Det har blivit inne igen att vara självförsörjande. Sociala medier fylls med foton av grönsaker, stickade tröjor och ägg från egna höns. Sofie Strandén-Backa känner sig lite kluven inför den mediedrivna vurmen för självhushållning.
”Det är bra att folk hushållar med de resurser som finns runtomkring dem, i stället för att ständigt konsumera nytt och kortsiktigt. Intresset för närproducerad mat är också positivt. Samtidigt är risken att det är en trend som håller i sig något år och sedan ersätts med något annat.”
Hon ger inte mycket för flashiga livsstilsmagasin på tv där programledarna mest odlar estetiska grödor och alltid uppnår perfekt resultat. I verkliga livet går inte allt som på Strömsö.
”Jag hörde ordet självhushållning första gången i vuxen ålder. För mig har det alltid varit självklart att odla. Jag är född 1975, men man kunde säga att jag växte upp på 1940-talet. Min mormor lärde mig allt hon kunde när jag var en liten flicka och ännu i dag kan jag mycket som jag inte ens behöver fundera på hur jag ska göra.”
Numera odlar Sofie Strandén-Backa för husbehov, mest grönsaker och rotfrukter, men även speciella sorter som är svåra att få tag på. Odlingarna ligger i anslutning till familjens gamla bondgård i Kållby, som hon renoverar tillsammans med sin man, Andreas Backa.
”Skörden räcker inte alls hela året, men några månader har vi så vi klarar oss. Det är bra att det finns andra som odlar för försäljning. Vi köper gärna lokalproducerat direkt av producenterna.”
Familjen driver Sudda lantbruk som är inriktat på får av finsk lantras. Fåren sysselsätter henne mycket under sommaren, eftersom lamningen sker under betessäsongen.
”Vi är i uppbyggnadsskedet och i år har ett trettiotal tackor lammat. En fördel med får är att vi kan få både kött, skinn och ull. Får av finsk lantras räknas till finullsfår och har en fantastiskt mjuk ull. Det är en förnybar resurs som fåren dessutom mår bra av att bli av med.”
Andreas är, med ingenjörsexamen i botten, heltidsforskare inom folkloristik och även Sofie disputerade 2010 i det ämnet med en avhandling om veteraners, lottors och sjuksköterskors berättelser om krig. Hon är också aktiv inom den akademiska världen och är både forskare och fri skribent.
”Att skriva är bland det roligaste jag vet. När jag arbetar med fåren eller i trädgården föds idéer och skrivknutar löser upp sig.”
Arbetet på Sudda lantbruk ger belöning på många sätt, även om det finns utmaningar i att konkurrera med det jordbruk som bedrivs i industriell skala. Sofie ser ändå ett visst hopp för att intresset för närproducerad mat kan få ett permanent fotfäste.
”Dagens industrialiserade jordbruk regleras av ett gigantiskt byråkratiskt system. Vi har blivit vana vid ett märkningssystem för att kunna lita på maten. Om jag däremot personligen känner den som odlat eller fött upp den mat som jag köper, behövs inget märkningssystem. Ju längre avstånd det är mellan jordbrukaren och konsumenten, desto viktigare blir det att livsmedlen är spårbara och märkta.”
Trenden att odla själv har uppenbart mycket av sitt upphov i de senaste årens kriser.
Först kom coronapandemin, med plötslig brist på enskilda dagligvaror. Folk fick tid att tillbringa hemma och ett incitament för att odla själva. Sedan kom kriget i Ukraina, som verkligen har skakat om våra invanda tankemönster. Det kanske blir en nödvändighet att öka sin självförsörjning. Nu spökar dessutom inflation och stigande priser på mat och energi.
”Åtgärderna i samband med coronautbrottet påminde starkt om krigstider. Gardinerna drogs ner i samhället och det mesta blev inställt. Det skapades också ett starkt vi- och de-tänkande. I kriget i Ukraina går skiljelinjen mellan ryssar och ickeryssar.”
