På sin nittonårsdag den 20 september 1941 fick Gösta Karlsson, bondson i Purmo, inkallelseorder. Sedan tre månader var fortsättningskriget mot Sovjet på gång.
Göstas storebror Verner, som deltagit i vinterkriget 1939-1940, var redan återkallad i krigstjänst och någonstans vid fronten. I det förra kriget hade Verner blivit svårt sårad. Ett granatsplitter trängde in i huvudet, men hejdades i tillräcklig grad av hjälmen för att han skulle överleva.
Uppbådet skedde för Göstas del i samlingshuset i kyrkbyn i Purmo. De flesta av de kallade 18–19-åringarna blev antagna. En militärläkare var närvarande liksom den lokala skyddskårschefen, Gunnar Kling, som själv snabbt svarade på de frågor som läkaren ställde till de uppbådade. Läkaren hann ofta inte ens ställa frågorna, förrän svaren var nedskrivna.
Sextio år senare beställde Gösta fram uppbådshandlingen gällande honom själv från krigsarkivet. Han konstaterade att alla svar i handlingen var fel. Handlingen saknade också underskrift, Gösta hade inte fått ta del av dess innehåll. Skyddskårschefen kände till att Gösta hade lungproblem, men såg till att läkaren inte undersökte honom.
Fem dagar efter uppbådet skulle Gösta infinna sig i tjänst. Hans far Viktor ringde garvaren och affärsmannen Borg i Esse och beställde ett par rejäla stövlar åt sonen. Dagen innan Gösta skulle i väg till militärutbildningen cyklade han till Esse och hämtade stövlarna.
Första anhalt var Bennäs station. Ett antal kreatursvagnar fylldes där av civilklädda pojkar.
Efter en ordentlig kvart var tåget framme vid Kovjoki station. Skrikande underbefäl tog emot. I civila kläder marscherade skaran till Nykarleby, där uppställning gjordes vid lärarseminariet och ynglingarna fördelades i kompanier.
Så inleddes Gösta Karlssons militära bana.
I det fortsatta får vi ta del av några episoder som Gösta var med om under de kommande tre åren. Det hör till saken att Gösta var en trägen dagboksskrivare, en vana han tillägnat sig i tolvårsåldern. Det går därför att detaljerat följa honom i spåren också i stridssituationer.
Detta inledande avsnitt härrör från hans andra resa till fronten i Svirområdet, där det kanonkompani som han hörde till var stationerat inom det svenskspråkiga 61:a infanteriregementet.
Göstas första resa till fronten hade slutat med en lång sjukhusvistelse, efter att han hamnat mitt i en påssjukeepidemi som så när tog hans liv. Sjukhusläkaren hade skickat hem den utmärglade patienten till Purmo ”för att äta upp sig”.
Nu är Gösta alltså för andra gången på väg till krigsfronten i en oxvagn. Skillnaden är att alla i vagnen utom han själv denna gång är finskspråkiga. Han förstår inte mycket av vad de säger. Det råder stark köld, kaminen i vagnen måste hela tiden eldas. Soldaterna har sovplatser på britsar i två våningar i vagnen, som hålls låst utifrån, för att ingen ska smita.
På kvällen kom lastbilar och förde oss till Keuru station där vi kommenderades in i oxvagnar, 40 i varje vagn. Många vagnar fylldes.
En ung fänrik var chef i vår vagn. Under kvällen anlände ett lok och tog tåget till Jyväskylä, där vi skulle vänta någon timme. Dörren var öppen och alla sökte sig ut, om det var med fänrikens medgivande eller inte var för mig oklart. Jag försökte säga honom, att jag inte går ur vagnen utan sköter eldningen. Han förstod säkert vad jag sa och nickade tillbaka och försvann även han.
Jag satt alltså kvar och väntade och höll i gång elden i kaminen i vår järnvägsvagn. Efter en timme eller två kommer manskapet med fyllda kassar i händerna. En del var redan högljudda. Öppnade flaskor stack fram ur mantelfickorna. Några var redan i fyllan och måste hjälpas upp i vagnen.
Där satt och låg mitt ressällskap på sina britsplatser och drack och skränade. Även fänriken sökte sig till sin plats på övre britsen för att tömma sin flaska. Sången och oljudet kom i gång. Snart somnade en och annan, ja de flesta.
