Beslutet om den kommande europeiska 3G-standarden skulle alltså fattas av ETSI, och där blev det holmgång. Avgörandet var planerat till ett möte i Madrid den 15–19 december 1997. Anslutningen var massiv. 270 delegater deltog, förutom representanter för ETSI också representanter för GSM-associationen och standardiseringsorganen i USA, Japan och Kina.
Ordföranden Friedhelm Hillebrand visste på ett ungefär hur stridslinjen gick och såg till att mötet förbereddes minutiöst, för att undvika tolkningsproblem efteråt. Fyra alternativa standarder hade vid det här laget preciserats för radiolösningarna: WCDMA, OFDMA, WTDMA och TDMA-CDMA.
För att kunna antas som standard krävdes enligt ETSI:s stadgar en majoritet på minst 71 procent av rösterna, viktade utgående från medlemmarnas storlek.
Diskussionen visade att läget var polariserat bland tillverkarna. Ericsson, Nokia och NEC förespråkade WCDMA, medan Alcatel, Bosch, Italtel, Motorola, Nortel, Siemens och Sony förespråkade TDMA-CDMA.
De flesta av operatörerna fanns dock på WCDMA-sidan. Hillebrand hade förberett en indikativ röstning, som slutade 716–509 i favör för WCDMA mot TDMA-CDMA. De två övriga alternativen fick inga röster.
Nu gällde det att samla styrkorna till det avgörande mötet i Paris den 28–29 januari 1998. På väg hem från Madrid stötte Ericssons Mats Nilsson på Heikki Ahava, som under processens gång förvandlats från ”fiende” till god vän. De följdes åt till flygplatsen och upptäckte att de skulle med samma plan. Inte bara det, på planet konstaterade de att bokningssystemet hade placerat dem i fåtöljerna bredvid varandra.
Lobbyarbetet intensifierades ytterligare. Ett genombrott skedde vid ett möte i Rom en vecka före Parismötet. De ledande operatörerna hade samlats. En svår sak i denna krets var att vissa operatörer skulle tvingas rösta emot det egna landets tillverkare. Men vid Rommötet bildades en enhällig front för WCDMA.
”Det skedde mindre på tekniska grunder än på politiska – man ville skapa fred inom standardiseringsområdet och få med sig Japan”, säger Thomas Beijer.
När ETSI samlades i Paris, på ett hotell vid Porte Maillot, räknade man delegaterna till 316, vilket var all time high. Alla visste att beslutet skulle komma att ha enorma ekonomiska konsekvenser för industrin.
Intresset var så stort att alla inte rymdes in i kongressalen. Sammanlagt deltog 198 ETSI-medlemmar med totalt 1 523 röster. En extra deltagare upptäcktes. Det visade sig vara en representant för en svensk affärstidning. Hon blev bryskt avvisad.
Delegaterna använde dagen till att presentera argument som alla redan hade hört flera gånger om.
Vid fyratiden var det dags att rösta. Resultatet blev 931 röster för WCDMA, 589 för TDMA-CDMA och tre ströröster för WTDMA. Det gav 61 procent för Ericssons och Nokias förslag, vilket alltså fortfarande inte räckte till den nödvändiga majoriteten.
Resultatet överraskade ingen, men viktigt var det breda stödet hos operatörerna för WCDMA, ”de var ju kunderna”, som Thomas Beijer säger.
I kulisserna på Parishotellet fanns förutom Jan Uddenfeldt förstås också hans Nokiakollega Yrjö Neuvo. Nu tog de fram ett kompromissförslag, handskrivet av Gunnar Sandegren och Heikki Ahava på ett blädderblock, där vissa delar från Siemens TDMA-CDMA-upplägg inkluderades. Kompromissen var formulerad så att ingen skulle behöva förlora ansiktet.
Jan Uddenfeldt: ”Om detta hade Yrjö och jag diskuterat i förväg med vår Siemenskollega Walter Konhäuser. Fick vi inte tillräcklig support för WCDMA, skulle han komma till vårt rum strax före klockan fem. Konhäuser ringde en kvart innan tiden löpte ut och sa att han och alla de andra tillverkarna var beredda att skriva på. Det går så bra, sa vi.”
”Att Siemens skulle skriva på hade vi förväntat oss, men in tågade dessutom folk från Alcatel, Nortel, Motorola med flera. Vi fick lägga till några rader i vårt färdigskrivna kompromissförslag”, säger Jan Uddenfeldt.
”Kapitulationen var en både märklig och samtidigt mäktig upplevelse. Det gick faktiskt mycket snabbare och lättare än vi hade vågat hoppas, och synen när våra forna opponenter en efter en steg in i rummet är oförglömlig”, kommenterar Ericssons Åke Persson.
Klockan åtta på kvällen inleddes ett inofficiellt möte där tillverkningsindustrin bakom de två förslagen mötte ordföranden Friedhelm Hillebrand. Mötet har gått till historien som The Night of the Long Knives, och det beskriver enligt Sandegren väl vad det var fråga om.