”Det påminner lite om hur andra världskriget slätade över uppdelningen från inbördeskriget i vita och röda. Krig och svåra kriser kan också ha den positiva effekten att de enar människor.”
Med det nya beredskapstänkandet har fler och fler också börjat fundera över hur länge de klarar sig utan förnödenheter som mat, vatten och el. Enligt Sofie saknas ännu den mentala beredskapen att klara en krissituation.
”De flesta är vana att få det mesta färdigserverat och är inte vana vid brist.”
I Finland och i de baltiska länderna har det varit lätt att relatera till ukrainarnas situation, när en enorm armé styrd från Moskva attackerat landet och bombat urskillningslöst.
Det är ändå inte helt lätt att sätta sig in i känslan utifrån berättelser i andra och tredje hand. I sin doktorsavhandling intervjuade Sofie veteraner och lottor om hur de hanterade krigsverkligheten på 1940-talet.
”De berättade att de nog varit medvetna om att något var på gång innan de kallades till fronten. Kriget kom inte som en blixt från klar himmel. Det var också svårt att komma tillbaka från fronten och försöka anpassa sig till ett vanligt liv efter flera år av krigstillstånd. Det som är normalt i krig är inte normalt i fred.”
Det var också annat gry i den generation som vuxit upp i jordbrukarsamhällen under de första decennierna av 1900-talet.
”Många av soldaterna var bondpojkar som vara vana att arbeta hårt från tidig ålder. De var fysiskt starkare än de flesta är i dag. De var inte heller bortskämda med ett överflöd av mat.”
Kvinnorna fick bära en dubbelbörda hemma, när en stor del av samhällets arbetskraft låg vid fronten.
”En del gjorde stora insatser vid olika typer av förläggningar nära fronten och de som stannade på hemmaplan skötte jordbruken och allt annat arbete som skulle utföras. En del sökte sig också till förvärvsarbete inom verkstadsindustrin, där de arbetade för hälften av männens lön. När kriget var slut och männen återvände blev de utan jobb igen. För dem blev freden ett slags kris.”
Ute vid fronten var kamratskapet och lojaliteten avgörande faktorer. Sofie ser samma mönster upprepas i dagens Ukraina, där åtminstone en del av de ryska motgångarna uppges bero på omotiverade ryska soldater.
”Ukrainarna är motiverade att strida för sitt land, medan ryssarna inte behövt kämpa för sin självständighet. Ryssarna verkar till och med förvånade över den ukrainska motståndsviljan.”
Vinterkrigsanda uppstod som begrepp under efterkrigstiden och används fortfarande för att beskriva en frivillig uppslutning, byggd på konsensus, för att ta sig ur en kris.
Begreppet har sitt ursprung i de berättelser från krigen där individer ställde sina egna eventuella reservationer åt sidan och ställde upp för en större sak.
I modern tid har begreppet kritiserats för att det används i alla möjliga sammanhang och därför urvattnats. Våren 2020 dök det upp igen i riksdagen. Då användes det för att få konsensus bakom ett föreslag till åtgärder för att bekämpa smittspridningen av covid. Den krisen kan tyckas relativt lindrig, jämfört med det invasionshot från Sovjetunionen som Finland ställdes inför i november 1939.
”Finland var då en ung nation med olika interna motsättningar och det behövdes en nationell enighet efter de svåra sår som inbördeskriget 1918 hade gett upphov till.”
”Landets armé sökte sina former ännu under vinterkriget. Då bildades trupper av män från samma by. Det visade hur förödande det kan vara för en hel by, om en stor del av männen dör i samma slag.”
”I fortsättningskriget blandades soldaterna mera för att undvika den risken. Tanken var ändå fortfarande att inkallade från samma orter placerades i samma förband för att skapa en stark kamratanda.”
Efterkrigstidens Finland präglades av en skriande brist på livsmedel och andra förnödenheter.
