Ån nedanför den nybyggda kyrkan i Nedervetil var ett utmärkt ställe för en båtdemonstration. Den unge prästen var ivrig, och församlingsborna undrade vad han nu hittat på. Från den dag han tillträdde 1753 hade han haft idéer man inte riktigt förstod sig på, men det här var konstigast hittills.
Anders Chydenius hade byggt en båt av näver. Det var en sådan som användes i Amerika, och den var överlägsen andra båtar, påstod han. Nu skulle han bevisa det, så det är klart att alla var nyfikna.
Tyvärr fanns inga lokala medier på plats. Men självklart blev denna demonstration av den första näverbåten i Finland vida omtalad. Vi vet att Anders Chydenius efter detta började kallas Näver-Ant. Och att hans innovation inte vann något genomslag bland de österbottniska bönderna.
Att Anders Chydenius utvecklades till nörd är ingen slump. Hans bröder, den två år äldre Samuel och den tre år yngre Jacob, var också nördar och fadern Jacob uppmuntrade sina söner på nördbanan. Fadern var outtröttlig när det gällde att undervisa sina barn redan från deras tidigaste år, och det gällde både praktiska färdigheter och teoretiska kunskaper.
”Han tog eij den almänt brukeliga vägen, att blott belasta minnet hos sina Barn ved undervisningen. Han lärde dem at täncka…”, enligt Anders Chydenius egen beskrivning på äldre dagar.
I Samuels sällskap gjorde Anders lärospån bland annat i ett viktigt nördämne som mekanik, genom att snickra ihop vindsnurror, vattenhjul och liknande. Fadern Jacob entusiasmerade dem i detta, han ”ville heldre såsom under lek blåsa på gnistan, som märktes hos barnet, än med oförsigtigt handterande den samma i dess första utbrott qväfva”.
Under Anders första fem levnadsår bodde familjen i Sotkamo, där fadern tillträtt som kaplan 1727 efter en lång flyttresa från Åbolands skärgård, där både han och makan Hedvig Hornaeus hade växt upp. Från Sotkamo bar flyttlasset 1734 vidare norrut till Kuusamo, efter att Jacob Chydenius fått utnämning till kyrkoherde i Kemi lappmark. Det var Finlands nordligaste pastorat, vilket innebar årliga expeditioner för kyrkoherden till bosättningarna längst norrut i Enare.
Kuusamo var fattigt och ensligt, och det återspeglades i livet på prästgården. Det gällde att med uppfinningsrikedom och företagsamhet lösa de dagliga problemen själv och att trivas med ett begränsat umgänge bland svedjebrännare och fiskare.
Samtidigt kunde det här med skolgång och studier inte nonchaleras helt. I tioårsåldern fick Anders med brodern Samuel åka ner till Uleåborgs trivialskola – Anders såg då för första gången en stad. Efter avbrott för krigshändelserna 1741–1743 fortsatte bröderna skolgången i vad som kallades Torneå pedagogiet, med dess rektor Johan Wegelius, en driftig och kunnig person, som aktivt gjort insatser under Pierre-Louis de Maupertuis berömda gradmätningsexpedition till Tornedalen några år tidigare.
Wegelius såg omgående talangen hos bröderna Chydenius och gav dem efter knappt ett års studier ”hedrande betyg”, där de konstaterades vara mogna för universitetet. Så kom det sig att Jacob och Anders Chydenius, sjutton respektive femton år gamla, gav sig i väg på den långa slädfärden till Åbo och i december 1744 skrev in sig vid stadens akademi.
En sak som nu fick betydelse var att Jacob Chydenius efter de krävande tjänstgöringsåren på utposten i Kuusamo anhöll om förflyttning. Gamlakarleby hade varit utan kyrkoherde en längre tid, men 1746 utnämndes Jacob Chydenius till kyrkoherde här och tillförsäkrades därigenom försörjning från en vidsträckt socken som hörde till de mest välbärgade i Finland.
Att den österbottniska miljön passade den demokratiskt sinnade familjen Chydenius är uppenbart. Här fanns ingen överklass att tala om, generellt gällde att man klarade sig långt på idoghet och egna meriter och att man stod på sig om överheten krånglade.
