Många människor har bilden att naturen utarmas allt mer, samma uppfattning som sprids schablonmässigt i media och medvetet av naturskyddsorganisationerna. Sällan lyfts den utveckling fram som vi som bor på landsbygden bevittnar dagligen, nämligen att Finland förvildas i snabb takt och i allt högre grad blir en mänsklig ödebygd.
Det stämmer att många tidigare vanliga skogslevande arter minskat i antal och att exploateringen av naturresurserna – såsom skog, myrar och vattendrag – ökat och att detta varit negativt för en del arter. Men för alla större däggdjur och en stor del av fåglarna har utvecklingen varit otroligt gynnsam under de senaste 100 åren och allra särskilt de senaste 20–30 åren.
Då Finland blev självständigt 1917, fanns det nämligen oerhört lite vilda djur i vårt land. Vandrade man i skogen på den tiden, kunde man få syn på skogshare, skogsfågel eller ekorre. Bävern hade utrotats 1868, skogsrenen utrotades 1921, älgen var nästan utrotad liksom alla de stora rovdjuren. Rådjur, vitsvanshjort och vildsvin fanns inte och inte heller arter såsom mårdhund, bisamråtta, kanadensisk bäver eller mink. Pälsvilt såsom räv, mård, eller utter var mycket fåtaliga.
I min hembygd, Pedersörenejden (Pedersöre, Larsmo, Jakobstad) har hela denna utveckling skett under min livstid, de senaste 40 åren. Faktum är att det under de senaste 100 åren aldrig funnits så mycket djur i de finländska skogarna som i dag.
Och det är inte bara däggdjuren som det går bra för. Även många storvuxna fågelarter har ökat explosionsartat, till exempel sångsvanen, knölsvanen, kanadagåsen, den vitkindade gåsen, grågåsen, tranan, gråhägern och storskarven. Även flera rovfåglar, såsom havsörn, kungsörn och pilgrimsfalk, har ökat under de senaste åren, efter att ha repat sig från miljögifter på 1960-talet.
Under hela 1900-talet har Finlands fågelfauna berikats med ett tiotal nya fågelarter, medan ingen fågelart dött ut (en art, gyllensparven, etablerade sig på 1980-talet, med dog ut igen på 1990-talet). Utvecklingen för de mest hotade arterna, som vitryggig hackspett, har de senaste åren dessutom varit mycket positiv.
Det är sant att våra skogar och myrar i dag används mer extensivt än tidigare, och med den ”gröna bioekonomin” kommer trycket att öka ytterligare på att utnyttja dessa förnyelsebara resurser. Samtidigt bör man komma ihåg att närmare 10 procent av landarealen i Finland nu är naturskyddsområden. 1917 fanns ingen skyddad natur i Finland. I fjol bildades den 40:e nationalparken i Finland, området omkring Hossa.
Jag har besökt alla dessa nationalparker och konstaterat att det inte är fråga om små områden. Den största nationalparken, Lemmenjoki, är till ytan dubbelt större än min hemkommun. Förutom nationalparkerna och naturparkerna finns numera också 1857 olika Natura-2000-områden med en sammanlagd areal på 50 000 kvadratkilometer. Till detta kommer privata naturskyddsområden och övriga skyddsområden.
När jag var aktiv i naturskyddsorganisationerna för 20 år sedan, var målet att skydda 10 procent av arealen i Finland. Ett mål som vi alltså uppnått. Sedan dess har flera naturskyddsorganisationer höjt målet, vissa till 50 procent av arealen.
Den pågående förvildningen sker heller inte tillräckligt snabbt, enligt många naturskyddare. Till exempel organisationen Rewilding Europe, www.rewildingeurope.com, med huvudsäte i Holland, lobbar nu mycket aktivt för att ”förvilda” hela Europa, genom att bland annat återinföra för länge sedan utrotade arter såsom visent (europeisk bisonoxe) och vildhäst. Dock inte i Holland, där medlemmarna och understödarna till största delen bor, utan på landsbygden i Norden och i Östeuropa. Vad de lokala människorna tycker verkar inte vara en viktig fråga.
Rewilding Europe har nyligen grundat en avdelning också i Finland. Organisationens grundtanke tilltalar säkert många urbaniserade storstadsbor, och jag skulle inte vara förvånad om man med mer eller mindre våld kommer att försöka genomföra sina målsättningar runtom i Europa. Visent och vildhäst finns ju bevarade i levande populationer, så att föda upp och släppa ut dessa innebär inga större praktiska problem.
I takt med att kunskapen ökar och tekniken går framåt blir det intressant att se om man också vill börja ”väcka upp” redan utdöda arter, såsom mammutar och sabeltandade tigrar, för att plantera ut dem bland landsbygdsbefolkningen.
Klart är att den förvildning som är i färd med att förändra Finland kommer att fortsätta framöver även utan aktiva åtgärder
