”De slåss druckna, löftet om att få plundra Moskva gör dem nästan oövervinneliga”
Den 28 juli utges en förordning att alla främlingar, i synnerhet fransoser, som nyligen ankommit till Moskva eller ”som genom sitt förhållande giva anledning till någon misstanke” antingen ska resa tillbaka till sitt fädernesland eller låta sig skjutsas till de inre guvernementen av det ryska riket.
”För utlänningar blir det för varje dag farligare att synas ute på gatorna; så snart det sämre folket hör att man talar illa ryska, eller i synnerhet att man med någon annan talar ett språk som de ej förstå, så är man strax i fara att bliva ansedd för fransos, fasttagen, förd i arrest och kanske misshandlad. Många bland dem som på detta sätt blivit fasttagna hava verkligen varit franska spioner, men flera oskyldiga.”
Eric Gustaf berättar att tyskarna i Moskva en tid hade befallning att, som tecken på att de inte var fransoser, bära ett kryss på hatten framme i pannan, men att denna ordning på grund av missbruk avskaffades inom bara några dagar.
Dagboken ger ett exempel på hur det kunde gå till när två tyskar stod i ett gathörn och förde ett samtal på sitt språk:
”En rysse i uniformsrock och trekantig hatt kom gående, ställde sig bredvid tyskarna, avhörde dem några minuter, gick sedan till dem och sade med myndig ton på ryska: ’Vad ären I för folk? Vad stån I här och gören för komplotter?’ – Vad angår det dig? – ’Jo det angår mig såvida att jag är patriot, och jag tål ej att I skolen tala ett språk som jag ej förstår.’ – Gå din väg, eller din näsvishet skall bekomma dig illa. – ’Gån I hem, eller jag för er i vakten.’ – Till svar härpå framtog den ena tysken en kosackpiska som han hade under kapprocken och gjorde därmed en påhälsning på ryssens rygg. – Så snart ryssen mottagit detta kompliment, steg han några steg tillbaka, tog av sig hatten och sade i undergiven ton: ’Förlåt mina herrar. Jag visste ej att I voren välborne män.’ Därpå fortsatte ryssen sin vandring och tyskarna sitt samtal.”
I takt med att augusti månad framskrider blir stämningen allt mer nervös. I herrskapsklassen har redan många rest till tryggare förhållanden i de södra och östra provinserna, och från Kreml är man i färd med att bortföra dyrbarheter.
När officiellt besked kommer att Smolensk, omkring 300 kilometer från Moskva, den 17 augusti intagits och bränts ned av den franska armén, stiger oron ytterligare. Den 26 augusti meddelas att de två arméerna står emot varandra 220 kilometer från Moskva.
Moskvas generalguvernör Fjodor Rostoptjin beskriver läget genom affischer till allmänheten. De är skrivna ”på äkta så kallad hatryska”, som Eric Gustaf uttrycker saken. Så här kan det låta:
”Veten I för vem I skolen akta eder? Jo för fyllhundar och narrar. Utan att hava tand för tunga, sladdra de vad spottet för i mun, och blåsa ihop slott i luften. De tro att Napoleon kommer hit för att göra gott, men hans sak är att flå huden av eder, han lovar allt, och håller intet. Soldaterna lovar han fältmarskalkskap, tiggarna guldberg, och folket frihet; men han vill blott fånga alla, draga dem från luggen, och skicka dem mot döden, samt låta ihjäl slå dem än här, än där. Och därför ber jag eder, att om någon av våra eller främmande begynner att berömma honom [Napoleon], så fatten en sådan i kragen och i vakten med honom. Den som fasttager en dylik sladdrare, honom vare ära, heder och belöning, men den som bliver fasttagen, med honom skall jag avgöra saken, om han ock hade fem liljor2 i pannan.”
Även universitetet, som har sommarlov, får militär prägel. Alla gymnasister har gjort sig trägevär och exercerar från morgon till kväll. Alla officerare som gått i avsked är tillsagda att återgå i tjänst, vilket även Berkovist blir tvungen till.
En viss Glinka tillerkänns av tsaren Sankt Vladimirs orden som belöning för att han i tidningsartiklar gått åt ”den skadliga fransoseringen som rår i ryssarnas uppfostringssätt” och det ”skadliga oförnuft” som består i att sätta franska inskriptioner på Rysslands skyltar. Detta har till följd att inom fjorton dagar de flesta franskspråkiga skyltar försvunnit från Moskva.
Detta kritiska läge för Ryssland utgör bakgrund till det berömda mötet mellan Alexander I och Sveriges kronprins Karl Johan i Åbo den 28–30 augusti 1812. Den ryske tsaren ville genom ett möte med den nye svenska regenten – alltså Karl Johan Bernadotte, Napoleons tidigare kollega och rival, som i augusti 1810 utsetts till Sveriges kronprins – försäkra sig om Sveriges stöd mot Napoleon. I Åbo läggs i praktiken grunden till den svenska utrikespolitik som gällt efter det: att undvika konfrontation med den gamla ärkefienden i öster. I gengäld lovar Alexander att arbeta för att Sverige ska få Norge och ingår med Karl Johan ett hemligt “familjefördrag” i syfte att skydda dennes kommande dynasti.
I Moskva sprids nyheten om Åbomötet snabbt, Eric Gustaf önskar att han skulle ha fått vara på plats i Åbo:
”Ack den som hade fått följa honom [Alexander] dit, och blott några minuter andas Finlands luft och äta Finlands bär. – Vi hava här försökt skapa oss ett Finland i det vi köpt oss smultron och hallon och ätit med mjölk, men vi hava därvid saknat våra finska vänner, och för att få njuta deras sällskap, ville vi gärna avsäga oss alla de övriga förträffliga frukter, vi här hava tillfälle att förnöja oss med.”
Den akademiska terminsstarten den 29 augusti inskränks till gudstjänst och bön i universitetskyrkan. Den positiva nyheten för Eric Gustaf och Ottelin är att de nu utnämns till kandidater, vilket ger dem ställning som officerare av tolfte klassen med löjtnants rang.
Vid några tillfällen har Eric Gustaf varit i fara att anses som fransos – intrycket blir att hans uppenbart goda sociala kompetens hjälpt honom att hantera olika situationer:
”Ottelin fastän mera försiktig har varit i större äventyr än jag; men det har lika lyckligt slutats, och Wenster har med sina vattenmaskiner en gång blivit av en oändlig skara folk förd till polismajoren – och hade ej till all lycka polisbetjänter träffat vara tillstädes, hade kanske både han och hans maskiner blivit ett offer för den patriotiska ivern.”
