Kurragömma i skogen
Följande dag kom en av Petris bekanta med på skogspromenaden. Tanken var att bedöma Nemo ur en ny vinkel.
”Min vän tog av sig kepsen, gav den åt mig och gick sedan och gömde sig i skogen på en kilometers avstånd. Jag väntade med Nemo på startpunkten i cirka 20 minuter. Sedan fick Nemo lukta på kepsen och så släppte jag honom lös.”
Nemo for genast i väg för att söka den “bortsprungna”, som han också fann utan problem. Petri förstod att Nemo hade ett kraftfullt luktsinne. Han började fråga sig om Nemo skulle kunna spåra bortsprungna hundar.
Att leta efter människor och hundar är mycket olika saker. En människa söks av en stor grupp människor tillsammans med myndigheter. För att leta efter hundar behövs inga tillstånd, och det är önskvärt att så få personer som möjligt deltar.
Tanken att spåra hundar fick Petri första gången 1996, då han var i Kalajoki för att träna på att hitta försvunna människor.
”Under en paus på bensinstationen fick jag över en kaffe höra om en hund som varit försvunnen i ett par veckor. Jag frågade om jag fick spåra rymlingen med min dåvarande schäfer.”
Den försvunna hunden hittades 60 kilometer borta i Brahestad. Sökandet skedde huvudsakligen i bil.
”Min hund fick på basis av lukter visa vart jag skulle styra bilen. Att vi lyckades vid detta försök gav en otrolig känsla”, minns Petri.
Sålde pennor som barn
Petri Viiperi är hemma från Viiperi by i Kaustby och arbetar inom transportbranschen. Han är mellanbarn bland tre bröder. I barndomshemmet fanns det alltid hundar, främst schäfrar och stövare. Petris pappa jagade. Familjen hade en lanthandel där båda föräldrarna arbetade, pappan arbetade dessutom på Rani Plast i grannorten Terjärv.
Petri har sedan barnsben varit företagsam.
”Jag tog mammas använda markeringspennor från affären och sålde dem till rävfarmare. Affärerna gick bra. Mamma ringde farmarna och bad om ursäkt och frågade om de ville ha pengarna tillbaka. Men de ville behålla tuschpennorna”, skrattar Petri.
Från sju års ålder till högstadieåldern skötte den driftige unge mannen ett tjugotal grisar sommartid.
”Det skedde via 4H-klubben. För övrigt var jag nog en ensamvarg. Under några år spelade jag lite fotboll, men det var det. Jag hade en övervikt på 40 kilo. Jag åt precis vad som helst. Och mycket.”
Trots att Petri inte rörde på sig desto mer, var han ändå aktiv: ägnade sig åt hundarna och fiskade. I ungdomen spenderades somrarna även i den fotoaffär som familjen var delägare i. Petri tog hand om kunder och framkallade filmer i mörkrummet. I skolans bildkonstämne hade han alltid höga betyg.
”Som tioåring gick jag med i en fotoklubb. Jag framkallade svartvita foton med gamla metoder, målade med airbrush och fotograferade med olika systemkameror.”
En period tog han även bilder professionellt. Det gav bröd på bordet, ”men att fotografera i studio var rätt tråkigt”.
Efter armétjänstgöringen studerade Petri markanläggning, arbetade med grävmaskiner och körde hjullastare. Sedan blev det transportbranschen, där det finns gott om arbete i både morgon- och kvällsskiftet.
