När världen förändrades

Håret stod på ända och kinderna blossade, ”precis som på någon från Nokia”


Avgörande var att Ericsson, Nokia och den japanska mobiloperatören Docomo fann varandra. Jorma Ollila ger en presskonferens om arbetet med 3G-standarden i Tokyo i november 2001.
Bild: EPA/Scanpix

 

Faktum var att det i Europa ännu inte ens fanns en konkret tidsplan för när 3G-standarden skulle vara klar. Operatörerna var fullt upptagna med att bygga ut GSM-näten och -tjänsterna, många hade inte ens nått fram till ett positivt kassaflöde från GSM.

”I ett operatörsperspektiv väcktes 3G-frågan alldeles för tidigt. Men operatörerna satt fast i ett kollektivt dilemma. De vågade inte säga ifrån, då de var rädda för att de reglerande myndigheterna skulle tolka det som bristande intresse för framtidssatsningar”, säger Thomas Beijer.

Det gällde att ta tjuren vid hornen. Rykten gick om att USA och Japan planerade ett strategiskt industrisamarbete, inklusive telekomindustrin, mot övriga världen. Stämningen var uppskruvad.

Avgörande blev att både Ericsson och Docomo identifierade Nokia som den perfekta samarbetsparten. Hösten 1996 började Docomo och Nokia ta mått på varandra i en serie möten.

I Finland fick de japanska gästerna prova på allt från bastu till bärplockning och mountainbike genom blöta kärr. En gång då den japanska delegationens ledare Hironobu Takeuchi tackade för middagen överraskade han alla genom att börja sjunga. Han trollband publiken, som förstod att de relationsbyggande aktiviteterna nu hade gått in i en fördjupningsfas.

Pakten mellan Ericsson, Nokia och Docomo blev i praktiken klar strax efter årsskiftet 1997, då Nokia beslöt att växla från sitt TDMA-spår till Ericssons WCDMA.

”Teknikchefen Yrjö Neuvo och andra på Nokia såg fördelarna med en global standard i form av WCDMA. Det ledde alltså till den intressanta situationen att Ericsson och Nokia började agera tillsammans”, berättar Jan Uddenfeldt.

 

Beslutet att byta inriktning var ändå inte lätt för Nokia. En skiljelinje i bolaget gick också här mellan ”mobilfolket” och ”nätfolket”. De förra hade vant sig vid att anpassa mobilerna till olika standarder, medan de senare nästan helt saknade erfarenheter av andra tekniska miljöer än TDMA, som blivit en källa till yrkesstolthet.

Nu behövde Nokia alltså göra en helomvändning.

I samband med att Nokia i februari 1997 meddelade sitt resultat för det gångna året – som visade att bolaget fått ställning som världens största mobiltelefontillverkare – presenterade ordföranden för Nokias framtidsvisionsgrupp Lauri Melamies tre 3G-scenarier. Antingen skulle Europa, Japan och USA gå skilda vägar eller så skulle allt bli kaos och 3G inte förverkligas överhuvudtaget eller så skulle Nokia arbeta för en ”historisk kompromiss” baserad på WCDMA och GSM.

Det fanns en hemlig faktor i bakgrunden. Nokia hade i tysthet finansierat grundforskning inom så kallat Spread Spectrum och CDMA Techniques vid Uleå­borgs universitet. Nu gav den forskningen utdelning.