Efter att konduktören hade räknat passagerarantalet låste han dörren från utsidan. I mörkret satte sig tåget i rörelse, men stannade vid vissa stationer för att låta andra tåg passera. Det gick ryckigt och jag satt och eldade så att kaminen var röd, även skorstenen.
Snart började en och annan få trängande behov och kröp upp för att ställa sig vid den lilla lucka där behoven skulle uträttas. En del lyckades med sitt förehavande, medan andra ramlade omkull och svor. Jag hade sett fyllhundar tidigare, men en sådan röra som den finska ärorika armén nu presterade hade jag aldrig upplevt tidigare.
Jag skötte eldningen och fick vara i fred. Tåget rullade på i sakta mak. En del av sällskapet sov, en del lallade och pratade, en och annan började hosta och kasta upp.
Tiden gick och jag satt på britsen mittemot kaminen. Fänriken sov på britsen ovanför. Mitt i allt började han hosta och spy också han. Så ser jag hans ben hängande utanför britskanten. Snart kommer händerna fram och han försöker gripa tag i den eldröda skorstenen.
Jag blir dödsförskräckt, hoppar upp och stöter med händerna mot hans bröst i sista sekunden, så att han flyger omkull på ryggen och spyr på nytt.
Vilken stank i vagnen, och äcklet håller på att ta överhand. Också jag kräks. Många kastar upp och många är pissnödiga.
Mot morgonkvisten blev det äntligen lite lugnare. I min kropp var stor oro och tankarna snurrade. Vad skulle ha hänt om jag inte skulle ha reagerat så snabbt? Det var en reflexhandling, utan att jag hann tänka. Efteråt kom reaktionen och frossan. Fänriken kunde ha bränt sig till döds. Sannolikt hade han stjälpt omkull kaminen med dess brinnande ved och mängder med glöd. Eld hade troligen utbrutit och en kraftig rökutveckling hade varit följden. Dörrarna var låsta utifrån. Pojkarna sov i fyllan.
Ensam hade jag inte kunnat göra något utan rönt samma öde som de övriga. Finlands armé hade förlorat 40 man. De övriga i vagnen förstod ingenting och inte var det lönt att jag på svenska skulle ha förklarat något. Räddningen låg helt på mitt ansvar och detta förstärkte min vilja att aldrig inta starka drycker.
Jag hade ingen klocka och visste inte vad tiden var liden. Men mitt i allt växlade tåget in på något sidospår för att slutligen stanna. Jag vågade inte somna även om sömnen trängde på.
När dagen började ljusna kom en järnvägstjänsteman och låste upp dörren. Frisk luft strömmade in. De som vaknade sökte sig efter hand ut för att göra sina bestyr i snödrivan och de flesta såg bedrövliga ut. En del försökte tvaga bort spyorna från kläderna med snö. Få lyckades.
Den unga fänriken var tydligen ovan med spriten och såg skamsen ut då jag försökte förklara vad han höll på att göra mitt i natten. Han förstod sannolikt vad jag sade, men sa inget ord på svenska. Dock fick han ur sig ett hörbart ”kiitos”.
Sex veckor senare, i april 1942, har Gösta med sitt kompani börjat anpassa sig till tillvaron djupt inne i de östkarelska skogarna. Det drar ihop sig till en av de blodigaste striderna på frontavsnittet. Uppgiften för Gösta och hans kamrater är att hitta en lämplig plats för gruppens kanon.
Gruppchefen Gösta Sundqvist tog ut mig, Nils Lövqvist, Hans Nygård, Nils Högnäs samt Arne Östman. Vi begav oss i väg till höger om vägen där en tät granskog skyddade mot insyn. Ibland måste vi stanna och huka oss när kulskärvar sopade ner kvistar från träd. Omkring 100 meter från den ryska korsugruppen sökte vi oss mot vägen i syfte att där hitta en lämplig kanonplats.
Vi lade oss intill vägvallen, som gav oss ett visst skydd. För att få bättre överblick över terrängen mellan oss och korsugruppen reste sig Gösta Sundqvist upp samtidigt som han kastade upp sitt gevär och fällde den ena av fiendens vaktposter, som siktade på honom med sitt gevär bakom en asp kanske 20 meter från vägen. Den andra vakten försvann.