”Det saknades mat, kläder och skor, det var en absolut livsnödvändighet att odla och försöka vara självförsörjande. Svarta börs-handeln var enorm också i våra trakter. Många minns att de fick paket med baslivsmedel och lyxvaror som kaffe från hjälpande familjer i framför allt Sverige.”
Åren direkt efter krigets slut var också kämpiga på ett socialt plan. Den Sovjetstyrda kontrollkommissionen spred systematiskt illvillig propaganda i Finland.
”Veteraner och lottor var långt ifrån populära. Finland hade förlorat och fredsvillkoren var hårda. Åren har kallats ’den tysta tiden’, man skulle inte prata om sina upplevelser vid fronten. Veteranerna utmålades som krigstokiga fascister och lottorna som karltokiga horor.”
Hon nämner Väinö Linnas roman Okänd soldat från 1954 som fick stort genomslag i det nationella krigstraumat.
”Linna gav en upprättelse för männen, unga män som med vapen i hand hade stridit mot den stora fienden. Romanens beskrivning av lottorna däremot bidrog till att göra deras situation ännu värre. Först på 1990-talet började lottornas rykte aktivt höjas, men det tog alltså 50 år innan de fick en upprättelse efter att de ägnat flera år av sina liv åt att hjälpa sitt land.”
Efter Lapplandskrigets slut 1945 har Finland skonats från krig, men minnena kommer fram varje år när vi firar vår självständighetsdag. Mindre kriser har satt sina spår, kanske främst lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Vi har blivit en del av EU och en stor gemensam inre marknad med ett trettiotal andra länder i Europa. Där, någonstans i EU-apparaten, besluts vilka regler som ska gälla i hela unionen.
Sofie Strandèn-Backa är inte odelat förtjust över utvecklingen.
”Jag skulle hellre se att besluten fattas nära de människor som berörs. Det är svårt med demokrati, eftersom demokratiska beslut utgår ifrån vad de flesta tycker, inte nödvändigtvis utifrån vad som är bäst. Livsvillkoren är väldigt olika i olika delar av EU. Det är inte bra att sådant som påverkar mångas liv bestäms på hög nivå.”
En sak som hon delar med många andra fårfarmare i EU är farhågor för vargattacker. Hon hanterar dock risken med en viss ambivalens.
”Lagstiftningen sätter gränser för hur man får försvara sina får. Det vore helt förödande för oss om vi blev utsatta för vargangrepp. Samtidigt som jag inte har några problem med vargen som djur vill jag kunna skydda mina får och försvara dem, eftersom jag ser dem som mina.”
Sofie har i tre år bedrivit kulturhistorisk forskning om berättande om varg, hur människor under olika perioder förhållit sig till varg och hanterat varg och vargangrepp.
”Under vissa tider har vargen till och med hållits juridiskt ansvarig, till exempel på medeltiden hängde man vargar som straff för att de hade dödat boskap. I dag uppfattar de flesta att vargen är en biologisk varelse som inte kan ställas till svars för sina handlingar.”
Hennes fårhage har än så länge förskonats från vargangrepp och här råder en harmonisk stämning. Hon presenterar de nyfikna lammen som kommer och tuggar på reporterns byxben.
”Här är Simon och det här är Margit. Jag känner dem alla och alla har ett namn. Känn vilken fin ull de har! Det kommer att bli fint garn av det här”, säger Sofie Strandén-Backa.
”Många av soldaterna var bondpojkar som vara vana att arbeta hårt från tidig ålder. De var fysiskt starkare än de flesta är i dag och inte bortskämda med ett överflöd av mat.”
Hemma fick kvinnorna bära en dubbel börda, när en stor del av samhällets arbetskraft låg vid fronten.
Sofie ser med blandade känslor på EU: ”Jag skulle hellre se att besluten fattas nära de människor som berörs. Livsvillkoren är väldigt olika i olika delar av EU. Det är inte bra att sådant som påverkar mångas liv bestäms på hög nivå.”