Anders lillebror Jacob beskrev i en avhandling 1754 österbottningarna bland annat så här:
”Inbyggarena äro allmännast snygge och renlige i sina hus och kläder, nyktre, muntre och lifaktige, arbetsamme, ganska [= mycket] handslöge, i synnerhet i det som snickeriarbetare kallas, läraktige att antaga sådane förslager hvaraf de spå sig någon båtnad, förståndige, höflige, som af en bonde kan fordras belefvade och till en del tämmeligen välmående.”
Till denna miljö återvände alltså Anders och hans bröder under hembesöken från studierna vid Åbo Akademi. Ett vittnesmål av systern Maria (sedermera mor till Finlands första ärkebiskop Jacob Tengström) berättar att storebröderna undervisade sina yngre systrar både i Euklides geometri och botaniken. Bland annat samlade Maria växter från Gamlakarlebytrakten i ett eget herbarium.
Vid akademin var Anders, enligt egna ord, ”mycket road af Mathesis, i synnerhet Geometrien, Astronomien, Gnomoniken [läran om solvisare], Mechaniken, och något af Algebra”.
En del av studierna förlade både Samuel och Anders i Uppsala, som brukligt var, men pro gradu-avhandlingen försvarade Anders i Åbo under presidium av ekonomiprofessorn Pehr Kalm, Linnés berömde lärjunge som nyligen återkommit från en treårig upptäcktsresa i Nordamerika.
Pehr Kalm stod säkert bakom ämnet för Anders Chydenius avhandling, Americanska näfwerbåtar, ett ämne värdigt en nörd. Anders beskriver i detalj hur en sådan kanot av östkanadensisk indiantyp tillverkas, prisar högt dess egenskaper och anser att den genom sin lätthet är väl lämpad för det finländska insjölandskapet.
Som nämndes växte Anders entusiasm för indiankanoter så stor att han senare under sin tid som präst i Nedervetil försökte få församlingsborna att bygga näverbåtar.
Pentti Virrankoski, som skrivit den viktigaste biografin över Anders Chydenius, lyfter ändå fram brodern Samuel som Anders kanske viktigaste lärare. Uppenbart var Samuel en briljant forskartyp, vid 26 års ålder utnämnd till docent i kemi och mineralogi, med eget kemiskt laboratorium vid Åbo Akademi.
”Samuel var effektiv, snabb och intelligent och betraktades närmast som en genial vetenskapsman och ingenjör”, enligt Virrankoski. Tragiskt nog omkom Samuel Chydenius 1757, trettio år gammal, då han i samband med strömrensningsarbeten föll i älven ovanför Niskakoski i Kumo älv. Båten krängde till när ankarstenen slängdes överbord. Som duktig och stark simmare orkade Samuel en stund stå emot den starka strömmen, men drogs till sist ner i forsen och drunknade.
En särskild begåvning hos Anders Chydenius var formuleringskonsten. ”Öfning i Vitterhet har roat mig alt ifrån Studente åren, och jag har altid med granskning läst allehanda vittre arbeten”, berättade han själv. Som tjugoettåring engagerades han av de ledande männen i Gamlakarleby att tala på den fest som hölls i synodalsalen i skolhuset med anledning av kronprins Adolf Fredriks tredje sons, Fredrik Adolfs, födelse, ”til åhörarenas fulla nöije”.
Anders Chydenius hade med vanliga mått mätt goda förutsättningar för att bli både professor och biskop, vilket dock hade krävt att han hade satsat på en karriär i Åbo. Nu valde han i stället 24 år gammal att i samband med prästvigningen 1753 bli predikant i Nedervetil.
Det var en mycket liten församling, med ett femtiotal gårdar inklusive nybyggen, där befolkningen dock visste vad den ville. På eget initiativ utan tillstånd byggde man kyrka 1751 och fick följande år regeringens tillstånd att grunda en kapellförsamling. Anders Chydenius befann sig hela det året i det närbelägna Gamlakarleby, och nedervetilborna visste att det var honom de ville ha.
Pentti Virrankoski beskriver Nedervetil som en angenäm trakt, och familjen Chydenius var numera också väl förankrad här. Anders mor Hedvig dog 1754, fadern gifte följande år om sig med pastorsänkan Katarina Nyholm och fick två barn med henne. Brodern Jacob prästvigdes i slutet av 1754 och förordnades att bistå fadern i Gamlakarleby. 1755 gifte sig systern Maria med pedagogen Johan Tengström i samma stad, medan Anders gifte sig med den nittonåriga Beata Magdalena Mellberg, dotter till en rik köpman i Jakobstad.
