Den 7 september sker krigets största drabbning i Borodino, drygt 80 kilometer från Moskva, och kommenteras av Eric Gustaf samma dag. Fyra dagar senare är de franska förposterna 60 kilometer från Moskva.
”Allt är i ängslan och förvirring, alla hastar flyktande ur staden, sorg och bekymmer läsas på varje ansikte. Vad som förökar den allmänna fruktan är generalguvernörens uppmaning till det ringare folket att gripa till vapen. – Sen här hans i dag utgivna kungörelse: […] ’Att förse sig med yxor är bra nog; med spjut och pikar är ej heller så illa; men allra bäst är det med tregreniga grepar; fransoserna är ej tyngre än torra och uttröskade halmkärvar.’ – Således är en drabbning att vänta på gatorna i Moskva. Vilken föreställning!”
Eric Gustaf noterar att drabbningen i Borodino måste ha varit fruktansvärd:
”Hela veckan hava blesserade blivit förda genom Moskva. Fransoserna slåss druckna och med ett raseri som man sett endast hos turkarna, sedan de tagit opium. Löftet om att få plundra Moskva är det som gör dem nästan oövervinneliga. De hava befallning att taga inga fångar av ryssarna. Blodsutgjutelsen har varit förfärlig.”
Den 11 september fattas äntligen beslut att evakuera universitetet. Några packkistor skickas i väg med föremål som Napoleon tros vilja röva med sig. Studenterna ska förbereda sig på att inom tre eller fyra dagar resa österut. Eric Gustaf avslutar dagens anteckningar:
”Det är mörkt, en hemsk stillhet härskar omkring mig. Edra vänner sitta bägge i var sitt fönster och se tigande ut på den mulna himmeln. Våra själar äro sorgsna, våra tankar finna inget fäste.”
Nästa morgon får Eric Gustaf och Ottelin idén att hellre åka västerut mot Åbo än till ett obekant öde i öster. De vet att Wenster av generalguvernören fått rätt att följa med det kejserliga stallet till Petersburg. Rektor Heym låter dem fritt fatta sitt beslut.
Tre timmar senare har de ändrat sig. De hästar de gått för att köpa är alltför svaga. De besöker Wenster och får veta att generalguvernören uttryckligen förbjudit privata ekipage att följa med det kejserliga stallet. Vägen är dessutom högst osäker, den som inte är ryss har föga annat att vänta än att bli plundrad.
På kvällen kommer ett chockbesked. Generalguvernören har glömt reservera hästar för universitetet. Fransmännen står 40 kilometer från Moskva, Heym förklarar att universitetets folk nu ska stanna och tjäna kejsaren antingen med vapen i hand eller genom att ta hand om sårade. Om någon vill vandra i väg till fots, ska Heym ge denne ett akademiskt pass.
Många tar denna chans och får sina pass. Eric Gustaf och Ottelin stannar: ”Vi hava beslutit att dela samma öde som vår gode rektor.”
Nästa dag, den 13 september, ser hela staden ut att vänta på sin förstöring.
”Alla bodar, alla kaffehus voro tillslutna. I det eljest så folkrika Gostinoj dvor syntes ej en enda människa. […] Armén retirerar i oordning genom Moskva. De utmattade, hungriga och törstiga soldaterna, som finna alla krogar och bagarbodar, tillslutna, slå sönder dörrar och fönster och gå in och plundra vad som de överkomma. Man går ej mera säker på gatorna.”
På eftermiddagen kommer åter nytt besked: universitetet har trots allt fått femton hästar. Tio av dem kan användas av de 30 kandidater, studenter och gymnasister som ännu finns kvar i staden. Bara de absolut dyrbaraste böckerna och nödvändigaste kläderna får medtas. Vid femtiden sitter Eric Gustaf på en telega, den typ av åkdon som används, på stora landsvägen till Sibirien. Han minns hur han fyra år tidigare på liknande sätt var med när svenska armén retirerade från Oravais.
”Det blir skymt, det mörknar – en stark eldröd aftonrodnad vilar över Moskva, vars torn småningom försvinna. – Ännu upphöjer sig kupolen av Ivan Welikoj i Kreml – nu syns den ej mer. – Ännu står det höga klocktornet av Androniefska klostret som en svart obelisk upp emot det röda skenet i västern – nu försvinner även det. Moskva, mottag min sista hälsning!”
Fortsättning följer i nästa Katternönummer.
