När mötet samlades igen följande morgon lät Hillebrand genomföra en sista omgång med frågor, svar och förtydliganden, varefter den nya 3G-standarden antogs enhälligt.
WCDMA accepterades som 3G-standard i ETSI för den helt dominerande delen av frekvensbandet. TDMA-CDMA accepterades också, men kom aldrig att implementerats i något europeiskt land.
Utöver ETSI enade sig den japanska standardiseringsorganisationen om samma standard, och senare också standardiseringsorganen i Kina och Korea.
”Den 29 januari 1998 skålades det i champagne hos både Ericsson och Nokia”, säger Nina Eldh, som då arbetade som informationschef för Nokia i Bryssel.
Nu skulle väl äntligen alltsammans vara på plats?
Men så var det inte alls. ETSI:s beslut att gå in för CDMA-teknik passade Qualcomm perfekt, säger Thomas Beijer. ”De såg mäkta belåtna ut när beslutet togs. ’Qualcomm will not cause any trouble’, sa Qualcomms delegat och dunkade mig i ryggen med ett leende över hela ansiktet när han checkade ut från hotellet på väg hem till San Diego.”
Men trubbel blev det. Qualcomm ville blockera 3G-standarden genom att hålla sina patent otillgängliga för WCDMA. Qualcomm hade många patent på smalbandig CDMA och hävdade att en del av dessa också var tillämpliga på WCDMA.
”Från Ericssons sida deklarerade vi då att vi å vår sida inte var villiga att göra våra patent tillgängliga för CDMA2000. Ericsson hade grundläggande patent som CDMA2000 gjorde intrång på. Till exempel så kallad soft handoff som Ericsson [genom Jan själv] tog patent på i mitten av åttiotalet”, säger Jan Uddenfeldt.
Med detta kom två processer i gång. Den ena gick i korthet ut på hot om ett upptrappat handelskrig mellan USA och EU. Den andra skedde i det tysta och inkluderade en simulerad rättegång, där Qualcomm och Ericsson hårdfört testade vem som skulle ha störst chans att vinna en faktisk juridisk process om patenträttigheterna.
Jan Uddenfeldt: ”Vagnar lastade med papper rullades in. Precis som i filmer från amerikanska rättssalar ropade juristerna objection så fort de fick en chans. Sekreterare skrev in varje hummande som uttalades. Det var inte alltid så upplyftande på grund av advokaternas högt utvecklade förmåga att förödmjuka den de förhörde.”
Vid sidan av detta pågick ännu en sak: hemliga förhandlingar mellan Ericsson och Qualcomm. Ericsson erbjöds att köpa både mobiltelefondelen och systemverksamheten hos Qualcomm. Efter en due diligence sade Ericsson nej till den förra och ja till den senare.
Processen slutade med att parterna erkände varandras standarder (WCDMA och CDMA2000).
Saken uppenbarades slutligen vid en stor konferens i Tokyo. Branschfolket såg fram emot en stor fight mellan representanterna för Ericsson och Qualcomm. I stället levererade deras representanter till allmän förvåning exakt samma budskap. Då stod det klart att 3G nu skulle bli verklighet.
Vad hände sedan?
I ungefär tio år till fortsatte Nokias framgångssaga. Tills Nokias mobiler inte längre var så intressanta för kunderna.
En viktig orsak var enligt Jan Uddenfeldt att Nokia inte ville samarbeta med Ericsson om tryckkänsliga skärmar, som Ericsson ville lansera storskaligt i samförstånd med Nokia. När Apples Iphone presenterades för världen i augusti 2007 var loppet i praktiken kört.
”Det är otroligt synd att Nokia aldrig insåg vad de missade. De sa hela tiden envist nej till touch phones. Hade de varit med på spåret hade utvecklingen blivit annorlunda”, säger Jan Uddenfeldt.
Intervjuerna med de i artikeln citerade gjordes åren 2005-2009.
Bill Gates kom en dag för sent
Två nya begrepp som introducerades i mobilvärlden 1998 var WAP och Symbian.
WAP stod för Wireless Application Protocol och tillhandahöll en teknik för mobiltelefonen att kommunicera med Internet.
Konklusionen för Ericsson och Nokia blev snart att det var bättre att utveckla WAP-protokollet som ett branschsamarbete. Tillsammans med de amerikanska bolagen Motorola och Unwired Planet lade de i september 1997 fram WAP-arkitekturen för en kritisk granskning av omvärlden.
WAP 1.0 lanserades i april 1998 och var alltså en öppen och licensfri standard.
Symbian blev namnet på ett operativsystem för mobiltelefoner lanserat genom ett liknande samarbete. Utgångspunkt var ett operativsystem EPOC, anpassat till små skärmar, som utvecklats av företaget Psion, som 1997 även lanserade lanserade stöd för pekskärmar.
Året därefter upprättade Ericsson, Nokia, Motorola och Psion ett samägt företag som tog hand om vidareutvecklingen av EPOC, som då bytte namn till Symbian OS, den plattform som Nokia senare skulle satsa stort på in i det sista – vilket i efterhand har beskrivits som ett felaktigt strategival.
Den process som föregick Symbian var ändå inte så harmonisk som den kunde se ut utåt. Ericssons huvudkandidat för samarbetet var i början Microsoft, och Microsoftchefen Bill Gates uttalade flera gånger intresse för både WAP och ett samarbete om ett mobilt operativsystem.
Men Bill Gates hade svårt att hinna med allt. Först vid ett besök hos Ericsson i februari 1998 kom han till skott och bjöd in bolaget till ett fördjupningsseminarium i Microsofts huvudkontor i Redmond senare under våren.
Bill Gates kom dock en dag för sent. Dagen före besöket hade överenskommelse träffats om Symbian.
FRAND – den nordiska framgångsprincipen
En gång var det upp till uppfinnaren att bestämma priset på uppfinnaridén. I GSM-världen utvecklades en hållning som kan beskrivas ungefär så att kunskapen ska vara tillgänglig och kunna användas för allas bästa på ett rimligt sätt. Den betalning som krävs för rättigheter som man har utvecklat ska vara rättvis, skälig och icke-diskriminerande.
På engelska uttrycks detta med uttrycket fair, reasonable and non-discriminatory basis, i förkortning FRAND. Ett begrepp som man ofta återkommit till från både Nokias och Ericssons sida.
”Vi träffas i branschen och gör upp sinsemellan. Hur mycket har vi använt av varandras rättigheter under det gångna året? Vi gör en ungefärlig bedömning och kommer överens om vad var och en ska betala. Detta görs alltså under öppenhet och på en rättvis, skälig och icke-diskriminerande bas, inte under hot om process i domstol”, säger Carl-Henric Svanberg.
6–7 procent brukar sägas vara vad man kan ta ut för att utveckla en världsstandard. Egentligen är det ett sätt att fördela pengarna, ett gruppackord. Om inte det systemet fanns, skulle det inte gå att använda mobiltelefonen.
Två utmaningar för FRAND-systemet är ”patenttrollen” och tendensen att använda rättigheterna utan att göra rätt för sig. Med en hyreshusliknelse: Patenttroll är sådana hyresvärdar som tar ut överhyra. Den andra avarten är att bo utan att betala.
FRAND kan ses som ett av många exempel på en nordisk öppenhetsprincip, som allemansrätten, offentlighetsprincipen och användningen av öppen källkod.
