Under de senaste 180 åren har styrkan av jordens magnetfält minskat med omkring 10 procent och ett område med ovanligt försvagat magnetfält har vuxit fram i Atlanten utanför Sydamerikas västkust.
Av detta skäl har satellitelektronik flera gånger havererat över denna region på grund av större exponering av högenergetiska laddade partiklar från solen, den så kallade sydatlantiska anomalin.
Detta har i sin tur lett till spekulationer om att vi är på väg mot en polomvändning, det vill säga att jordens magnetiska sydpol och nordpol skulle byta plats, något som med ojämna mellanrum händer i genomsnitt vart 200 000:e år. Kanske med katastrofala följder för moderna samhällen.
Nyligen kom lugnande besked från en svensk-amerikansk forskargrupp, enligt ett meddelande från Lunds universitet. I en ny studie, som sträcker sig 9 000 år tillbaka i tiden, visas att de nuvarande förändringarna är vardagsmat.
Resultaten bygger på analyser av brända arkeologiska fynd, vulkaniska prover och sedimentborrkärnor som alla bär information om jordens magnetfält. Till exempel rör det sig om lerkrukor som hettats upp, vulkanisk lava som stelnat och sediment som avlagrats i havet och fungerar som tidskapslar som vittnar om jordens magnetfälts förflutna.
Med en ny modelleringsteknik har de indirekta observationerna från olika platser och tidpunkter kunnat bindas ihop till en enhetlig global rekonstruktion av jordens historiska magnetfält, berättar Andreas Nilsson, geolog vid Lunds universitet och en av de involverade forskarna.
”Baserat på likheter med de rekonstruerade anomalierna förutspår vi att den sydatlantiska anomalin troligtvis försvinner inom de kommande 300 åren och att jordens magnetfält inte är på väg mot en polomvändning”, sammanfattar han.
