Gudrid den vittfarna

På höstsidan anlände så två stora skepp till Eriksfjorden. Det ena fördes av Torfinn Karlsämne, son till Tord hästhuvud och Torun, som bodde i Skagafjord på Islands nordkust.

Torfinns farfarsfar hade i tiden kommit som nybyggare till Skagafjord, och den berömde vikingen Ragnar Lodbrok, som plundrade Paris 845, ska ha varit Torfinns förfader. På sin farfars mors sida ska han ha varit ättling till Kjarval, som regerade som kung på Irland 842–888. Hans farmors farfars mor var Aud den djuptänkta.

De två skeppsmanskapen bjöds över vintern till Brattalid, men trots det nya umgänget var Erik mindre munter än han brukade vara. Torfinn Karlsämne kom till tals med honom och sade: ”Är det något som tynger dig, Erik? Du tar hand om oss på ett storartat sätt och vi står i skuld att betala dig efter vår förmåga.”

Erik svarade: ”Ni har återgäldat väl och hedersamt. Men det vore illa om det blir så att ni aldrig haft en sämre jul än den som nu är på väg.”

I klartext sörjde Erik att han inte hade malt för att brygga öl, och då kunde det inte bli någon riktig jul.

Torfinn kunde meddela att malt, mjöl och korn fanns på skeppen och att Erik kunde ta så mycket som han önskade för att ordna ett gille värdigt en hövding.

Så ordnades ett julgille och det blev så ståtligt att folk knappast tyckte sig ha sett en sådan storslagen fest.

Efter julen bad Torfinn om Gudrids hand. Erik sade sig vara välvillig till saken och att hon förtjänade ett gott gifte. Frieriet framfördes och Gudrid lät Erik bestämma. Med det beskedet förlängdes julens fest och gjordes till ett bröllop.

”Stor var glädjen i Brattalid på vintern. Man spelade bräde och berättade sagor och mycket annat som folket på gården tyckte om”, enligt Erik Rödes saga. 

Vinland fortsatte vara det stora samtalsämnet, och nu var det dags för den största expeditionen dittills. Torfinn ville i väg, liksom Bjarne och Torhall, som ägde det andra skeppet på besök. Leifs gamla skepp togs även i bruk, och med detta följde bland andra Frejdis och Torvard.

Allt som allt åkte 160 personer i väg, några av dem kvinnor. Givetvis följde även Gudrid med sin nya man, hennes andra försök att nå Vinland.

Att följa denna resa skulle kräva en lång egen artikel. Avsikten var att bilda en fast bosättning i Vinland, och många detaljer finns att hämta om detta i Erik Rödes saga och Grönländingasagan. De nådde målet efter mycket sökande:

”De fann självsådda veteåkrar där det var lågland och vinrankor överallt där det var backar. Varje bäck var full med fisk. De grävde gropar där landet och vattnet möttes, och sedan blev det högvatten, och när vattnet rann undan var det hälleflundror i groparna. Det fanns rikligt med djur av alla slag i skogen. Sin boskap hade de med sig.”

Den första vintern i det nya landet födde Gudrid en son, som fick namnet Snorre, säkert det första blekansikte som föddes på den amerikanska kontinenten.

Småningom uppstod emellertid osämja bland nybyggarna. Till exempel avvek tio i sällskapet med ett av skeppen, innan man ännu nått fram till Vinland, då man var oense om vägvalet. Denna grupp leddes av Torhall jägare och fick ett trist öde. Vindar drev dem ända till Irland, där de blev tagna till trälar. Där dog Torhall.

Än allvarligare var att man kom i konflikt med skrälingarna. De första mötena med denna ursprungsbefolkning gällde handel, men sedan kom det till strid. I en berömd scen förföljer skrälingarna den höggravida Frejdis, och sedan händer detta:

”Hon fann en död man framför sig, Torbrand Snorresson, och det satt en sten i hans huvud. Svärdet låg bredvid honom och hon tog upp det för att försvara sig med. Då kom skrälingarna mot henne. Hon drog då särken från ena bröstet och slog svärdet mot det. De blev rädda och sprang undan till sina skepp och for i väg.”

Torfinn Karlsämnes slutsats var att nordborna inte hade någon framtid i Vinland, då de alltid skulle komma att vara i stort underläge mot skrälingarna. Slutligen återvände expeditionen till Brattalid, rikt lastad med varor. Sonen Snorre var då på sitt tredje år.

Aldrig förr hade ett så rikt lastat skepp lämnat Grönland

Vid Torfinns och Gudrids återkomst till Brattalid hade Erik Röde redan varit död en tid, efter en smittosam sjukdom som följt med en grupp nya immigranter. Leif Eriksson hade tagit över gården.

Efter ett år på Grönland avreste Torfinn, Gudrid och Snorre till Island för att bosätta sig på Torfinns hemgård Rönnäs. Det heter att aldrig förr hade ett skepp som lämnade Grönland varit så rikt lastat som detta.

Enligt Erik Rödes saga tyckte Torun, Torfinns mor, först att sonen med Gudrid hade tagit ett dåligt gifte och hon ville i början inte bo hos sin svärdotter. Men när Torun fick bevis på hur duglig och mångkunnig Gudrid var, återvände hon och de två kom sedan väl överens.

Efter att Torfinn Karlsämne dött, som en storman med högt anseende, övertogs gården av Gudrid och Snorre. Snorre fick åtminstone två syskon, Hallfrid och Torbjörn.

Men Gudrid hade inte ännu rest färdigt. Hon besökte släktingar i Norge och gjorde på äldre dagar en pilgrimsresa till Rom.

Om detta berättas bara mycket kort att Gudrid ”for söderut” och att Snorre under hennes bortovaro byggde en kyrka för henne i Glaumbær. Efter hemkomsten vistades Gudrid här sina sista år som nunna och eremit.

Pilgrimsresor blev under medeltiden närmast en folkrörelse. Man fick ett pilgrimspass från den lokale prästen för att bevisa att man var en äkta pilgrim och inte en lösdrivare. Längs pilgrimslederna uppstod härbärgen där pilgrimer kunde få mat och logi. Småningom utvecklades detta till ett slags ”charterresor”, där man reste i grupp under ordnade former.

Enligt en isländsk vägbeskrivning för pilgrimer, Leiðarvísir, skriven av Níkulás Bergsson 1157, inledde nordbor ofta vandringen i Aalborg och kom via Hedeby, Köln och Basel till Vevey vid Genevesjön på ungefär 30 dagar. Där tog man av söderut genom St Bernhardspasset, om man skulle vidare till Rom, annars österut, om man skulle till Jerusalem.

Gudrid var hur som helst tidigt ute som pilgrim, och vi vet inte i vilken mån hon reste i sällskap. Om hon sedan i Rom träffade påven är inte heller bekant. Påvedömet var vid denna tid i djupt förfall. Åren 1024–1032 hette påven i vart fall Johannes XIX och just honom kan Gudrid mycket väl ha mött, med berättelser om de märkliga länderna över havet.

Det är svårt att tänka sig annat än att Gudrid Torbjörnsdotter var sin tids mest beresta kvinna. På Island kallas hon Guðríður víðförla Þorbjarnardóttir, Gudrid den vittfarna.