Gösta var en van fältskytt och snabb i handling. Vi såg ut en plats där kanonen kunde få lämpligt fäste för sina sporrar. Sedan gällde det att hitta en plats i grandungen för ammunitionen och patronbärarna. Ett befäl kom smygande ur grandungen med maskinpistol på magen men hann tack och lov observera att vi tillhörde de egna.
Vi sökte oss tillbaka till korsun och gjorde kanonen i ordning. Strax före klockan 3 drack vi lite surrogat och tuggade på det hårda brödet. Sedan i väg med kanonen, som vi sköt framför oss i månskenet. Nedfallna grenar från träd och en och annan avskjuten gran måste försiktigt avlägsnas innan kanonen fördes fram. I god tid var den på plats riktad åt rätt håll.
Allt hade kunnat ske oförmärkt, tack vare de smällar som ekade i ett i omgivningen. Ett par man måste ta vakt vid kanonen och vi patronbärare bar ut ammunitionen. Plötsligt dök en skäggig farbror med en rulle telefonledningar upp mellan granarna. ”Va jär ni jär”, frågade farbrodern. Det var Arne Kronqvist från Lillby, grannbyn i Purmo, i färd med att dra ut telefonledningar inför det kommande slutstriden.
De som inte behövdes vid kanonen under väntetiden anvisades en tom korsu som skydd för granaterna. De pojkar som smög sig dit möttes av en ryss i dörröppningen. Pojkarna hajade till och trodde att deras öde var beseglat. Någon tände en tändsticka och man kunde konstatera att ryssen i dörren var död och korsun i övrigt tom. Troligen hade ryssen sårats och släpat sig till korsuöppningen men där dött i sittande ställning.
Exakt klockan 5 öppnades alla spjäll från vår sida och strax därefter kom svaret. Det blev en strid på liv och död. Alla vapen spelade, även om artilleriet inte kunde beskjuta det lilla område där vänner och fiender låg intill varandra.
Vår kanonchef öppnade eldgivningen och sköt först av några träd för att få full insyn till korsuöppningarna där ryssarna höll till. Eldgivningen måste ske i etapper för att eldröret skulle få tid att svalna. Vi patronbärare skulle hela tiden mata fram mera ammunition. Ibland hördes kulor smattra mot kanonskölden, men ingen skadades av manskapet.
Våra granatkastare hade en utomordentlig eldledare. Han stod strax intill en korsu som tidigare hade erövrats tillsammans med en grupp infanterister som väntade på att få storma korsubacken. I tur och ordning sökte vi skydd i korsun.
När vår viceplutonchef var i tur att söka sig i skydd, valde han en genväg och rusade i väg med långa kliv, trots att Gösta Sundqvist varnade honom. Lite mer än halvvägs hoppade han till och svor. En kula hade gått igenom hans lår och kamrater måste krypa fram och dra undan honom. Han fördes till förbandsplatsen och var borta från gruppen några veckor.
Striden fortsatte och den nämnda eldledaren stod i korsugången och ledde elden direkt mot ryssarnas korsutak och strax bakom dem. Liggande i skyddet på golvet strax till höger om ingången kunde jag studera eldledaren, då han orädd ledde elden med korta korrigeringar.
Plötsligt tjöt det till och eldledaren kastade sig ned på samma sida som jag. Granaten landade i korsunedgången. Dörren och trävirket flög in i korsun med ett brak, men splittret träffade väggarna och ingen skadades. Enligt uppgift blev den tuffa och lugna sergeant, som ledde elden, fänrik samma dag.
Efter krevaden i korsugången gavs order om stormning av området bakom korsutaken. De finskspråkiga pojkarna, betydligt äldre än vi ungdomar, rusade ut med maskinpistoler i händerna. En del hade handgranater och ett par drog sina knivar och utanför korsun satte de upp ett vrål och deras maskinpistoler spelade, blandat med smällar från handgranaterna.
Den svåraste striden var över. Vår kanon deltog inte i slutskedet, men de granater som sopats in i ryssarnas korsuöppningar hade drivit ut eventuella överlevande bland ryssarna och deras maskingevär hade tystnat. Ett par fångar togs, någon var sårad. Det var unga pojkar som var vildsinta och inte skulle ge sig och detta var inte bra i stridens hetta. Jag tror att de inte kunde tas om hand.
