1863 anländer Karl Henrik lindgren till Esse. Han är 28 år, uppvuxen i Loppis och har knappast varit i Esse tidigare. Han är präst sedan ett år och ska som tillförordnad ta hand om församlingen, som precis fått självständig status.
Den nye prästen anställer Anna Elisabeth Dahlgren som hushållerska. Hon bor i grannskapet, är fyra år äldre, född med släktnamnet Raj och änka efter att hennes man Johan Peter och deras tre små barn alla har dött i lungsot åtta år tidigare.
rek
Nu blir Karl Henrik hennes nya man, bröllopet står i december 1864. Fyra barn föds inom fem år, Oiva, Helma, Väinö och Kauno. Som namnen antyder är Karl Henrik finsksinnad.
Kanske är detta en anledning till att han inte ens kommer på valbar plats, då en ordinarie kyrkoherde ska utses 1870. I stället får Karl Henrik fast tjänst i Halsua kapell, som vid den här tiden ligger under församlingen i Vetil. Här får prästparet ännu två barn, Aina Wiriä och Hilja Amanda, född 1876 och denna berättelses huvudperson.
Också för en prästfamilj var det långt till lyx i Halsua. Karl Henrik var driftig, lät bygga ut det gamla Harjubacka soldattorp till en riktig prästgård, utvidgade odlingarna, grundade ett lånebibliotek, en sångkör och en skola – denna i egen regi, efter att kommunstämman röstat ner förslaget.
Genom sina föräldrar blev Hilja väl kunnig i svenska språket, trots den finska miljön. Hon fick med sig ett starkt intresse för böcker och började redan som elvaåring ge ut en egen handskriven skämttidning. Året därefter dog fadern, tretton år gammal flyttade Hilja ensam till Uleåborg för att gå i stadens finska flickskola.
Sedan dog också modern, och syskonskaran skingrades. Kauno bodde kvar i Halsua, Oiva bosatte sig i Kaustby, Helma i Ylivieska – hennes hem där blev Hiljas fasta punkt under skolloven. Inför Hiljas tredje läsår i Uleåborg flyttade också systern Aina till staden.
Flickskolans elever var hårt hållna, vilket dock inte hindrade Hilja att bli medlem i det hemliga sällskapet Saloenses, där sång och poesi var viktiga inslag. Här blev Hilja god vän med lyceisten Kyösti Kallio, förälskad i Hiljas bästa väninna Aina Tolvanen. Hilja förlovade sig i hemlighet med en annan lyceist, Fredrik ”Frekke” Liljeblad.
Nästa steg för Hilja blev lärarseminariet i Sordavala. Enligt reglerna var hon för ung för studierätt, men antogs som extraelev. Redan före 20-årsdagen dimitterades hon som rekordung lärarinna med ett betyg präglat av nior och tior.
Nu bytte Hilja efternamn till Liinamaa (Linland), ”som har en mjuk klang, är anspråkslöst och passar bra med mitt förnamn”. Som Hilja Liinamaa skulle hon senare ge ut tio diktsamlingar.
Efter lärarexamen tog livet fart på allvar för Hilja. Första lärartjänsten 1896 blev i den nygrundade finska folkskolan i Helsinge, nuvarande Vanda stad. Hon upprördes av missförhållandena i det industrisamhälle som växte fram och eländet i alkoholens spår. Hon hittade i Jaakko Pärssinen en likasinnad lärare, som liksom hon var nykterist, de gifte sig 1899. Med det bytte Hilja åter efternamnet.
Jaakko var född i Kuolemajärvi, och till en närliggande ort, Viborgs landskommun, flyttade paret efter att 1900 ha valts till lärare vid den nya folkskolan vid ortens tegelbruk. Här i en kåkstadsliknande miljö var misären påträngande och lärarparet arbetade dygnet runt för att på olika sätt förbättra elevernas tillvaro.
Som duktig talare och skribent höll Hilja mängder av föreläsningar och medarbetade i olika tidningar. Hon arrangerade studiecirklar för kvinnor. Hon anslöt hon sig till socialdemokratiska partiet och blev 25 år gammal ordförande för dess kvinnoförbund. Hon motsatte sig förryskningspolitiken och fick hemmet genomsökt av gendarmer.
Efter storstrejken 1905 fick Finland en lantdag utsedd genom allmän och lika rösträtt. Hilja blev lärare vid de agitationskurser som hennes parti anordnade och valdes själv som en av nio socialdemokratiska kvinnor in i det första valet 1907. Hon återvaldes sedan i alla lantdagsval som följde.
I kraft av sina språkkunskaper och som professionell skribent kan Hilja beskrivas som den viktigaste kvinnliga finländska opinionsbildaren i 1900-talets början. Som representant för arbetarrörelsen lärde hon under europeiska resor känna personligheter som Clara Zetkin, August Bebel, Mary Bridge Adams och Alexandra Kollontay. I Tyskland skrev Hilja rapporter från Finland i Die Gleichheit, språkrör för den internationella arbetarrörelsen.
