Ingen kan begära ensamrätt till sanningen

Stefan: Kan du ge ett exempel?

Ta vindkraften. Den har absolut fördelar i vissa lägen, men den ofrånkomliga nackdelen är att den producerar el slumpmässigt. Med andra ord måste man ha annan produktionskapacitet i beredskap för användning när det inte blåser. Man subventionerar dyrt in vindkraft och måste ändå hålla de gamla anläggningarna kvar. Vad är vinsten med det?

Det tydligaste exemplet är Tyskland, vars energiomställning länge hyllades som en stor grön framgång. Vad har man fått? En enorm överproduktion av el när det blåser, till astronomiska kostnader, och en kader av kolkraftverk som får gå på tomgång för att ta över elproduktionen när blåsten avtar. Och Tysklands koldioxidutsläpp – ja, de har inte sjunkit efter 2009.

Det här enkla faktumet, att vindkraften fungerar bara ibland, försöker man ofta dölja genom utsagor av typen att ”vindkraften försörjer si eller så många hem med el” – man lägger inte till den nödvändiga bisatsen ”när det blåser”. Man utnyttjar människors okunskap.

Stefan: Hur ser du på fossila bränslen?

Det är bra om de kan ersättas, men man måste erkänna svårigheterna. Fossila bränslen utgör i dag över 80 procent av världens energianvändning, även i ett land som Tyskland, det krävs generationer för att bygga ett helt fossilfritt energisystem. Satsa på forskning, typ energilagring. Det här är inte en fråga som avgörs genom åsikter, utan med ny teknik som är tillräckligt billig.

Stefan: Hur stort är klimathotet?
Det beror på vad man lägger in i begreppet. Världen är full av hot, men de behöver bedömas enligt en skala. De mest reella är i min värld sådant som pandemier och kärnvapenkrig. Ser man till hur människor uppfattar saken globalt, inte bara i Sverige och Finland, rankas klimatfrågan lågt jämfört med annat. Se FN:s globala undersökning i saken här intill.

Min erfarenhet är att hotbilderna falnar i takt med att kunskaperna växer. I fråga om klimatet finns numera empiriska fakta som ger en hygglig vägledning. Under industrisamhället har växthusgaserna i atmosfären ökat med en sammanlagd koldioxidekvivalent (när alltså effekten av alla växthusgaser konverteras till en koldioxideffekt) på 80 procent. Trots det har temperaturen globalt stigit med bara 0,8-1 grader, och då kan också naturliga variationer (uppvärmningsrekyl efter ”lilla istiden”) behöva räknas in som en temperaturhöjande faktor. Detta indikerar inte en hög klimatkänslighet och motiverar inte ett högt alarmistiskt tonläge.

Stefan: Varför säger klimatexperterna i TV inte så?

Därför att dessa ”experter” inte är representativa för den vetenskapliga debatten. Jag har följt den tillräckligt noga för att veta att konsensus bara finns i vokabulären hos dem som driver politiska agendor. Tvärtom förs en tuff debatt bland klimatforskare, och trots enorma forskningsinsatser råder stor osäkerhet i centrala klimatfrågor. Om vetenskapen är avgjord, kan IPCC inte behöva 1535 sidor i sin vetenskapliga rapport för den osäkra slutsatsen att klimatkänsligheten troligen ligger någonstans i intervallet 1,5–4,5 grader.

Stefan: Vid sidan av din journalistiska erfarenhet har du också erfarenhet av det politiska livet…

Jag arbetade i närmare sju år som tjänsteman på Nordiska rådets presidiesekretariat; mitt anställningskontrakt skrevs på av den tidigare norske statsministern Jan P. Syse. Min uppgift var att läsa allt som politikerna sade i talarstolen och att redigera deras texter. Jag skrev också en del underlag till tal som politikerna höll. Det gav mig respekt för att politikeruppdraget är svårt. Men också lärdomen att politik förutsätter en opportunism där fakta ibland blir mindre viktiga. Med den här erfarenheten i bagaget är jag kanske inte så lättduperad av fagert politiskt tal.