Klockan 12 på dagen hade striderna förflyttats in i ödemarken bakom kullen. Vår grupp fick order om att flytta upp kanonen på korsubacken för den händelse ett nytt anfall skulle komma från ryssarnas sida. Vi var tvungna att dra undan tätt liggande stupade söndersargade fiender.
När vår viceplutonchef sårades sändes från kommandot något underbefäl som ersättning, men kommen till platsen klarade hans psyke inte av att se eländet. Han fördes bort av Bror Bäck, som i stället utsågs till ersättare. Vi var hungriga och körkarlen Kalle Sjöblom kom med mat åt oss, en kall, tjock ärtsoppa som vi skar i skivor med kniv och åt med våra brödbitar. En safthink hade han med, så vi kunde också fylla våra fältflaskor. Ärtsoppan åt vi bland högar av lik. Hungern var svår, så det gick.
Nils Högnäs och jag ställde oss vid kanonen efter att ammunition hade tillförts, och mitt i allt kom då fältprästen vandrande. Han hade gått längs vägen där omkring 30 egna låg döda i sina vita snökåpor, en del nedblodade. Prästens uppgifter var bland annat att granska de stupade och ta den ena halvan av den dödsbricka, som var och en hade runt halsen. Sedan måste han ordna så att de döda kom bort från platsen, lades i kistor och sändes till sina respektive hemorter.
Prästen gjorde alltså en runda längs kullen och såg på de fallna ryssarna. Han uttalade för sig själv orden: ”Vilket välgjort arbete!” Min vaktkamrat knuffade mig i sidan och frågade: ”Hör du var prästen säger?” ”Jo jag hör.” Så kom prästen närmare oss och nu var hans ord: ”Vilket underbart arbete!”
Kanske prästen inte trodde att vi skulle hörde vad han sa, men vi då ännu 19-åriga pojkar, som för något år sedan hade konfirmerats, förundrade oss över det vi hörde. Jag tror att den gamla barnatron vacklade. Efteråt, även i det civila, när Nils och jag träffades hälsade vi på varandra med orden: ”Vilket välgjort arbete.” Varvid den andra svarade: ”Ja, vilket underbart arbete!”
Efter mer än två års ställningskrig i Svirområdet har regementet fått order om förflyttning mot Viborg och Karelska näset, där ryssarna då förbereder en enorm offensiv i syfte att en gång för alla erövra Finland.
Natten mot den 16 juni klockan 01.50 inleddes marschen från Uutusjärvi mot Lampero och Aunusslätten.
De ryska kanoner vi hade erövrat fordrade två hästar med en körkarl. Många körkarlar hade ännu inte hunnit återvända från permissionen. Även kompaniets ridhäst spändes nu för en kärra, och detta var första gången för den 6–7-åriga Tolan. Ingen ville ta hand om detta. Kanonchefen Gösta Sundqvist framförde som order från plutonchefen Loman att jag skulle ta mig an ridhästen, eftersom jag var van vid hästar i det civila.
Kärran drogs fram och John Sundstedt och Sven Lövbacka kom och spände i, när jag hade backat in hästen i skalmarna. De flesta av de övriga hästarna stod redan i rad. Jag fattade tag i tömmarna och manade på Tolan, som tog en väldig fart hur jag än stretade emot. Tolan var som officershäst inte van att gå i ledet. Mitt i allt gick hjulet över en sten och lasset stjälpte. Jag sprang fram och höll Tolan i betslet. Skalmen var bruten.
Goda råd var dyra! John såg en krokig ungrönn, högg den och Sven kom med spikar och hammare och spikade rönnen som stöd på den brutna skalmen. Ett nytt försök gjordes. Jag höll i betslet vid Tolans huvud och lyckades åter backa in hästen mellan skalmarna. Någon kom och tog i betslet medan jag gjorde i ordning tömmarna. En halv timme försenad in Tolan i den öppning i ledet, som var avsedd för hästen.
