Under århundraden var Norge ledande i virkeshandeln. Det förklaras bland annat med norrmännens tusenåriga erfarenhet av att färdas på havet. I tåliga skepp av norskt trä gav de sig oförfärat i väg och idkade handel, plundrade och grundade bosättningar. Tidigt under medeltiden inleddes från Norge storskalig export av rundvirke och olika slags trävaror, där en standardprodukt var ”holländska bjälkar”, som mottagaren sågade till plankor.
Den 1 januari 1860 gick den norska virkeshanteringen in i en ny fas genom den första ångsågen, som sattes i gång i Fredrikstad av Wilhelm Gutzeit & Co, samma dag som sådana sågar blev tillåtna. Med den sågboom som följde uppstod problemet att få tag på råvara. De norska skogarna var stora, men inte outtömliga.
Sågägarna fick med det intresse av skogarna också utanför Norge. Snart var en mängd ångsågar med norskt inslag i gång i Sverige, som inte bara var i union med Norge, utan även hade fler och större skogar.
Med norska mått var inte heller Finland särskilt avlägset. Och också här började sågindustrin ta fart på allvar, genom de ekonomiska reformer som följde med Alexander II:s trontillträde 1855. Ångsågar tilläts 1857. Fyra år senare befriades sågningen från det snåla kvotsystem som dittills gällt för virkestillförseln.
Det Finland led brist på var kunnande inom virkeshanteringen och investeringskapital. En annan faktor var tjäran, Österbottens stora exportvara, som tömt skogarna i västra Finland på en stor del av de större träden. Skogsvolymen i vårt landskap var då bara en bråkdel av vad den är i dag.
I östra Finland ägnade man sig ännu åt svedjebränning, men denna lämnade ändå den stora delen av skogen orörd. Här var problemet svårtillgängligheten. Att frakta virke långväga genom skogarna till en hamnstad var inte att tänka på. En möjlighet kunde vara att flotta virke längs vattendragen. På det sättet skulle man från Saimens sjösystem längs Vuoksen kunna nå Ladoga. Via Kymmene älvs sjösystem skulle man på motsvarande sätt kunna få ut virket till Finska viken.
Detta sågs dock främst som en teoretisk möjlighet på grund av den mängd forsar som skulle behövas forceras.
Ett tredje alternativ blev Saima kanal, som 1844-1856 förverkligades i Finlands största byggprojekt någonsin. Med kanalen och dess 28 slussar förbands Saimen via Villmanstrand och Viborg med Finska viken.
forcerade hinder. Om det inte brådskade, kunde vattendragen ändå fungera utmärkt som transportleder. Kymmene älvs sjösystem har sitt största utflöde i Kotka. Saimens sjösystem flödar genom Vuoksen ut i Ladoga. Mellan dem finns Saima kanal, som förbinder Villmanstrand med Viborg.
Ungefär så kan man beskriva utgångsläget då ett antal norska pionjärer hittade till Finland och lade grunden till vår skogsindustri.
Först på plats var Aslak Holmsen. Enligt släktkrönikan ägde han Evje gård i Rygge socken utanför Moss, på östra stranden av Oslofjorden. Lantbruket där var inte lönsamt och familjen växte med nio barn mellan 1853 och 1865. Två år senare sålde Aslak Holmsen gården och flyttade med sin stora familj till Helsingfors. Flytten skedde just då Finland på grund av extremväder och felslagna skördar var som värst drabbat av svält, åren 1866–1868, och var tionde finländare dog.
Aslak Holmsen lockades till Finland av utsikten till lönsamma träaffärer. Tydligen hade han förhandlingstalang. I december 1867 var han överens med Forststyrelsen om ett jättekontrakt. Avtalet omfattade 284 000 stammar från kronoskogarna vid Tavastehus läns och Vasa östra inspektionsdistrikt att levereras inom fem år till Kymmene älvs utlopp. Priset var 4 penni per kubikfot för gran och 6 penni för furu och Holmsen skulle betala både avverkningarna och transportkostnaderna.
Beskedet om affären lär ha väckt allmän förvåning, då den dåvarande jordbruksministern, Johan August von Born, var känd för sin stora försiktighet och då man inte förstod hur Holmsen på ett rimligt sätt skulle få stammarna ut till havet. För staten vägde en annan sak tyngre: den akuta nöden i landet gjorde varje initiativ som kunde skapa arbetsplatser välkommet.
Frågan om Kymmene älv som transportled hade med statlig finansiering utretts av löjtnantingenjören K.R. Granfelt 1862. I utredningen beskriver han de olika vägar som vattnet tar från Päijänne ned längs Kymmene älv, och den stora mängd forsar och andra hinder som måste övervinnas. Han uppskattade att flottning av virke från den inre delen av sjösystemet till älvmynningen skulle kräva en tid av två år.
Till exempel fordrade ”älvens krökningar och många bugter” att stockarna emellanåt transporterades hopknippade och däremellan löst. Man behövde alltså en enkel metod för att omväxlande knippa ihop stockarna och sedan lösgöra dem igen, beroende på vattenledens karaktär.
I utredningen beskriver Granfelt också det han ser som det bästa alternativet för flottningen från Ummeljoki, den sista 30 kilometer långa sträckningen ner till havet.
Från detta ställe flödar Kymmene älv i hela tio olika flöden ut till havet (vilket enligt en gammal teori ska ha gett upphov till älvens namn). I Pyttis viker en huvudarm mot väster och mynnar ut i Pernå; denna arm var enligt Granfelt helt dämd genom laxfiske och vattenverk, så att inte ens kungsådran lämnats öppen. Den östra armen däremot, och särskilt dennas östligaste flöde, var bättre lämpad. Granfelt beskriver ett antal sprängningar som han ansåg nödvändiga för att öppna leden tillräckligt.
Det svåraste hindret var Högforsen, den som finns på målningen på föregående uppslag. Granfelt beskriver hur en brant bergskam uppdämmer vattnet 26,5 fot (c. 8 meter). Hans förslag:
”Då stocken tillfölje af nedanom fallet belägna vattenverk, icke kan fritt flötas genom alla i förenämnde bergskam förekommande öppningar, projekteras att genom sprängning å sidorna af ena rännan gifva densamma en regulier tvär genomskärning af 22 fots bredd och 12 fots lutning på en längd af 30 fot hvarigenom stocken sålunda kunde genomlöpa.”
