Det krävs radikala förändringar av världens energisystem. I ljuset av IPCC:s fjolårsrapport borde Europa snabbt helt och hållet göra sig av med fossila bränslen, om kontinenten vill dra sitt strå till stacken för att hejda uppvärmningen vid 1,5 grader.
Vilka åtgärder vore då effektiva? Kan Europa snart få sin energi från vind och sol och hantera balanseringen av elsystemet med batterier? Till exempel Tyskland, den största förorenaren i EU, plågas av följderna av att avstå från kärnkraften. Man har inte lyckats minska utsläppen i enlighet med målet trots synnerligen stora ekonomiska satsningar på sol- och vindkraft.
Inom ramen för den stora omställningen av energisystemen har man i Europa alltför mycket siktat in sig på grön el och glömt den stora andel av energianvändningen som går till uppvärmning. Detta trots att det är fråga om en sektor som erbjuder enkla och billiga alternativ när det gäller att hantera de stora växlingarna i elbehovet. Till exempel kan man med värmepumpar tillföra värme i fjärrvärmenäten under perioder av överutbud av el. Värmemagasinering är en billig och erkänt välfungerande teknik.
Många finländska fjärrvärmebolag är redan nu i färd med att förverkliga detta. Samma mekanism är användbar också för enskilda fastigheter. Det lönar sig att, med hjälp av intelligent automatisk styrning, leda den egna solcellselen eller billig el från nätet till en jordvärmepump eller till den egna varmvattenberedningen.
Om batteriernas potential har även i den vetenskapliga litteraturen lanserats storskaliga visioner av energisystem som fungerar enbart med vind- eller solkraft. Batterier lämpar sig dock bara för korttidsreglering. Vi är långt ifrån ett läge där batterier skulle kunna vara ett kostnadseffektivt alternativ för energilagring räknat i terawattimmar.
Det vore angeläget för Europa att minska den splittrade styrningen av energisektorn och fokuseringen på stöd till enskilda teknologier. Tanken att nationella politiker, som ett eget ”hantverk”, ska lyckas hitta just de rätta stödnivåerna för enskilda teknologier är egenartad. Ändå har under ett årtionde tyngdpunkten i EU-ländernas energipolitik legat just där.
En mer logisk idé är en fast kostnad för den som förorsakar nedsmutsning, det vill säga den redan existerande handeln med utsläppsrätter. Under lågkonjunkturen sjönk priset på dessa utsläppsrätter så mycket att mekanismen rentav gynnade andra bränslen än de som förorenade minst. Lyckligtvis har priset nu stigit så att utsläpp av ett ton koldioxid redan kostar över 20 euro.
I fortsättningen är det viktigt att utsläppshandeln framstår som en trovärdig mekanism. Priset för att förorena bör ligga högt – alltid. Då vågar aktörerna investera och konkurrenskraften stärks för de mindre förorenande alternativen. Då skulle processen mot renare energi ske på marknadsbasis, utan stödåtgärder, vilka i ljuset av de analyser min forskningsgrupp gjort endast verkar splittrande på marknaden.
Styrmekanismerna behöver vara, förutom kraftfulla, även geografiskt tillräckligt omfattande. Mellan- och Sydeuropa är för sin el- och värmeproduktion mycket beroende av fossila bränslen. Vill vi på ett effektivt sätt närma oss nollutsläpp bör hela Europa, förutom att öka mängden solceller och vindkraft, även satsa på kärnkraft och lagring av koldioxid inom industrin och kraftproduktionen.
Kan vi på ett effektivt sätt öka mängden utsläppsfri el, bidrar vi också till att minska utsläppen inom andra sektorer, i takt med att sådant som värmepumpar och elbilar blir allmännare.