Det skulle hållas ett avstånd på 15–20 meter mellan fordonen. Men detta var en omöjlighet. Tolan slog knäna i det föregående fordonets gavelbräde. Jag var rädd att hästen skulle slå sönder sina knän. Efter några kilometer började Tolan lugna ner sig, varför jag inte behövde hålla så strama tyglar. Vi marscherade någon kilometer till och tog en kort paus för mat. Hästarna skulle ha vatten.
Någon mat blev det inte för mig. Jag fick stå och hålla hästen, medan vatten hämtades till den. Jag klappade den skrämda hästen på halsen och pratade med den. I väskan hade jag några brödbitar, som jag lät Tolan söka fram. Det var fråga om en klok häst och den började förstå. Jag var svettig, men ville inte ännu sätta mig på lasset som övriga kuskar.
Vi fortsatte och det gick bättre och bättre att agera hästkarl. Vid 11.50 hördes ljud från flygplan och någon ropade flyg-alarm. Det var dock två egna plan på hög höjd och nya rop hördes om att det var egna.
Men plötsligt dyker två ryska markstridsplan upp framför oss med avslagna motorer. Det ena planet öppnar eld, det andra lyfter lite och flyger längre fram längs kolonnen. De flesta får sina hästar över vägdiket in i en gles skog till höger, men Tolan står kvar som en bock vad jag än försöker.
Martin Englund från Esse körde längst fram och jag såg på avstånd att hästen stöp och att planet närmade sig Tolan och mig. Jag lindade tömmarna runt händerna och kastade mig på marken. Jag kunde se skytten, som hela tiden höll sin automatkanon i gång och spårade upp vägen med sina kulor.
Jag räknade ut att min sista stund var kommen, där jag låg på marken bredvid kärran, och drog händerna över huvudet. En del av mitt liv och hemmet hann registreras i min hjärna, innan jag konstaterade att flygplanet fanns bakom mig och fortsatte beskjutningen. Jag levde, liksom hästen!
Hur var detta möjligt? Min hjärna ältade olika alternativ och drog slutsatsen att skytten måste ha bytt kassett. Alla automatvapnen var försedda med kassetter. När en kassett var tom bytte man till en ny. Det tog några sekunder.
Martin Englunds häst och kärra måste bort från vägen och Martin, som var svårt sårad, togs om hand av sanitärer, liksom Högnäs som var lättare sårad. Martin dog på kvällen.
Det dröjde en god stund innan kärran var tömd och Tolan drogs till sidan av vägen. Jag stod hela tiden vid hästens huvud och talade lugnande och klappade den på halsen. Vi kom i väg och nådde en sandås med skog på båda sidorna om vägen, som var jämn och bra att köra på. På lämpligt ställe pausade vi. Jag var genomsvettig och delade mitt bröd med Tolan.
Vid återstarten klev jag upp på lasset och färden gick någorlunda bra. Men mina tankar var i olag och det slog mig att om man sitter uppe på en kärra, när markstridsplan anfaller, utgör man en säker måltavla. Jag hade fått skräck för dessa lågtflygande plan och sökte mig ner och gick i fortsättningen bredvid kärran. De andra kuskarna satt på sina lass.
När kompaniet vid 15-tiden marscherade på den jämna sandåsen, kom så åter markstridsplan farande i höjd med talltopparna med motorerna avslagna. Denna gång var de fem till antalet. Plötsligt slog de på motorerna och öppnade eld. Ett öronbedövande oljud följde och granater kreverade i träden och på vägen.
Ett par hästar gav sig i väg i sken i skogen och redskap och annat flög längs marken. Nu fick jag Tolan över diket, men där var det stopp. Jag sprang med tömmarna runt en tall, kastade mig ner i en liten grop vid tallstammens rot och höll tömmarna i handen. En eller flera granater träffade tallen på några meters höjd och skärvor sprakade och yrde upp marken.
En hel svärm av kulor gick över mig och träffade Tolan i gumpen och skar av lårmusklerna och de stora ådrorna. Hästen skrek till och reste sig och började slå bakåt och för varje gång sprutade blod som ur en sprutkanna över mina kläder.
Jag slog en knut på tömmarna och sprang och sökte upp plutonchefen och begärde att han skulle komma och se vad vi skulle göra. Han kom springande och såg eländet och sa: ”Spänn ur!” Jag försökte få Tolan att ta något steg framåt, men detta gick inte. Plutonchefen drog sin pistol och jag steg lite till sidan med tömmarna i händerna, när han avfyrade ett skott i pannan och Tolans lidande var över.
