I en diskussionsgrupp på Facebook har det nyligen undrats över det österbottniska gålabein. Åsikterna om ordets innebörd varierar, men som vanligt ger vår dialektordbok (kaino.kotus.fi/fo/) under uppslagsordet gulben en god förklaring.
Att lägga bort eller slippa gulbenet eller gulbenen innebär enligt ordboken att en pojke tillbringade natten, eller en del av natten, i sängen hos en flicka som han hade fattat tycke för – och som var villig att ta emot honom. Efter detta sänglag var de två befriade från sina ”gulben”.
Dialektordboken ger belägg från alla socknar i norra Österbotten. Vendells gamla ordbok ger belysande men försiktigt formulerad information, nämligen att gålabenet ”sägas gossarne taga och flickorna mista då de första gången hvila tillsammans” (norra Österbotten).
Svenska Akademiens Ordbok har noterat uppgiften men nöjer sig med säga att ”anledningen till anv. är oviss”. Här ska jag försöka mig på en förklaring.
Inläggen på Facebook tyder på att gulben numera gärna ges en annan tolkning än oskyldigt sängkamratskap. ”Intima kontakter med en dam” heter det i ett av inläggen. Andra talar om att de två kontrahenterna miste svendomen respektive mödomen när de förlorade gulbenen.
Också jag själv trodde länge och väl att de olika uttrycken hörde ihop med den sexuella debuten. Numera är jag lite klokare. Jag har förstått att de två parterna delade säng med varandra, men att det gick anständigt till: de var påklädda, pratade förtroligt med varandra, smekte kanske varandra – eller rentav flätade benen, låg med benen sammanslingrade. Men så mycket mer blev det tydligen inte.
Det här så kallade nattfrieriet är en gammal och vida spridd europeisk företeelse. Dialektordboken ger mer information om hur det gick till, till exempel i artiklar om bedas, benflätas, fläta, fria, ligga, mösslös och i sammansättningarna gulbens-.
Den bästa redogörelsen för seden och ritualerna kring den står att läsa i Anne Bergmans och Carola Ekrems Stora finlandssvenska festboken (2020) som finns tillgänglig också på nätet (sls.fi).
Nattfrieriet var ett viktigt inslag i de österbottniska byarnas ungdomsliv: ”gulbenspojken” eller ”gulbensflickan” var först efter sin första nattliga samvaro värdig att tas upp i ungdomsgemenskapen. De skulle sedan svara för ett gulbenskalas eller en gulbensdans och bjuda på en gulbenssup, en gulbenssoppa eller en gulbenskanna.
Språkligt sett är ”gålabeinen” inget problem. Efterleden är förstås vårt vanliga bein ’ben’. Förleden gåla är den äldre form av adjektivet gul som lever kvar i sammansättningar som gålablomma (’smörblomma’), gålasjuka (’gulsot’) och gålasparv (’gulsparv’).
Men varför är benen gula? Förklaringen ligger knappast i anatomin; ingendera parten var väl särskilt gul om benen efter det första nattfrieriet, inte ens om de hade ”flätat benen”. I stället ska förklaringen sökas i hönshuset.
Nykläckta kycklingar har gula ben (och gul näbb). När ungarna växer till sig förändras färgen: kycklingarna blir mindre gula. Det första nattfrieriet var på motsvarande sätt en övergång från ett oskyldigt kycklingstadium till ett halvvuxet tillstånd.
Indicier på att vårt gålabein har samband med just kycklingar finner vi också i dialektordboken. I artikeln hönsunge sägs det nämligen att ordet, förutom ’kyckling’, kan ha samband med det första nattfrieriet: man ”lagar av sig hönsungen”, ”lagar hönsungen ifrån sig” eller ”tar hönsungen”.
Kyckelunge ’kyckling’ har i Kvevlax betecknat den traktering som byns ungdomar skulle bestås på efter det genomförda första nattfrieriet, alltså ett gulbenskalas. Den hjälplösa och oerfarna kycklingen hade därmed blivit en könsmogen tupp eller höna.
Gula ben förekommer också i andra sammanhang där en ungdom har begått en premiär av något slag och sedan tagits upp i en gemenskap. Rietz’ gamla svenska dialektordbok anför gulbening från Värmland som benämning på person som för första gången har besökt en stad, en marknadsplats eller en auktion.
Ordet är i denna betydelse en nära motsvarighet till gulnäbb, som i Närpesdialekten har kunnat beteckna en yngling som för första gången varit med på en skuta destinerad till Stockholm eller någon annan ort i Uppsverige.
I dagens finlandssvenska betyder gulnäbb som känt något annat, nämligen en första årets studerande vid ett universitet. Zacharias Topelius betecknar 1860 användningen som en språklig nyhet: ”Ordet gulnäbb fanns ännu ej [nämligen 1835] … i studentens ordbok; novitius var det häfdvunna, klassiska ordet”. I formen novitie (eller novisch) lever Topelius ord ändå kvar vid Lunds universitet.
Gulnäbb har gamla rötter. I tyskan finns sedan länge motsvarigheten Gelbschnabel. Engelskan har yellow beak. Båda uttrycken betyder ordagrant ’gul näbb’.
I botten ligger kanske det äldre franska be(c)jaune (numera béjaune, av bec ’näbb’ och jaune ’gul’). Ordbildningarna bygger på att nyinskrivna studerande liksom de österbottniska gulbeningarna har förliknats vid outvecklade ungfåglar. Gulnäbbar förekom redan vid medeltida europeiska universitet, där de introducerades i studentgemenskapen med mer eller mindre pennalistiska intagningsceremonier.
Min egen gulnäbbsintagning vid Åbo Akademis studentkår 1960 var en städad procedur. Men något gulbenskalas har jag tyvärr inte fått vara med om.