Virrankoski tror att Beata Magdalena måste ha varit sällsynt duglig på hushållningens område: ”…man kan rent av fråga sig, om den praktiskt och ekonomiskt sinnade Anders Chydenius ens verkligen skulle ha kunnat förälska sig i en på hushållningens område helt oförmögen ung kvinna.”
Att som predikant, senare med titeln kaplan, med begränsade resurser bygga upp en församling från noll krävde idéer och driftighet, men det var som framgått vad Anders Chydenius hade. För försörjningen måste han få i gång ett eget lantbruk, vilket föranledde honom att snabbt dika upp två kärr för odling av säd och annat, som vitkål, kålrot, morot, palsternacka, persilja, selleri och rödlök. Han skaffade tillsammans med sin far merinofår från Sverige och sålde snart avelsdjur.
När de första potatisarna hämtades till socknen av soldaten Juho Virberg, då denne återvände till Kaustby från Pommerska kriget 1762, var det givetvis något Anders Chydenius hakade på. Tillsammans med två bönder grundade han ett bolag för tobaksodling, den första skörden på två tunnland 1763 ska ha varit synnerligen god.
Virrankoski noterar att Anders Chydenius, tros att han ofta gisslade laster, lustar och osunda seder, aldrig inkluderade tobaken i den kategorin.
Anders nördskap kom i kanske ännu högre grad att uttryckas i det man kan kalla medicinsk verksamhet. Närmaste fältskär fanns i Gamlakarleby och var enligt Anders värdelös.
Närmaste apotek fanns i Vasa, vilket i ett lokalt perspektiv var ohållbart. Anders började därför, baserat på studier av den modernaste litteraturen och de kemiska kunskaper han tillägnat sig, producera egna läkemedel.
Han skaffade instrument och råvaror och inrättade ett litet kemiskt laboratorium där han tillverkade kvicksilverklorid, salpetersyra, saltsyra, ammoniak och annat, vilket allt lämpade sig för olika medikament. Han gjorde också ett försök att få fram opium genom att suga saft i sockerbitar ur prydnadsvallmons knoppar.
En specialitet var ett egentillverkat ögonvatten, utmärkt för svaga och rinnande ögon. Han vågade sig även på kirurgi, genom att skära ut ”kräft knutar och flenhus [cystor], ofta på nog farliga ställen, och i synnerhet at operera på ögonen och skära ögon låcken på sårögda, med nästan otrolig lycka [framgång]”, enligt egen utsago. Ryktet om Anders Chydenius medicinska konst spred sig så att patienter reste långa vägar för att besöka honom.
1761 blev ett medicinskt märkesår, genom att Vasas distriktsläkare Barthold Rudolf Hast då kom på vaccinationsresa till Gamlakarleby och introducerade variolationen, en föregångare till vår tids vaccinationsmetod.
Smittkoppor var ett gissel, men med den nya metoden gavs en möjlighet att åstadkomma immunitet mot sjukdomen.
Saken krävde dock fördomsfrihet och mod. Var togs ur smittades hudblåsor, huden på den friske rispades upp och varet fördes in under huden. Omkring 2 procent utvecklade sedan sjukdomen så svårt att de dog, men de övriga tillfrisknade snabbt och hade då blivit oemottagliga för smittan.
Anders Chydenius blev en aktiv förespråkare för metoden. Motståndet var stort, då detta ansågs vara ett ingrepp i Herrens styrelse. Anders vädjade till föräldrarnas samvete, men det tog en tid innan han hittade ett argument som bet: att det var 5–6 gånger dyrare att begrava ett barn än att vaccinera det.
Han fick till sist lov att vaccinera 23 barn i åldrarna 2–11 år i Nedervetil, vilket genomfördes av den nämnde läkaren Hast. Alla tillfrisknade snabbt. Kort därefter tog en smittkoppsepidemi 27 ovaccinerade barns liv i trakten. Det blev genombrottet. Ryktet om Chydenius vaccinationsinsats nådde även Stockholm, vilket föranledde det kungliga majestätet att uttrycka sin nådiga tillfredställelse över det visade pionjärskapet.