Jag tror att plutonchefen avfyrade ett skott till, men det var sådant oljud att man inte riktigt visste vad som skedde. Den ståtliga ridhästens saga var all när den föll på skalmarna och blev liggande i skogen. Jag frågade chefen om jag skulle försöka få bort seldonen. Svaret blev att det hade vi inte tid med. Vi måste snabbt vidare.
Körkarlen framför mig hade fått träff i bakbrädet och kompaniets tjärtunna slogs sönder och tjäran rann ut. Detta märkte inte körkarlen. Oljudet från planen och deras automatvapen gjorde att det var omöjligt att uppfatta allt som hände.
Efter detta fick jag en skräck för markstridsplan som aldrig skulle gå ur. På ett sätt var det en lättnad att inte ha ansvaret för Tolan, men jag tyckte synd om den fina hästen, som hade varit sårad två gånger förut.
Den 22 juni är regementet framme vid Tienhaara, Viborgs västra förort. Viborg har utan större motstånd fallit två dagar tidigare. Gösta och hans kamrater har mött mängder av flyende finska soldater. Några av dem har kastat glåpord efter ”svenskarna” och beskyllt dem för att vilja förlänga kriget.
I Viborg har ryssarna nu förberett en enorm styrka för att ta sig över det sund och den bro som finnas mellan staden och Tienhaara. Gösta och hans kanongrupp lyckas få sin kanon till en ställning vid den så kallade Hackmans villa, därifrån de kan beskjuta brofästet.
Efter ett par timmar färgades himlen röd i öster, när en stor solskiva blottade sig över horisonten denna midsommaraftonsmorgon den 23 juni. Nyvakna ryssar väckte oss med häftiga eldskurar och försökte göra sextioettorna nervösa.
Länge behövde vi inte vänta förrän ljudet från hundratals tunga bombplan nådde oss och tilltog i styrka. Planen bildade formationer på bred front omgivna av ettriga, snabba jaktplan, som likt ilskna bin var beredda för angrepp om motståndare närmade sig.
När armadan, vars laster tydligen inte var avsedda för oss, passerade var det omöjligt att tala med varandra. Luften och marken vibrerade och vi kände oss som små oskyddade myror där vi låg i grunda små gropar.
Snart öppnade bombplanen sina luckor och tusental bomber blänkte i solskenet på färden ner mot mänskliga kamrater i andra förband. Strax därefter syntes otaliga svarta pelare av rök och träffat material högt upp i luften. Efter några sekunder hördes detonationerna, som påminde om fruktansvärda utdragna åskväder.
Flygplanen gjorde en vid lov och återvände mot söder. Vid det laget blandade vårt luftvärn och egna jaktplan sig i leken och alla fiendeplan nådde knappast sina baser.
Även om lasterna hos midsommaraftonens första flygarmada inte var avsedda för oss soldater i 61:a regementet behövde vi ingalunda vänta länge innan vår tur var kommen.
Klockan 7 denna morgon bjöd ryssarna på en eldkoncentration som vi aldrig tidigare hade upplevt. Vi som inte då var vid kanonen sökte skydd i det näste som tillfälligt rests upp mot bergväggen. Vi kände oss rätt säkra, tills en granat kreverade i en gran ovanför nästet. Splittret flög omkring, dock drabbade vi inte värre än att vi blev tillfälligt döva av smällen.
Skrällen gav hursomhelst en tankeställare, och när granaterna kom lite glesare sa Gösta Sundqvist: ”Nu pojkar ska vi börja gräva med de spadar som vi har”, och ingen drog sig för uppgiften. Vi grävde så att svetten rann, men kom ned endast omkring 60 centimeter. Vi lade jorden på gropkanten och fyllde upp för att sedan lägga stockar som tak.
Det här diket var ett par meter från vårt tidigare näste, som vi lät stå kvar. Vi försökte hitta lämpliga stockar av de träd som granaterna hade fällt. Våra sågar fungerade allt sämre på grund av de många granatskärvorna i stammarna.
