”All stel finsk etikett är härifrån bannlyst, man blir bemött som en son, en bror”
På sin födelsedag drabbas Eric Gustaf av hemlängtan:
”Den 29 maj – och jag i dag tjuge ett år gammal! Vem skulle den 29 maj 1811 ha övertygat mig att jag i Moskva skulle överleva min tjugonde första födelsedag och inträda i antalet av män.
Huru många minnen har ej denna dag återväckt i mitt bröst! Hur mången gång har jag ej med Böckers ritning av Marieholm, i handen, återlevat den tid då jag i kretsen av föräldrar och syskon där tillbragte barndomens dagar, och anade knappt att världen var större än Larsmo ö, och ansåg Storkyro, där mina morföräldrar bodde, för så avlägset som jag nu anser Amerika, och Närpes, där min farmor bodde, för ett land nästan utom jordklotet. – O Marieholm! Marieholm! Aldrig återkommer mer den tid jag bortlevde i den heliga skuggan av dina rönnar och alar. – Aldrig mer kommer jag så nära Gud, som jag var, då min mor ledde mig vid handen i vår kryddgård och sade: ’Ser du mitt barn, dessa blommor; där bor Gud! Och dessa kvistar, och denna skugga av träden, där bor Gud! Och detta stora vatten, och denna höga himmel, där bor Gud!’ – Ack mina vänner, I haven själva varit barn, några av eder hava ock överlevat sin 21 födelsedag – I skolen säkert icke undra om tårar fylla mitt öga då jag skriver dessa rader.”
Marieholm är namnet på prästgården i Larsmo. Den nämnde Böcker som ritat av Marieholm är säkert Carl Christian Böcker, fosterson hos kyrkoherden i Lillkyro, Gabriel Rein. Också Böckers livsöde har tidigare beskrivits i Katternötidningen.
I juni är Eric Gustaf och Ottelin i gång med föreläsningarna på allvar. Latin, tyska och ryska är de språk som professorerna huvudsakligen använder. De fortsätter möta personer med koppling till det gamla Sverige, till exempel en fru Husberg, som efter sju år i Ryssland redan tappat svenskan avsevärt, och hennes gamla lamslagna mor, som blir djupt rörd när hon hör att Ottelin är från hennes egen hemstad Lovisa (nämligen från det närbelägna Elimä).
När Eric Gustaf sedan gör Christian Wenster sällskap en bit på vägen ut från Moskva, när denne ska i väg på en resa, möter han till sin överraskning en rysk överstelöjtnant som han lärt känna då denne under kriget 1808 var platsmajor i Nykarleby och flera gånger besökte den Ehrströmska prästgården i Kronoby.
Till och med en vaktkarl på universitetet hälsar plötsligt: ”God morgon söta herre” – som soldat var han en gång fången i Örebro. Ottelin berättar att en annan vaktkarl av honom begärt joma raga (juomaraha, alltså drickspengar) – denne hade snappat upp finska i Viborgstrakten. ”I kunnen ej föreställa er huru skönt några ord svenska eller finska, fastän illa uttalade, låter i våra öron, här varest vi nästan aldrig få höra dessa språk av andra än oss själva”, kommenterar Eric Gustaf.
Midsommardagen, den 24 juni, händer så detta:
”Med huvudet lutat mot handen sutto Ottelin och jag i fönstret, sågo skymningen redan kl. 10 breda sitt flor över Moskva, och trånade efter vårt fäderneslands sköna midsommarnatt. En främmande i livré, som kom in, störde oss. Han hade ett brev med svensk utanskrift till mig, och själva brevet var på bruten svenska, daterat Moskva och undertecknat: Alexander Berkovist, ett namn som jag aldrig hört. Men hur skönt överraskad blev jag ej vid genomläsningen därav. – Jag har en släkting i Moskva.”
Alexander Berkovist har genom brev från pastor Reinius (Eric Gustafs morbror) fått höra att herr Ehrström är i Moskva. Alexander vill gärna göra herrns bekantskap, hans hustru säger sig känna herrn och förmodar att herrn även känner henne. Hennes namn är Sophie Oimelaus.
Eric Gustaf spritter till. Sophie är på långt håll hans släkting – rimligtvis är namnet en variant av Aejmelaeus, en välkänd prästsläkt som liksom Reinius är företrädd i Österbotten. Redan följande kväll är Eric Gustaf på besök hos Berkovists.
”Huru besynnerligt är det ej att ödet skulle låta oss komma här tillsamman, och efter att verkligen hava gäckat oss. Samma dag jag reste från Åbo, reste Sophie och hennes man från Storkyro. I Petersburg bodde vi blott några par hundrade steg från varandra, spisade middag hos samma traktör; blott med den skillnad att jag åt i allmänna matsalen, och de uti sin kammare, ja stundom voro vi varandra så nära, att blott en tunn brädvägg skilde oss, och jag hörde Sophie sjunga svenska visor. Här i Moskva voro vi båda pingstdagen uti samma kyrka och besökte bägge en och samma promenad – och ändå – hava vi icke träffats.”
Berkovist (namnet från början stavat Bergqvist eller Björkqvist) har som ung löjtnant tagit avsked ur rysk tjänst. Han är av en gammal svensk familj, som ankommit till Ryssland under Peter I:s tid. Berkovist har bjudit in ett par av sina kusiner med familjer, samtalet under kvällen förs på en blandning av svenska, ryska, tyska och franska.
Så håller det på, Eric Gustaf jämför med Åbo:
”Jag har varit åratal i Åbo, och blott några månader i Moskva, och likväl ville jag knappt bortbyta det sällskapsnöje jag denna korta tid njutit i Moskva, mot det jag hela den långa tiden haft i Åbo. – Man blir här bemött med en godhet och ett deltagande, som så mycket mildrar saknaden av fäderneslandet; all stel finsk etikett och alla finska nycker äro härifrån bannlysta; utan att fela mot hövlighetens och anständighetens lagar, umgås man så fritt, muntert och eget, som vore man hos sina närmaste släktingar, och blir bemött som en son, en bror. – Och de moskovska unga sköna damerna – huru skall jag beskriva dem, deras oskuldsfulla intagande systerliga umgängessätt? Jag säger er ingenting om dem, men om I frågen mitt hjärta, skolen I få till svar, att det i Åbo finns blott par eller tre flickor som ej alltför lätt skulle glömmas i sällskap med de förtjusande moskovitiskorna.”
En annan sak Eric Gustaf återkommer till är det ständiga sjungandet.
”Sång är ryssens käraste tidsfördriv; det kommer honom att glömma mödan av sitt arbete. Är han glad eller sorgsen, öm eller vredgad, alltid är sången ett uttryck av hans känslor. – Ryska folksånger ljuda med skrålande stämmor från krogen där ingen är nykter, och de ljuda från det muntra sällskapet av samlade landsbor. – Gubben med gulnat skägg och gossen vid ledbandet – alla deltaga de däruti, och om ej deras sätt att sjunga bär stämpel av någon förfinad känsla, så bär det åtminstone stämpeln av sanning. Ej blott röst, utan blickar och kroppsrörelser äro ofta uttryck av den hänförning, med vilken deras hela väsende känner det de vill sjunga – också torde ingen nation hava folksånger att uppvisa, som kunde jämföras med de ryska. – Även i hyfsade och förnämare sällskap är sången ofta oumbärlig till sällskapsnöjet – om ej guitara, fiol eller fortepiano ackompanjerar några människoröster, som sjunga ryska visor, så är ej sällskapslivet fullkomligt.”