Hilja och Jaakko fick inga egna barn, en sorg för båda. Relationen mellan makarna var inte okomplicerad, politiskt var de eniga men deras personliga ambitioner var ofta svåra att förena. Med Hilja som lantdagskvinna flyttade paret till Helsingfors och Jaakko fördjupade sig i akademiska studier, promoverades till magister 1907 och fick 1910 trycktillstånd för sin doktorsavhandling, 663 sidor på temat skolreformer i Finland 1801–1843.
Av ett osannolikt skäl blev det ingen disputation. Arbetarna vid tryckeriet gick i strejk på tre månader. Texten sattes med annan arbetskraft, men tryckfelen fick sådan omfattning att avhandlingen inte kunde läggas fram. Först sexton år senare disputerade Jaakko med en omarbetad tysk version, i Jena 1925.
Hilja hade alltid talat om revolution på fredlig väg, men i januari 1918 accepterade hon först medlemskap i folkkommissariatets lagberedningsgrupp och den 8 mars utnämningen till folkkommissarie för skolärenden, alltså den röda regeringens skolminister. Veterligen var hon den första kvinnan i världen på denna politiska nivå, tillsammans med vännen Hanna Karhinen, folkkommissarie för inrikes ärenden.
En inspektionsresa till krigsfronten fick Hilja på andra tankar. Den 27 mars gav hon och Jaakko sig i väg på flykt mot Ryssland. En aderton månader lång mardrömslik irrfärd följde, med målet att över Sibirien och Stilla havet ta sig till Schweiz för att leva lantliv där. I oktober 1919 tog de sig över gränsen till Estland och skickades vidare till Finland.
Hilja dömdes till livstids tukthus för högförräderi, omvandlat till ett tolvårigt straff. Efter tre år i kvinnofängelset i Tavastehus frigavs Hilja i januari 1923 och återfick efter sex år medborgerligt förtroende. Jaakko dömdes för samma brott till tio års tukthus, som han började avtjäna i fånglägret i Ekenäs tills han frigavs i juni 1921.
Med detta börjar ännu ett innehållsrikt skede i Hiljas och Jaakkos liv. 1923–1929 bodde de som lantbrukare i Terijoki. I fängelset hade Hiljas medfånge Hanna Sopo erbjudit sin ena dotter som fosterbarn, vilket Hilja och Jaakko med glädje antog. 1926 grundade paret en egen skola i Viborg och drev den framgångsrikt.
I riksdagsvalet 1929 invaldes Hilja med högt röstetal och omvaldes senare. Hon deltog åter flitigt i politiken och gjorda nya utrikesresor. 1933 diagnosticerades hon med bröstcancer, opererades och kunde återgå till arbetet. Två år senare befanns att cancern utvecklats vidare på ett kritiskt sätt.
Just 1935, då språkstriden rasade som värst, tog hon kraftfullt ställning för ett tvåspråkigt Finland och läxade upp en del partifränder för att de inte intog en proletär hållning i saken.
Hiljas sista år blev bittert. Hon fick veta att Jaakko hade en 42 år yngre älskarinna, som han sedan gifte sig med. Skilsmässan hann inte bli klar före Hiljas död. Hon hade önskat träffa sin man för ett sista samtal, men de anhöriga höll honom borta. Riksdagens krans vid begravningen lades ned av talmannen, hennes barndomsvän Kyösti Kallio.
Hilja var känd som motståndare till skolans religionsundervisning och hade skrivit ut sig ur kyrkan. På dödsbädden berättade hon att strax skulle prästdottern från Halsua åka för att träffa sin far. Enligt hennes direktiv avslutades begravningsceremonin med att hennes goda vän Saara Pirttilahti läste psalmen ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”.
Några exempel på Hilja Pärssinens släktingar:
- Anna-Maja Henriksson, partiledare och tidigare justitieminister, vars farfar är syssling med Hilja.
- Sonja Biskop, musiker, vars morfars mormor är syssling med Hilja.
- Clas-Håkan Nygård, professor i arbetshälsa, vars mormors farfar är 4:e kusin med Hilja.
- Malin Brännkärr, kommundirektör i Kronoby, vars morfars morfars far är 4:e kusin med Hilja.
- Jan Nygård, kyrkoherde, vars farfars far är 5:e kusin med Hilja.
- Viljami Kalliokoski, riksdagsman och minister, vars mor är 6:e kusin med Hilja.
- Leif Wikar, företagsledare, vars farfars mor är 6:e kusin med Hilja.
- Liisa Veiskola, tidigare kommundirektör i Vetil, vars farfars mor är 6:e kusin med Hilja.
- Mika Lintilä, näringsminister, vars morfars mormor är 6:e kusin med Hilja.
- Boris Salo, kyrkoherde, vars morfars far är 7:e kusin med Hilja.
Huvudkälla för denna artikel är biografin Uuden ajan ihminen. Hilja Pärssisen elämä (Siltala 2018), författad av Marjaliisa Hentilä, Matti Kalliokoski och Armi Viita, den sistnämnda barnbarn till Hilja Pärssinens bror Oiva Lindgren (Loimio).
