Bland Lars Bredesens och Hans Gutzeits planer fanns att bilda ett konsortium för uppsågning av stora stockmängder. Då tillgångarna inte räckte för en så stor operation, grundades Hans Gutzeit hemma i Kristiania (dagens Oslo) företaget W. Gutzeit & Comp., med honom själv och några lokala, förmögna grosshandlare som delägare.
Antagligen baserat på Aslak Holmsens erfarenheter lät Hans Gutzeit en bulvan anhålla om att få arrendera ett område i Kotka för en såg. Bulvanen var Carl Johan Grönberg, som titulerade sig köpman i Kaskö. Det viktiga var att Grönberg var finsk medborgare. Arrenderätten beviljades i november 1871.
Sedan gick det undan. Sommaren 1872 byggdes Gutzeits såg upp i Kotka upp med maskiner från den norska firman I & A Jensen & Dahl, med rykte för oöverträffad kvalitet – det blev Finlands då största ångsåg med en årskapacitet på 70 000 kubikmeter virke. 60-70 norska sågverksarbetare, de flesta med familjer, värvades till Kotka.
Vid den festliga invigningen i november 1872 sattes extratåg in för gästerna från Helsingfors. Societetshuset där stod för mat och vin, champagnen flödade och dansen gick vild, enligt dem som var med. De flesta av arbetarna anhöll om att slippa festen mot att få kontant utbetalt vad som därigenom inbesparades, vilket beviljades.
Affärerna vid ”Norska sågen” gick genast bra. I mars 1873 beviljades Hans Gutzeit rätt att besitta fast egendom i Finland, varvid äganderätten till sågen skrevs över på honom.
Gutzeits såg blev en sensation i sin samtid. Bland annat lät Hans Gutzeit bygga bostäder för arbetarna och en skola för deras barn, med obligatorisk undervisning i engelska. En norsk präst anställdes, en blåsorkester bildades med instrumenten betalda av företaget. De norska arbetarna kunde som fast anställda räkna med arbete och lön också vintertid, då sågarna normalt höll stängt. Med dåtida mått, då säsongarbete var det vanliga, var detta närmast otroligt.
Det hör till bilden att Kotka i sågrushens spår fått ett slags Klondykekaraktär, med bostadsbrist, forcerad byggnadsverksamhet, slöseri, dryckenskap och slagsmål. Gutzeits företag stack ut genom sina importerade norrmän med mestadels sobra vanor. På de norska arbetarnas initiativ bildades en måttlighetsförening i Kotka. Många inledde en brännvinsstrejk, där vitet för att dricka alkohol var 50 mark.
Åtminstone 200 norrmän emigrerade till Kotka. Till Gutzeits såg skedde den största inflyttningen från Østlandet.
Som Gutzeits värsta konkurrent framstod småningom Hallabolaget, med de driftiga ingenjörerna Ole Nerdrum och Olaf Bülow i ledningen. Efter 35 år, 1907, skulle detta bolag komma att omfatta fem stora sågverk, varav tre i Savolax, och skogsegendomar på 112 000 hektar. De anställda var då ungefär 1 500, oräknat skogsarbetarna, som var omkring 5 000.
Ett annat norskt skogsföretag som kom till Finland 1871 var The Finland Wood Co genom köp av sågen i Vaajakoski. Ägaren hette Christian Salvesen, som lockade över sina släktingar, bröderna Thomas och James Salvesen, att sköta verksamheten. Bröderna tog senare i en gemensam firma även över sex sågar på olika orter i Finland. I Vaajakoski gjorde James Salvesen en viktig samhällsgärning genom att grunda både skola, bibliotek och sjukhus. Vid Christian Salvesens död 1911 ägde de tre släktingarna förutom sågarna 130 000 hektar skogsmark.
Ännu en stor norsk etablering skedde i Karihaara i Kemi. Här hette pionjären Terje Olsen, som anlände till orten 1870 och följande år ingick avtal med Forststyrelsen om avverkning av 500 000 stammar i kronoskogarna längs Kemi älv. Olsen mäktade inte själv med åtagandet, utan överlät avtalet till det norska bolaget Holst & Fleischer. Snart bedrevs flottning och sågverksamhet även här i stor skala, över hundra norrmän kallades in som förmän. Också för dem byggdes bostäder och lönen beskrevs som furstlig.
