Vid denna första stora utvandring till Grönland var Gudrid sex år. Sannolikt var hon med då hennes far Torbjörn tog avsked av Erik Röde, när huvuddelen av skeppen seglade i väg från Breiðafjörður (den breda fjorden) nära deras hem.
Gudrid växte upp och beskrivs som ”en mycket vacker kvinna” som ”uppförde sig storartat på alla sätt och vis” och väckte männens uppmärksamhet.
En av dem hette Einar och var son till Torger, som var förmögen men tidigare hade varit träl. Einar var en ståtlig man, välartad och hade tycke för praktfulla kläder. Han seglade mellan olika länder och vistades varannan vinter på Island och varannan i Norge.
Hösten 998 kom Einar till Arnarstape, där Orm erbjöd honom att stanna en tid för att idka handel. Medan varorna lastades, gick den adertonåriga Gudrid förbi. Einar frågade Orm vem hon var.
”Det är Gudrid, min fosterdotter, dotter till Torbjörn på Lögarbacke.”
”Hon måste vara ett gott gifte, eller har någon redan friat till henne?”
”Flera har förvisso friat, min vän, men hon gifts inte bort med vem som helst. Det är nämligen så att hon är nogräknad i valet av män, och det är hennes far också.”
Einar fick Orm att lova att ta upp målet med Gudrids far och lägga all kraft på att det skulle gå igenom.
En tid senare hade Torbjörn höstgille som han brukade. Orm tog upp frieriet, men saken föll inte väl ut hos Torbjörn: ”Inte väntade jag mig sådana ord från dig, att jag skulle gifta bort min dotter med en trälson! Gudrid ska inte längre bo hos dig, då du inte tycker att hon förtjänar bättre än så!” Gudrid fick den vintern vistas hemma hos sin far.
På våren hade Torbjörn åter gästabud, men nu meddelade han sin avsikt att bosätta sig i Grönland. Han hade börjat få ont om pengar och ville hellre lämna sin gård än mista sin heder. Han skulle dra nytta av att Erik Röde lovat hjälpa honom.
Torbjörn sålde sin mark och köpte ett skepp. Trettio män förberedde sig för färden med honom, bland dem var Orm med Halldis, givetvis även Gudrid.
På sjön mötte de svårt oväder och drabbades av sjukdom. Orm, Halldis och halva manskapet dog och fick sänkas i havet. Strax före vinterns inbrott, den 14 oktober 999, lyckades de ta sig i land vid Herjolfsnäs på Grönland.
Bosättningen här var den sydöstligaste i Österbygden och hade anlagts av Herjolf Bårdsson, som följt med Erik Rödes expedition. Husbonden nu hette Torkel, och han tog emot besättningen över vintern.
Missväxt rådde detta år. Folk som hade farit ut på jaktfärder hade fått små fångster, och somliga hade inte kommit tillbaka. Många ville lyssna till en spåkvinna, Torbjörg, ”lillvölvan”. Hennes nio systrar hade alla varit spåkvinnor, men nu var hon ensam kvar i livet.
Torkel bjöd hem lillvölvan. Högsätet ställdes i ordning åt henne och man lade en hönsfjäderskudde ovanpå. Erik Rödes saga ger en detaljerad beskrivning:
”När hon anlände om kvällen var hon klädd i en blå kappa som var prydd med stenar hela vägen ned till skörten. Kring halsen hade hon glaspärlor och på huvudet en svart lammskinnshuva fodrad med vitt kattskinn. I handen hade hon en stav med en spets på. Den var belagd med mässing och runt spetsen satt stenar. Om sig hade hon ett bälte med fnöske och i det hängde en stor skinnpung där hon förvarade sakerna som hon behövde för sina trollkonster. På fötterna hade hon ludna kalvskinnsskor med långa och starka remmar som var prydda med stora mässingsknappar på ändarna. På händerna hade hon kattskinnshandskar som var vita och ludna på insidan.”
Det berättas vad lillvölvan fick till mat:
”En gröt av getmjölk lagades åt henne, och en rätt av hjärtan från alla djur som fanns där. Hon hade en mässingssked och en tveeggad kopparkniv med ett skaft av valrosstand och en avbruten spets.”
Lillvölvans uppdag krävde att en kvinna sjöng sången Varðlokkur (”det som lockar fram sanningen”). Men ingen kunde sången.
Då sade Gudrid: ”Jag är varken trollkunnig eller någon klok kvinna, men Halldis, min fostermor på Island, lärde mig en sång som hon kallade Varðlokkur.”
Torbjörg sade: ”Då är du visare än vad jag trodde.”
Gudrid sade: ”Men detta är en sådan sak som jag inte på något sätt vill bistå med, för att jag är en kristen kvinna.”
Torbjörg svarade: ”Det kan vara så att du kan bistå folket här, och du vore inte en sämre kvinna för det.”
Gudrid övertalades. Kvinnorna slog en ring om pallen och lillvölvan satt uppe på den. Så sjöng Gudrid sången så vackert att ingen som var där tyckte sig ha hört en sång sjungas med fagrare röst.
Lillvölvan kunde berätta att många väsen ”som förr ville vända sig från oss och inte lyda oss, nu har kommit hit och tyckte det var vackert att höra det som sjöngs. Nu ser jag många saker klart, som tidigare var dolda för både mig och andra.”
Hon förklarade att oåret inte skulle vara länge till. Om Gudrid visste Lillvölvan att den hedervärdaste mannen på Grönland skulle komma att fria till henne. Äktenskapet skulle dock inte bli långvarigt, eftersom hennes vägar ledde till Island, där en stor ätt skulle utgå från henne.
Enligt Erik Rödes saga var lillvölvan en god sierska; ”det var lite av det som hon förutspådde som inte slog in”.
När lillvölvan lämnat gården sändes bud efter Torbjörn. Han hade inte velat vara i huset medan sådan hedendom utövades.
När sommaren nalkades rustade Torbjörn sitt skepp och hans folk for vidare till Brattalid. Erik tog emot sin vän med öppna armar och gav honom land på Stockanäs, tvärs över Eriksfjorden, där Torbjörn byggde sig en präktig gård.
Som framgår pågick dragkampen mellan kristendomen och hedendomen vid denna tid. Detta splittrade även Erik Rödes familj. Ett exempel gavs då Eriks äldste son Leif sommaren 1000 återvände till Brattalid efter att under vintern ha ingått som hirdman hos den norske kungen Olav Tryggvason, även känd som Olav kråkben.
Olav var en framgångsrik viking, som 995 hade låtit döpa sig i England och samma år med hjälp av en privat armé dräpte den dåvarande norske lydkonungen Håkon Jarl och lät välja sig själv till kung. På Olavs anmaning åtföljdes Leif Eriksson vid seglatsen hem av en präst, med uppdrag att döpa hedningarna där.
I Brattalid förkunnade Leif kristendomen och förklarade att mycket heder och härlighet följde denna sed.
Erik sade sig vara för gammal för att byta tro, men Tjodhild var desto mer intresserad. Hon lät bygga en kyrka på Brattalid där hon och andra som tog kristendomen kunde förrätta sina böner. Det sägs att hon som kristen inte längre ville ha samliv med sin hedniske man, ”vilket han var mycket emot”.
