Som barn på landsbygden under 1980-talet lekte jag med mina kamrater ofta i skogen. Vi cyklade i väg långt in i ett obebyggda trakter utan att några föräldrar visste var vi befann oss. En fantastisk uppväxt i frihet och trygghet i en värld som var ett enda stort äventyr.
Det gångna året år har jag gjort flera exkursioner längs barndomens stigar, av nostalgi eller kanske någon typ av 40-årskris. Mycket har förändrats och ibland känner jag knappt igen mig. Skogar har avverkats, medan plantskogarna har växt upp i rasande takt.
Den största förändringen har nog ändå skett bland djurlivet. Hade vi riktig tur, kunde vi i barndomen någon gång få se älg eller spår av älg. Längs samma stigar hittar jag i dag spår av rådjur och vitsvanshjort, under sommaren uppehöll sig tre björnar konstant i området och nu i vinter såg jag spår av två vargar korsa stigarna. Dessutom har vi fått skogsrenar till byn, järven är en årligen återkommande gäst och nu i vinter har vi också en lodjursföryngring i området.
Bor man i en expanderande storstad som Vasa eller Helsingfors är det lätt att förvillas att tro att utvecklingen för naturen i Finland är dyster. Människan bygger ut de sista orörda skogspartierna och naturen får ta stryk. Detta stämmer dock inte alls in på hur utvecklingen ser ut i största delen av Finland. Här är det natur och djur som vinner terräng och människorna som försvinner.
I mitt jobb reser jag mycket i Finland, och för att få variation och se mera natur väljer jag gärna de små vägarna en bit bort från de större samhällena. Synen som möter mig är ofta dyster, tomma hus och övergivna, igenväxande åkrar. Det är inte längre frågan om enskilda hus som står tomma, utan hela små byar och gårdsgrupper töms på folk. Lyser en lampa i något av de fallfärdiga husen, står det ofta en rollator på trappan.
Det finns förstås undantag, men statistiken talar ett tydligt språk. Största delen av Finland avfolkas, en utveckling som pågår på tre nivåer. Först sker flytten från utbyarnas gårdar in till samhällets centrum. Sedan flyttar man till närmsta stad, för att slutligen söka sig till de större städerna i södra Finland eller utomlands.
Människans flykt till staden skapar utan tvekan mera livsutrymme för större däggdjur och fåglar. Finland förvildas i rasande takt, och vi som envisas med att bo kvar på landsbygden har numera samtliga fyra större rovdjur inpå knutarna. För mig personligen är det spännande, men konsekvensen är också att landsbygden inte längre kan erbjuda barn den fria och trygga uppväxtmiljö som jag hade.
I en tid där det redan är svårt att få barnen att lämna bildskärmarna blir rovdjurens närvaro det avgörande argumentet för att hålla barnen inomhus. Vilken negativ effekt detta har på barnens naturkunskaper ser jag dagligen i mitt jobb som naturguide. Ny forskning bekräftar dessutom det vi förstått tidigare, nämligen hur otroligt viktigt det är för människans mentala och fysiska hälsa att vistas i naturen.
En drivkraft i mitt företagande är att få ut människor i naturen och bidra till att de upplever naturen positivt. Mitt mål är också att om ytterligare 40 år kunna gå på mina barndomsstigar. Troligen har då naturen förändrats lika mycket som under de senaste 40 åren. Men det är inte alls säkert att jag kan eller ens får bo kvar på landsbygden nära naturen i framtiden, om den urbana eliten får fortsätta diktera miljöpolitiken i vårt land.
