Matti Virtanen är journalist, en av de mest erfarna och meriterade. Efter examen i geografi vid Helsingfors universitet, gick han i Helsingin Sanomats journalistskola, och var länge anställd på tidningen, bland annat som dess Tysklandskorrespondent. Sedan blev det en lång sejour på Yle, där han på MOT-redaktionen låg bakom många avslöjande reportage. Sedan värvades han till Talouselämä, där han fortfarande medverkar trots att han i princip pensionerat sig.
”Men tyvärr är det i huvudstadsregionen svårt att få övning i att tala svenska, då de svenskspråkiga snabbt och utan att be om lov byter till finska, när de märker att den de talar med inte är flytande på finlandssvenska”, säger Matti.
Undantag görs bara gentemot de finsktalande politikerna, som Mattis svensktalande journalistkollegor brukar pina genom att kräva att de svarar på frågorna på svenska.
”I allmänhet räcker det ju sedan med att den finska politikern lärt sig att säga en enda sak: ’Jag måste säga, att det här är en viktig fråga.’ Med den frasen kommer en politiker ganska långt”, säger Matti.
Att Matti Virtanen sökt sig till Småbönders beror på att han är i färd med ett bokprojekt om finländsk identitetspolitik. Då behöver han testa om det stämmer, som ibland påstås, att finsk- och svenskspråkiga ligger långt ifrån varandra på värderingskartan.
”Det sägs ofta att språket är det som starkast formar en människas identitet. Det är egentligen ganska paradoxalt. Språk byter man betydligt enklare än till exempel kön, hudfärg och etnisk bakgrund.”
Matti testar för närvarande språkhypotesen på sig själv. I november i fjol gick han till magistraten i Nyland, den avdelning som heter Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Han tog en kölapp och fyllde i blanketten: personuppgifter, modersmål, nytt modersmål. Han undrade vad de andra i väntsalen hade för ärende till magistraten.
”Jag var säkert den ende som kommit för att byta språk, bli en hurri.”
Samtalet med tjänstemannen gick trots ärendet på finska. Henkilötodistus? – Tässä. – Selvä. En stämpel på pappret och Matti var svenskspråkig.
”Lite besviken var jag. Jag hade förväntat mig åtminstone något slags examen. Varför vill ni byta språk? Kan ni nu säkert svenska?”
Efter Österbottenturnén väntar en resa också till Lappland. Dels för att intervjua unga nationalister i Rovaniemi, dels ett besök i Enare, för att höra hur argumenteringen går gällande samernas identitet.
Matti vet i förväg att kunskaper i det samiska språket eller vilja att bli samisk inte räcker till som identitetsbekräftelse.
”En same behöver även tillhöra en samisk släkt, och för den skull granskas även individens stamtavlor. Samtidigt är det partipolitiskt mycket intressant, att centern har förlorat sin starka ställning i Sameland genom växande inflytande från Svenska folkpartiet, de gröna, och i viss mån även Sannfinländarna. Vad beror det på?”
Matti Virtanens plan inför Österbottenturnén var att söka upp människor som utgör urtypen för verkliga österbottningar. Hos dem skulle han, föreställde han sig, kunna inhämta de ofriserade sanningarna och komma det ursprungliga och äkta Österbotten in på livet. Att svenskösterbottningarna skulle beskriva sig som en utsatt språklig minoritet tog han för givet.
Mötet med de avslappnade småböndersborna blir i det avseendet förvirrande. Inte bekräftas förhandsbilden heller när Matti drar in till Terjärv city och träffar Mikael Ahlbäck och Jari Palosaari, två av dem som gjort 200-miljonersföretaget Rani Plast i den österbottniska skogsbygden till en internationell succéhistoria. Visserligen brister kunskaperna i det andra inhemska hos många anställda. Men i högre grad innebär förankringen i båda språkgrupperna en styrka.
I Purmo får Matti sedan en lektion om purmoborna. Dessa är, med Urho Kekkonens ord, kända för att leva fattigt och dö rika, ett påstående som inte bestrids av Mattis intervjuobjekt Tommy Olin, vd för Purmo Andelsbank, doktor i ekonomi.
Matti får höra om en våldsam strukturförvandling, som förändrat det gamla Purmo radikalt, men utan att samhället mist sin jordbruksprägel. Samtidigt blir samtalet ett språkbad på djupt vatten. Tommy Olin är en konsekvent utövare av Purmodialekten och ger upp sitt modersmål bara vid ett tillfälle, nämligen OP-gruppens möten i Helsingfors, ”annars skulle nylänningarna vara helt hjälplösa”. Men det här är ju inte ett sådant tillfälle.
Efter mötet med Tommy sitter en ny insikt präglad i Matti. Den tvångssvenska han själv fått ta sig an i skolan har också människorna i Österbotten ställts inför. Det har varit pakkoruotsi för båda språkgrupperna. Den fördel österbottningarna kanske haft är att deras dialekter trots allt står närmare högsvenskan än finskan.
Matti undrar hur länge det skulle ta, om han gick in för att bli purmobo. ”En livstid”, svarar Tommy Olin.
