En vacker sommardag har Småbönders långväga besök. Esbobon Matti Virtanen tittar sig nyfiket omkring i det småkuperade sjötäta landskapet med dess stugor präglade av snickarglädje. Idyll vart blicken än går. Små moln rör sig som ulliga lamm på himlen och får honom att tänka på öppningssekvensen i tv-serien The Simpsons. En annan association går till Asterix och hans galliska by, den som envist stod emot romarna.
Matti Virtanen har i förväg lärt sig att Småbönders är en svenskhetens utpost mot det finska Finland. Som en kil skiljer Småbönders landskapen Södra Österbotten och Mellersta Österbotten åt och är åt nästan alla väderstreck omgivet av finskspråkiga grannar: Evijärvi, Vetil, Kaustby.
Emellanåt kontrasteras idyllen av att traktorer i mammutformat, försedda med enorma dubbelhjul, drar förbi i betydande hastighet. Matti gör reflektionen att namnet Småbönders kanske leder tanken fel – borde orten inte, med tanke på traktorernas storlek, kallas Storbönders?
Så står han vid Småbönders Handelslag. Butiken ser ut som butiker gjorde förr i tiden. Livsmedel i övre våningen, järnvaror och annat i nedre våningen. Han frågar efter föreståndaren, Ulf Smeds, och snart är Ulf och Matti inbegripna i ett ivrigt samtal. Affärerna går okej. Det mesta som kan behövas i vardagen på en bondgård finns här. Marknadsföringen sköts genom de sociala medierna. Språkfrågan är ett ickeproblem – svenska och finska fungerar lika bra. Kundtroheten är stor.
En sak förbryllar ändå Matti. Han kan i butiken inte undgå att avlyssna ett replikskifte på dialekt mellan två bybor. Var det svenska som talades?
Men varför har Matti Virtanen tagit sig hit?
”Förklaringen går tillbaka till femtitalet. Min mammas (Birgit ”Bigi” Herpman) modersmål var svenska, men när hon blev fru Virtanen växlade hon till finska. På barnrådgivningen hade man förklarat att ett medelmåttigt barn inte kan lära sig två språk”, berättar Matti nu drygt 60 år senare.
Mattis morfar Gösta Herpman, född i Kronoby, arbetade som stationschef vid statsjärnvägarna, också på finska orter som Iittala och Orivesi. Även mormor Thyra var svensktalande, född Bergman med rötter i Haparanda och Stockholm. Mattis mor Bigi talade därför svenska hemma, men gick i finsk skola och blev helt tvåspråkig, senare även väl kunnig i engelska och tyska. Vid Mattis födelse var hon korrespondent på Finnpap.
”Mamma berättade att när henne mamma Thyra ville beordra sina barn hem från stationsgården, så ropade hon till dem på svenska: ’Bertel och Birgit, maten är färdig – kom in och ät!’ Då sprang båda hem så fort de kunde, för att undvika en upprepad förödmjukelse bland sina finskspråkiga lekkamrater”, berättar Matti.
”Först i vuxen ålder har jag förstått att jag säkert hade lärt mig också svenska bra i hemmet, om mamma hållit fast vid sitt modersmål. Finskan fastnade ju ändå i mig ganska hyfsat. Det här gav upphov till ett lindrigt identitetsproblem, som jag senare i livet försökt bearbeta.”