Vi var hungriga och också törsten tilltog, trots att vi låg bara ett femtiotal meter från vattnet. Där flöt drivor av döda fiskar och snart skulle vattnet fyllas med döda fiendekroppar.
Ryska bombplan, skyddade av små jaktplan, flög åter in över området och fällde sina laster. Det kändes som om en jordbävning. I en våg räknades omkring 150 plan in. Luftstrider pågick mellan de ryska planen och på vår sida tyska och finska plan. Denna dag sköts omkring 20 ryska plan ner över vårt område, men även finska plan träffades.
Fienden försökte på nytt söka sig fram i grupper för att gå över sundet, men avvisades. Nya flygplan, åter i hundratal, visade sig och lättade sina laster. Våra jaktplan mötte och luftvärnspjäserna sköt. Ryssarnas gjorde försök efter försök att skrämma sextioettorna på flykt, men vi visade dem att de mötte försvarare som inte lämnade groparna i första hand.
Följande stora eldöverfall satte ryssarna i gång strax efter klockan 11. Det var för ryssarnas del säkert tänkt som det avgörande. Men de tog åter fel.
Vår grupp, som för tillfället inte låg vid kanonen, kastade sig ovanpå varandra ner i det smala nygrävda diket. Jag låg överst på kanonchefen. Vi var tysta, men försökte hålla munnarna öppna. Kanonchefen sa att det här var värre än vid Summa, där han varit under vinterkriget.
Till vår tidigare grop strax intill kom fyra pojkar från andra kompaniet springande och tryckte sig där mot bergväggen. De började sjunga för allt de var värda, rätt vanligt som en metod för att försöka behärska rädslan.
Plötsligt hände det som vår kanonchef hade anat. En förskräcklig smäll följde när en större granat via ett träd rikoschetterade rakt ned i granngropen. Det svartnade för våra ögon, vi kippade efter andan och försökte komma upp från vårt näste. Rök fyllde luften. Blod och sönderslitna kroppar fyllde vår tidigare grop.
En av de fyra gav i från sig kvidande ljud. Vi drog fram honom, jag tog fram mina sårbindor och började förbinda och rengöra honom. Andra kom med mera förband, och om jag minns rätt fick denna sårade tretton olika förband. Trots de många såren verkade kroppen hel, om än blodig. Kamrater eller sanitärer förde bort den sårade efter att granatelden flyttat sin koncentration lite bakom oss.
Efter den enorma eldinsatsen över IR 61:ans område under en timmes tid – uppskattningsvis 20 000 granater, till en del från hundratals bombplan –är det svårt att fatta hur något levande fanns kvar. Upprivna kratrar fanns överallt, röken stod tät. Vapnen var nedsölade av jord och träck.
Pojkarna på vår sida putsade hastigt sina vapen. Efter att fienden flyttat den tyngre elden längre bakåt följde nästa fas. Ryssarna hade samlat mängder med båtar av olika slag, och bruna bylten vällde i tusental skrikande ner längs med sluttningarna på andra sidan sundet, tydligen tvingade av bakomvarande pådrivare.
Längs med järnvägsvallen, där ryssarna tydligen under natten hade grävt in fickor som skydd, strömmade en annan brun massa fram. Det blev feta mål för vår kanon, från vilken vi hade fri sikt. Vår andra kanon, som låg på stranden norr om bron, gav eld mot samma mål, varför vi åstadkom en häftig korseld vid brofästet.
Fienden öppnade eld med maskingevär och andra handeldvapen och använde explosiva kulor, som gjorde oss förbryllade. Kulorna exploderade överallt, som om fienden hade varit mitt ibland oss, och det gick inte att tala med varandra.
Men det förunderliga var att ingen i vår grupp träffades. Ryssarna sköt för högt.
Ryssarna lyckades inte med sitt genombrott i Tienhaara, deras förluster var enorma. Nästa stor anfall riktades sedan mot Tali och Ihantala, där sedan ännu ett avgörande slag ägde rum, beskrivet som det största någonsin i Norden. Även här kunde ryssarna avvärjas, med stora förluster också på den finländska sidan.
Gösta Karlsson gav i samband med sin hundraårsdag den 20 september 2022 ut en bok om sin uppväxt och sina krigserfarenheter, Från tonårssoldat till krigsveteran, Förlaget Scriptum.
