Peter Slotte, tidi­gare huvud­redaktör för den finlandssvenska dia­lekt­ordboken

Dåm och dön

Vår näsa är en hyperkänslig molekyldetektor som lär kunna urskilja 10 000 olika lukter, men språkets ”luktord” är förstås inte lika många. Ordbok över Finlands svenska folkmål (kaino.kotus.fi/fo) ger ett hundratal specifika luktbenämningar (typen fähusdåm, dynglukt).

Ett välkänt österbottniskt luktord som saknar motsvarighet i nutida standardspråk är dåm. Ordets vanligaste betydelse är som vi alla vet just ’lukt’. ”Dåmen” kan vara mer eller mindre angenäm. Dialektordboken ger två upplysande språkprov: go: då:mi å:v ny: bjärklö:vsbadakvasta (Terjärv) och he slo: toka då:m å:v a (: av honom, när han kom från minkhuset; Esse).

En specialiserad betydelse är ’frisk smak (i dryck)’ som förekommer i österbottnisk och nyländsk svenska. Pannståndet kaffe eller en avslagen läskedryck kan därför i norra svenska Österbotten betecknas som dåmfaret (då:mfiri). Det synonyma dåmsläppt är känt från ett lite större område.

Ordet har motsvarigheter i andra nordiska språk och tycks ursprungligen ha syftat på såväl lukt som smak. I nynorskan kan ”dåmen” – liksom hos oss – vara mer eller mindre aromatisk. Två norska ytterligheter är kaffidåm och skitdåm. Ur sverigesvenska dialekter har dåm upptecknats bara i Åre i Jämtland, där med betydelsen ’unken lukt’.

Verbet dåma har samma utbredning som substantivet. Den vanliga betydelsen är ’lukta, avge lukt’, och då särskilt ’lukta illa’. Ett talande språkprov kommer från Esse: he då:mar å:v dyngho:pi. En specialbetydelse är ’fjärta, sprida fislukt’ som anförs från Terjärv och Esse.

 




Bild: Terese Bast




Bild: Terese Bast


 

Dön är ett luktord ord med mer begränsad spridning. Det används med betydelsen ’stark lukt’ i nyländska dialekter, men för Österbottens del har det antecknats bara i Vörå och Maxmo (”döon”). Ordet finns också i gotländska och danska dialekter. I isländskan betyder daunn ’stank, dunst’. Det motsvarande verbet döna ’lukta (illa)’ är känt från samma områden. Döna ’stinka, lukta illa’ används lokalt i Dalarna.

Också gåse (med uttalet ”gåsa”) är mindre vanligt. I våra österbottniska dialekter betecknar ordet mestadels ånga eller imma, men det kan också användas om t.ex. dunsterna från ett avträde. I norska dialekter finns ett motsvarande gose som kan syfta på varm, kall eller illaluktande luft. I Sverige tycks ordet vara okänt.

Gåsa är kanske bäst känt som förled i ett par benämningar på ventilationstrumman i ett gammaldags fähus: gåsatratt (norra Österbotten) och gåsatrumma (Esse). Gåsaspjäll är en gammal benämning på ångspjället i den klassiska storstugans skorstensmur (Terjärv, Esse, Jeppo).

Det obesläktade gåve (uttalat ”gåva”) förekommer i hela Österbotten. Ordet är inte ett egentligt luktord utan syftar i första hand på ånga, imma eller unken inomhusluft. Från Vörå anför dialektordboken språkprovet tain åpp dörin så vi få:r uy:t na: o hanje gåvan (: öppna dörren så att vi får ut lite av den här dunsten).

Ordet är känt också i Norge, där gove kan syfta på imma, ånga, virvlande rök eller obehagliga dunster. I norrländska dialekter är ordet allmänt belagt, då med betydelsen ’imma, ånga’. Fähustrumman dyker upp också i detta sammanhang: gåvhatt används i Vörå och Björkö, gåvtratt i Petalax. ”Gåsaspjället” inomhus kallas gåvspjäll i Vörå och i sydligare nejder.

 

Lukt är det vanligaste luktordet såväl i svenskt standardspråk som i dialekterna. Vår österbottniska uttalsform ”låft” är inte unik utan förekommer också i södra Finland.

Ordet är ett gammalt lånord ur tyskan, där det hade formen lucht och kunde betyda både ’lukt’ och ’luft’. I svenskt skriftspråk har de två betydelserna knutits till varsin skrivform, alltså LUKT och LUFT; konsonanten skiljer. I våra dialekter har det gått annorlunda, för betydelsen hänger ju här på vokalen: ”låft” betyder ’lukt’, medan ”loft” (eller i södra Österbotten ”luft”) har betydelsen ’luft’.

Lukt lånades in i svenskan på 1300-talet, men lukter har det säkert talats om sedan urminnes tid. Man kan fråga sig vilket ord som användes innan den tyska intränglingen slog igenom. Elof Hellquist gissar i sin etymologiska ordbok på det samnordiska dön, men jag vågar tro att också motsvarigheter till vårt dåm var vida spridda redan i nordiska fornspråk även om skriftliga bevis saknas.

TEXT: Peter Slotte