Det här är en kärlekshistoria. Men inte någon “annorlunda” kärlekshistoria fast det kanske verkar så i mångas ögon. Det är frågan om något trivialt och naturligt: två människors kärlek till varandra. Det är allt. Inget märkvärdigt.
Hur reagerar människor då de inser att Anthoni Levonsaari och Juha Kuurajärvi är gifta med varandra?
”Vanligtvis positivt. Det händer att folk ropar efter oss då vi går hand i hand på offentliga platser. De gånger man får vara på sin vakt är när man träffar på berusade män i grupp”, säger de.
”Vardagen ser mer eller mindre likadan ut i alla förhållanden, har jag förstått. Jag tror inte att det finns något mönster för hur man lever i till exempel ett homoäktenskap”, säger Anthoni.
”Två män behöver nödvändigtvis inte förstå varandra bättre än en man och en kvinna. Det som behövs är en äkta vilja att möta den andra, lyssna och vara närvarande. Behovet av ömhet och beröring samt acceptans och stöd är förmodligen viktigt i de flesta relationer. Man kan inte dra slutsatser baserat på könsfördelningen om hur förhållandet fungerar”, säger Juha.
Anthoni och Juha träffades på nätet för cirka sex år sedan, på det sociala nätverket Qruiser. Juha hade nyligen flyttat från Träskända till Karleby och studerade på Mellersta Österbottens konservatorium. Anthoni som är född och uppvuxen i Åbo bodde i Tammerfors då de träffades. Förhållandet avancerade i rask takt.
Året därpå flyttade Anthoni till Juha i Karleby och började studera till dramainstruktör på yrkeshögskolan Centria. Juha studerade även musikpedagogik med sitt huvudinstrument tramporgel i samma lärosäte.
Juha spelar också melodika, blockflöjt och ramtrumma med violin som biinstrument. Han utexaminerades från Mellersta Österbottens konservatorium 2013 och fick samma år fast anställning som produktionskoordinator för folkmusikfestivalen i Kaustby, där han fortfarande arbetar.
Från stad till landsbygd
För tre år sedan köpte paret hus i Kaustby och flyttade dit.
”Det är en lyx att ha egna arbetsrum och plats för egna saker. I en liten lägenhet i stan skulle inte det vara möjligt. Vid behov kan jag dra mig tillbaka till ensamheten på övre våningen och koncentrera mig på arbetet eller konsten”, berättar Anthoni.
Hur blev ni som nykomlingar från ”södern” bemötta i Kaustby?
”Alla verkade genast vänligt inställda. Det gjorde det lättare för oss att börja tala med okända människor. Jag är positivt överraskad över att vi som manligt par oftast har fått ett tolerant bemötande”, säger Anthoni.
Juha tillägger: ”I Kaustby blir man inte förvånad över kvinnliga eller manliga par eftersom det alltid har bott par som tillhört sexuella minoriteter här. Vi har fått nya djupa vänskaper. Och det måste definitivt finnas något i dricksvattnet här, eftersom man hör musik överallt”, skrattar Juha.
Förneka känslor och begär
Som barn kunde Anthoni inte förstå sig på uppdelningen av flick- och pojksaker. ”I fantasilekarna kunde jag vara både flicka och pojke beroende på vad jag hade lust till.”
Han förstod att han avvek från normen redan i lågstadiet, utan att det bekom honom.
Juha var tretton år då han började ana att han var gay. ”Jag förnekade då alla sådana känslor och begär för mig själv. Jag tänkte att det var Gud som satte dessa tankar i mitt huvud för att testa mig.”
På högstadiet blev Juha mobbad. Han hade endast några få vänner. Senare genomgick Juha även ett skede då han trodde sig vara bisexuell. Vid 24 års ålder visste Juha med säkerhet att han var gay. Sedan dess har han låtit sina känslor och begär få utlopp på ett sätt som är naturligt för honom. Juha är glad över att han klarade av att tala ut om detta med sina föräldrar.
”På 1990-talet och ännu in på 2000-talet fanns inte adekvat information om könens mångfald och sexualitet i böcker. I skolan skrattade man åt ’transpersoner’ och homosexuella”, berättar Anthoni.
