Bort från det svartvita
Hur skulle Anthoni och Juha beskriva sin könsidentitet, om den borde uttryckas officiellt?
”Jag är en man även om jag inte vill placera in min könsidentitet i något könsfack”, förklarar Juha.
”Vissa anser att jag ibland agerar på ett kvinnligt sätt, ibland på ett manligt. Det stör inte mig.”
Det förvånar dock Juha att folks tankar så ofta kretsar kring vad paret gör i sovrummet.
”Det är märkligt eftersom ingen går fram och frågar heterosexuella par vad de gör i sovrummet. Varför kan vi inte bara tänka att det är frågan om två människors kärlek till varandra? Ett par som tillhör en sexuell minoritet känner precis samma sorts kärlek gentemot varandra som ett heteropar”, säger han.
”Ingen är helt och hållet manlig eller kvinnlig. Alla placerar sig någonstans på en skala manligt-kvinnligt. Vi träffar på olika sorts människor i våra liv. Inför vissa känner vi en sexuell dragning och inför andra inte. Vi borde inte begränsa oss vid tankar som att ’inte kan jag ju känna så här gentemot den här människan’. Ju mer vi begränsar våra egna sexuella känslor, desto mer snedvridna blir vanligtvis våra sexuella handlingar”, säger Juha.
Vårt tvåpoliga system
Anthoni beskriver sig som pansexuell, vilket betecknar en sexuell och emotionell dragning till personer oavsett kön.
”Jag har sedan barnsben blivit förtjust i olika slags människor och varit mer eller mindre androgyn eller könlös, det har varierat. Jag ser mig själv som en levande varelse, inte entydigt som man eller kvinna. Men definierad enligt det rådande tvåpoliga systemet är jag en man”, säger Anthoni.
Han berättar att han som barn var både ett energiskt busfrö och en bokmal och konstnär som trivdes för sig själv.
”Jag var väldigt aktiv och för min ålder och storlek var jag relativt stark. Min pappa brukar berätta hur jag som sjuåring lyfte upp honom i luften. Jag var med i scouterna och tränade friidrott på distriktsmästerskapsnivå. Övriga hobbyer som läsning och handarbete ägnade jag mig åt på egen hand.”
Anthoni blev intresserad av heavy metal- och maskinmusik och gick på konserter och ravepartyn.
”Jag brukade också vandra runt för mig själv i mörka skogar, även nattetid. Det kändes spännande och en aning förbjudet.”
I Tammerfors präglades Anthonis liv av en “gotisk” fas. Sedan började ungdomsårens intresse för heavy metal-musiken svalna och följdes av ett intresse för gotisk estetik.
”Jag ansåg mig vara fri att klä mig hur jag ville – om så sminkad, i korsett och högklackat. Atmosfären kändes fri, kreativ och uppmuntrande. Det var vanligt att man avvek från normen. Kärlek gentemot killar eller tjejer eller könsrollspel var i allmänhet inget konstigt. Jag fick vara mig själv”, berättar Anthoni.
”Alla placerar sig någonstans på en skala manligt-kvinnligt… Vi borde inte begränsa oss.”
En vanlig vidsynt ung man
Under en period misstänkte Anthoni att han var transsexuell. Men det visade sig att den definitionen var alltför snäv för honom.
”Det finns ingen konflikt mellan min kropp och min identitet. Jag är det som känns rätt vid varje tidpunkt.”
Har du blivit negativt behandlad för att du varit dig själv?
”I regel har jag fått vara i fred. Men jag har stött på en hel del osakligt bemötande. I herrarnas wc på en bar kom en gång en okänd man, som antog att jag var en kvinna, och tog mig på brösten. Då han insåg sitt misstag bad han ödmjukast om ursäkt. Tydligen skulle det ha varit okej att ta en kvinna på brösten. Situationen gick lyckligtvis snabbt över och ledde inte till våld”, minns Anthoni.
Förutom glåpord har främlingar ibland slängt saker och ropat efter honom, tagit honom i grenen, högljutt skällt ut honom och slagit honom med knytnävarna.
”Men ingen gång har jag provocerat fram situationen, utan strävat efter saklig diskussion eller avlägsnat mig från platsen. Det verkar som om vissa människor har större problem med min sexuella läggning, min könsidentitet och mitt uttryckssätt än jag själv har.”
Anthoni berättar att han blir mest ledsen över människors attityder och samhällets begränsningar.
”Jag uppfattar mig själv som en rätt vanlig vidsynt ung man, inte som ett freak eller en sjuk person. Men uppenbarligen är det i dagens Finland fortfarande tillåtet att utagera sina egna frustrationer och osäkerhet på personer som avviker från normen”, säger han.
Registrera kärleken
Anthoni och Juha registrerade sitt partnerskap i november 2013. Det sköttes enkelt och snabbt på magistraten.
”Registreringen var ingen omvälvande händelse för oss, vi gjorde det till stor del av praktiska skäl. Vi ville att man skulle behandla oss som äkta makar från samhällets sida”, förklarar de.
Registrering av partnerskap motsvarar för närvarande i stort sett en civil vigsel och medför bland annat inbördes arvsrätt.
”Ett undantag enligt den nuvarande lagstiftningen är att vi inte automatiskt har rätt till ett gemensamt efternamn. Vi tycker att det i dagens Finland borde vara självklart med en könsneutral äktenskapslag”, säger Anthoni.
Ett registrerat partnerskap motsvarar heller inte äktenskapet i fråga om erkännande av föräldraskap. Barnet måste ännu tillsvidare adopteras inom familjen för att båda i parförhållandet ska erkännas som förälder.
”Vi har diskuterat möjligheten att få ett barn till familjen. Det är dock inte aktuellt just nu. Arbetssituationen är åtminstone under de närmsta två åren osäker för min del. Det skulle vara svårt att inkludera barnuppfostran i vår livsstil”, säger Anthoni.
Juha ger ett rakare svar på frågan.
”Vi har kommit fram till att vi inte vill ha barn. Om vi ändå någon gång skulle vilja ha barn, måste lagstiftningen vara sådan att barnet skulle vara vårt gemensamma precis som i nyfamiljer, där en av oss skulle vara den biologiska pappan och den andra styvpappa som skulle adoptera barnet inom familjen”, säger Juha.
”Fortfarande är det rätt ofta så att två mäns förmåga att fostra ett barn ifrågasätts. De flesta fullvuxna människor är dock mycket kapabla att vara föräldrar oberoende av familjekonstellation eller sexuell läggning”, kommenterar Anthoni och fortsätter:
”Man har forskat om barn i regnbågsfamiljer i varje fall under 30–40-års tid och inget har framkommit som skulle tyda på att barnet hindras i sin utveckling. Barn i regnbågsfamiljer växer upp till balanserade individer i lika hög grad som i andra familjer.”
”Lagstiftningen borde vara tydlig och beakta att familjer ser ut på olika sätt. I en värld av ensamförsörjar-, ny- och flerlingsfamiljer borde familjens individuella lösningar respekteras”, säger Anthoni.
