Det här var säkert sådant som Aslak Holmsen hade fått sig berättat. Att Granfelts projektering inte föranlett några åtgärder i älven såg han tydligen inte som något hinder.
I juni 1868 anhöll Holmsen hos senaten om att på 50 år få arrendera ett vattenfall benämnt Myllykylänkoski och holmen Hovinsaari vid Kymmene älvs utlopp, i syfte att där inrätta en ångsåg och lastningsplats för timmer. Följande månad lade han in en liknande anhållan om ett annat vattenfall, Hovinkoski. I oktober anhöll han om att som utländsk undersåte under 15 år få besitta fast egendom i Finland.
I alla tre ärendena blev det avslag. Kanske motarbetades Holmsen av personer som själva blivit intresserade av timmeraffärer. Till sist verkar hans enda utväg ha varit att försöka hitta en köpare till avtalet med Forststyrelsen.
Säkert låg detta bakom Aslak Holmsens experiment i slutet av januari 1870. Han var då på plats vid Högforsen med några timmerstockar köpta av bönder ovanom vattenfallet. Den gängse uppfattningen var att stockar som släpptes med strömmen skulle slås i flisor eller åtminstone skadas. Man såg enligt historikern Victor Hoving på Högforsens våldsamhet med ”en nästan vidskeplig respekt”. Men kanske var Aslak, som rimligtvis hade sett ett och annat norskt vattenfall, inte så imponerad av Högfors.
Aslak Holmsen släppte alltså ut stockarna bland forsens virvlar. Stockarna tog sig genom alla de farliga passagerna oskadade. Lämpliga vittnen fanns på plats. Ett av dem var trävaruhandlaren C.H. Ahlqvist, som strax skrev till Hackman & Co i Viborg – landets ledande trävarufirma – om den viktiga händelsen. Sedan fick Hackman och Ahlqvist ett anbud från Holmsen. Det ledde i maj 1870 till en affär som gav Holmsen en lösesumma på 120 000 mark.
Bara ett par dagar senare sanktionerade senaten de nya ägarnas planer på att flotta stockarna genom Högforsen.
I oktober samma år gav Wiborgs Tidning en rapport från Kotka:
”Kotka, ehuru ännu nästan en obebodd holme, torde komma att hafva den största framtid för sig. Redan nu visar sig derstädes med de flere hundra arbetare, som der för närvarande äro sysselsatte med sågbyggnaden och arbetarebostäder, ett stort lif. Omgifven af den djupaste hamn, så att till och med större fartyg kunna omedelbart lägga till det fasta landet, är Kotka dessutom inneslutet af trenne utaf Kymmene elfs armar, hvilka förena Finska viken med Päjänes vattendrag och sålunda bilda en naturlig flötled för sågstock från våra rikaste skogsmarker.
Underbart nog att denna plats blifvit så länge obemärkt, en plats som naturen sjelf tyckes bestämt för industriella företag. Redan dessa dagar nedflötades för Högfors fall omkring 70,000 stock. [—] Att Fredrikshamn, i samma förhållande som Kotka kommer att uppspira, går sin värdiga undergång till mötes, är ofelbart.”
Andra tidningar bekräftade att de första stockpartierna nu börjat gå utför Högfors vattenfall, ”utan synnerliga svårigheter”. Man visste berätta att stora penningsummor kommit i omlopp i inre Finlands kommuner som betalning för stammarna, sågstockens upphuggning och transporten till och längs vattendragen.
Ahlqvist och Hackman kom i gång med sin såg i juni 1871, den första i Kotka. Vid det laget var en hel rad konkurrenter febrilt i gång med egna sågbyggen i grannskapet: snart blev sågarna åtta till antalet. Tre av dem var norskägda: Gutzeit, Halla och Hovinsaari. Bakom den sistnämnda stod Aslak Holmsen, bakom Halla ett tiotal skogsägare från Elverum och bakom Gutzeit sonen till den i artikelns inledning nämnda Wilhelm Gutzeit, nämligen Hans.
Historien om Gutzeits såg kräver ett omnämnande av Lars Bredesen. Denne var uppvuxen i Fredrikstad och sedan ungdomsåren god vän med Hans Gutzeit. Lars hade tidigt åkt ut i världen i träaffärer, bland annat på den ångare som 1865 fraktade den första trälasten från Norge till Australien. 1868 nappade han på ett anbud att arbeta för sina svågrar, som då i Sundsvall drev Tunadals ångsåg, den första i Sverige.
Från Sundsvall var steget kort till Finland, och hit anlände Lars Bredesen i början av 1870 på jakt efter stock till bra pris. Möjligheterna verkade så lovande att Bredesen bosatte sig på Societetshuset i Helsingfors. Den ena affären efter den andra förverkligades.
I det läget kopplade Lars Bredesen in Hans.
Som namnet säger är släkten Gutzeit från början tysk. Fadern Wilhelm var född i Ostpreussen, men kom som mycket ung till Norge. Sonen Hans skickades till sjöss av ett sorgligt skäl – hans fyra syskon fick alla lungtuberkulos och dog inom loppet av två år. På sjön kunde Hans hoppas undgå smittan.
Som 22-åring kallades Hans tillbaka för att leda det företag som hans far bildat för den nya ångsågen. Kort efteråt gifte Hans sig med sin lekkamrat i barndomen, Anette Sofie Olsen. Sju barn föddes efterhand.
Kanske gjorde Hans sitt första besök i Finland som seglare. Det berättas att han trivdes som bäst när han satt med rorpinnen i hand på sin segeljakt, och med särskilt intresse ska han enligt sonsonen Jean Gutzeit ha seglat i vattnen kring Finlands kuster: ”Det var utan tvivel på någon av dessa färder som han fick klart för sig att Finland erbjöd enorma möjligheter på trävarumarknaden, och att Kymmene älv utgjorde en idealväg för flottning av virke.”
I vart fall träffades Hans Gutzeit och Lars Bredesen i Finland med resultat att de två bildade en gemensam firma, Gutzeit & Bredesen. Bredesen var då i färd med att köpa in stora stockskogar inom Kymmene älvs vattensystem. Sitt största avslut gjorde han i mars 1871 med godsägaren Erik Cauton i Pieksämäki: 1,1 miljoner stockar, som skulle levereras under sju år.
Två dödsfall förändrade nu hastigt läget. I februari 1871 dog Wilhelm Gutzeit och i april Lars Bredesen, då bosatt i Helsingfors. Genom fadersarvet blev Hans Gutzeit ägare till Fredrikstads största företag med ungefär 200 anställda. Bredesen överförde kort före sin död avtalet med Cauton på sin kompanjon.
Det fortsatta entreprenörskapet låg därmed helt på Hans Gutzeit.
