordiska konstnärer som för hundra år sedan reste till Sydeuropa under de mörka månaderna”, säger hon.
Själv har hon delat in sitt arbetsår på ett praktiskt sätt, utifrån naturens skiftningar, familjens vardagsrutiner och sin egen personliga rytm.
”Jag är mest effektiv på förmiddagarna och trivs med att ha inrutade arbetsdagar. Vardagen är också en inspiration i mitt målande. Det skulle vara främmande för mig att måla kinesiska tempel eller annat som jag inte har omkring mig.”
Eftersom dagsljus är en bristvara i december ägnar hon den månaden främst åt praktiska göromål, som att skaffa material för sitt målande för ett år framåt. När vi träffar henne, en torsdag i december, håller hon på att tillverka oljefärgskritor.
”När jag är klar med det städar jag arbetsrummet och tar jullov. Sedan börjar jag se fram emot att ljuset ska återvända, i februari. Under sommarhalvåret målar jag mest utomhus.”
Det är drygt 20 år sedan hon och hennes man, som är ingenjör, flyttade från Helsingfors tillbaka till Österbotten. De valde Luoma-aho, som ligger mellan Alajärvi och Vindala, för att det är makens hemtrakt och för att det fanns en livskraftig småindustri och en byaskola.
”Jag är också uppvuxen här i Sjönejden, med mamma från Kaustby och pappa från Kortesjärvi. Trots att de österbottniska byarna är ganska likartade känns det ändå som att de står för egna kulturer. Här finns också en kil av savolaxare och dessutom ett inflytande från de svenskspråkiga trakterna.”
Hon blev påmind om sin österbottniska identitet när hon flyttade till Kuopio för att studera textildesign i början av 1990-talet.
”Mitt sätt att tala avslöjar att jag är från Österbotten, trots att jag inte talar någon bred dialekt. Bland savolaxarna, som är kända för att undvika raka svar, uppfattades jag som väldigt rättfram, till och med burdus.”
Under studieåren i Helsingfors väckte det förundran bland konstnärskollegor att hon utifrån ett efternamn kunde säga från vilken by personen härstammade.
”Det är inget konstigt för oss i Österbotten. Här kan vi ofta gå flera hundra år bakåt i tiden och hitta samma släktnamn på samma platser. Livsvillkoren har nog präglat vårt sätt att hålla löften och avsluta projekt som vi tar oss an.”
Efter designstudierna i Kuopio ville Elina fördjupa sitt konstnärliga uttryck.
”Jag funderade på mitt yrkesval ända upp i 25-årsåldern. Det var under en praktikperiod på Finlayson som jag insåg att inom industriell formgivning kommer konstnärens egen vision långt ner på prioritetslistan.”
Hon kom in på utbildningen för konststudier vid Konstindustriella högskolan, numera en del av Aaltouniversitetet, och fortsatte därifrån till Fria konstskolan i Helsingfors. Under åren i Helsingfors byggde hon också upp ett kontaktnät som varit till stor nytta senare.
Att flytta tillbaka till Österbotten efter tio år innebar en viss kulturkrock. Mycket hade förändrats på landsbygden under 1990-talet. Men det fanns också mycket kvar från hennes barndom, och med ett nytt färgseende upptäckte hon bland annat ladornas mångskiftande nyanser.
”Jag kände ingen annan konstnär här, så jag började ta bilder och analysera mina målningar för att utveckla mig själv. För mig är det viktigare hur jag har målar än vad jag målar, och därför antecknar jag receptet för målfärgerna bakpå tavlorna, för att underlätta till exempel för en konservator. Varje tavla som blir klar är också en nyckel till nästa som jag påbörjar.”
Ladorna har placerat Elina på kartan för en stor del av landets konstkännare. Själv ser hon ladorna som ett redskap i hennes konst, som i första hand fokuserar på färg och rum.
”En del har sett det som en kulturhistorisk gärning att jag målat just lador, som är överflödiga i dagens jordbruk. Jag har också fått höra att det är bra att jag tar ställning mot EU:s jordbrukspolitik. Visst gillar jag att min konst kan väcka olika känslor och tankar hos publiken, men jag har aldrig haft något avsiktligt budskap med mina målningar.”
En del har också stört sig på att ladorna inte avbildats naturtroget.
”En lada och en målning av en lada är inte samma sak. Konst är en infallsvinkel, det är inte en dokumentation av ett föremål.”
Trots att ladorna starkt förknippas med Österbotten är det endast en liten del av målningarna som stannar kvar i regionen. Majoriteten av hennes målningar säljs genom Galleria Bronda som drivs av Sofia Rehbinder i Helsingfors. I somras ställde hon också ut sina verk på Taidekeskus Salmela i Mäntyharju, som ligger mellan Kouvola och S:t Michel, en årlig konstutställning som under ett par månader lockar omkring 30 000 besökare.
”Jag vet förstås inte var varje målning hamnar, men har förstått att det är främst konstintresserade privatpersoner i landets storstäder som köper dem. Ofta har de någon koppling till Österbotten, någon mormor eller annan släkting.”
Att konstmarknaden i Österbotten fortfarande är sval beror till stor del på den mentalitet som präglat och fortsätter prägla människorna i regionen.
”Här uppfattas konst ofta som något överflödigt. Först skaffar man det nödvändiga och sedan får man se om det blir över något till annat”, säger Elina Försti.
