Nästa intervju demolerar Mattis förhandsbild av Österbotten ännu mer. Intervjuobjektet är Kenneth Myntti, ledarskribent och tidigare chefredaktör för Österbottens Tidning.
Kenneths familjehistoria visar sig i språkligt avseende vara en spegelbild till Mattis – Kenneths mor var nämligen finskspråkig, men svenskan dominerade som hemspråk, vilket senare gav barnen onödiga problem med finskan. För hundra år sedan var en del av släkten Myntti, med rötterna i Lillkyro, utpräglat fennomansk och tog initiativet till Suomalainen Klubi i Vasa.
Kenneth Myntti gör klart att Österbotten i väsentliga avseenden, som genom sitt jämlikhetsideal, ligger långt från Nyland. Herrar och adel har aldrig haft någon plats i landskapet, och därmed har ingen behövt överväga att buga för dem. Släktförmögenheter är sällsynta. Som österbottning har man i sig att det som leder framåt är eget arbete.
I Vasa har Matti på Svenska folkpartiets kontor fått veta att svenska språket är ”det lim som håller ihop partiet” och att det därför finns utrymme i partiet för många världsåskådningar, från ekonomiliberaler till socialister. Men Kenneth Myntti är inte övertygad om att Svenska folkpartiet kommer att finnas för evigt.
”I Österbotten finns ett flöde av väljare till kristdemokraterna, i södra Finland går svensktalande till de gröna och Samlingspartiet. Sett till värdegrunden och identitetspolitiken skulle säkert också Sannfinländarna hitta anförvanter hos de svenskspråkiga österbottningarna, om det inte var för partiets antisvenska språkpolitik”, får Matti veta.
När Matti efter Österbottenturnén samlar sina intryck, framträder en till synes motsägelsefull bild. Dels bilden av ett Österbotten påfallande likt just det Gallien, vars fana Asterix och Obelix med sådan framgång upprätthöll. Rantaruotsi framstår som ett geografiskt tydligt avgränsat område med en egen kultur, ett eget språk och egna seder. Bara egna lagar saknas.
Men till och med egna lagar var en gång ett politiskt projekt, på fullaste allvar. Under den politiskt turbulenta period efter inbördeskriget 1918, då Finland ännu inte hade fått sin regeringsform (juli 1919) och innan språklagen var stiftad (juni 1922), fanns en stark folklig opinion för att svenska Österbotten skulle ges en autonom ställning i Finland. Det gick så långt att regeringen förberedde ett lagförslag i saken och att en delegation från Österbotten uppvaktade regeringen i Sverige om att få bli en del av Sverige, tillsammans med Åland, om den finländska regeringen inte tillmötesgick autonomikraven.
Det hela rann till sist ut i sanden, delvis som följd av praktiska problem. Hur skulle man hantera att det trots allt fanns svensktalande på finskdominerande områden och finsktalande på svenskdominerade områden?
Den andra bild som växer fram är att en oöverskådlig mängd trådar knyter ihop det svenska Österbotten med det finska Finland. Under ytan finns ett otal gemensamma referenspunkter. En ständigt återkommande sådan är släktskapsförhållandena. Man behöver inom vardera språkgruppen sällan söka länge i släkthistorien, innan man hittar en förfar eller förmor som haft ett annat modersmål än man själv.
Matti får denna insikt förstärkt också för egen del, efter att Ulf-Peter Granö, långvarig medarbetare i den här tidningen, ägnat en stund åt att analysera de viktigare släktdatabaserna. Det visar sig att Matti är ättling till många av de svenskspråkiga släkter som genom historien har dominerat politiken och kulturhistorien i både Finland och Sverige.
Till exempel ingår Matti i släktträden för de äldsta nulevande adelssläkterna både i Finland (Blåfield) och Sverige (Natt och Dag). Till den geografiutbildade Mattis förtjusning är han även släkt med Finlands stora berömdhet, upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld. En annan av Mattis släktingar är Sanna Marin, en tredje Jörn Donner (genom släkten Rehbinder). Också Ulf-Peter Granö själv är släkt med Matti.