Det finns inte utrymme här för en närmare redovisning av Anders Chydenius politiska insatser. Men några exempel på hans retoriska metod är på sin plats. Så här kunde han försvara landsbygdsproletariatet och ge ord åt de människor som slets ut av arbete:
”Detta slags Hjeltar kännas nog igen af sina invända fotblad, darrande knän, krokuga ryg, grofva händer, stela fingrar, magra lemmar, lutande hufvud och skrynckloga anleten, som alla vitna, om dessa förtjent Lagrar med lek, eller såfvit sig til meriter.”
Hur hittar man ett motargument i stapelfrågan, när beskrivningen går så här:
”Handelen liknar aldeles en ström: vattnet faller alltid nederåt, och handelen drifves af intet annat än vinningslystnaden. Kunna icke de andra Städerne med större vinst segla utomlands, än til Stockholm, så tycks Förbudet däremot vara lika onödigt, som at ställa vakt vid en älf, att han ej skal få löpa upföre…”
Under de aderton månader som Anders Chydenius vistades i riksdagen, innan hans motståndare lyckades utesluta honom, hann han hålla ett nittiotal anföranden och skriva ett halvt dussin pamfletter. För eftervärlden står Den Nationnale Winsten ut som en klassiker, genom sina grundläggande principer för liberalism och marknadsekonomi, däribland handels- och näringsfrihet, detta ett årtionde före Adam Smiths nationalekonomiska verk Nationernas välstånd 1776:
”Ju mera det gifves i et Samfund tilfälle för en del, at lefva af andras möda, och ju mindre andra få sjelfva nyttja frukten af sitt arbete, ju mera dödas idogheten: de förra blifva öfvermodige, men de senare förtviflade, och båda två försummelige […]
Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna af. De gifvas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll [snabb] afsättning och egen vinst uplifvas, blifver den naturliga trögheten öfvervunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifvas.”
Anders Chydenius största politiska insats bestod ändå i att han gjorde slut på censuren i Sverige och drev fram offentlighetsprincipen. Han skriver i sina memoarer att han från början ”var fast i den satsen att få Censuren i alla politiska mål aldeles häfven”.
Detta förutsatte en lång och komplicerad parlamentarisk process, där det både gällde att övertyga genom argument och att visa taktisk förslagenhet. I riksdagsbehandlingen hänsköts frågan för beredning till ett särskilt bildat utskott, ”Tredje utskottet”, där Chydenius bland femton ledamöter var den som drev diskussionen framåt och såg till att bli den som formulerade det slutliga betänkandet.
När tryckfrihetsordningen inklusive dess offentlighetsprincip slutligen antogs, den 2 december 1766, var det den första i sitt slag i världen. Lika självklart som det var för Anders Chydenius att fri konkurrens gynnar den ekonomiska utvecklingen, lika självklart var det för honom att det bästa argumentet vinner, om åsikterna fritt får ställas mot varandra.
Anders Chydenius liktal vid en avrättning 1786
Att Anders Chydenius trots sitt nördskap präglades av sin tids värderingar framgår av en episod, då han den 12 april 1786 anlände till Kronoby. Han var då 57 år, beskrivs som en gammal man och var sedan länge kyrkoherde i Gamlakarleby, efter sin far. Anledningen till Kronobybesöket var avrättningen av tre dödsdömda, där Anders på tjänstens vägnar hade att följa de dömda till stupstocken och hålla likpredikan.
Domen, stadfäst av hovrätten i Vasa, gällde soldaterna Mathins Hjelt, Abraham Frod och Petter Lindström, som i Terjärv hade rånat, mördat och mordbränt barnaläraren Johannes Mattsson och dennes hustru.
På Kronoby avrättningsplats var samlad en stor folkskara, som nyfiket följde hur bödeln i tur och ordning högg av högra handen och huvudet av de tre männen. Därefter gick en susning genom folkhopen, då ” till stupstocken trädde en sextioårig gråhårig präst och började tala med av sinnesrörelse darrande men klar och tydlig röst”.
Det var alltså Anders Chydenius, som inledde:
»Nu har dessa tre mördares blod strömmat. Det ryker ännu för att mota det hämdeskri som de mördades blodsröst nedkraft ifrån himmelen: jorden skall uppsluka det, att afplana den förbannelse som menlöst blod befläckat den med.»
Härefter följde en noggrann berättelse om dådet. Mordet hade begåtts mycket kallblodigt. Först mördades barnaläraren, som försökte att komma ut ur stugan. Hustrun bad om nåd, men Hjelt, som »hade bedövat sina öron och förhärdat sitt hjärta, stack henne med det grymma vapnet: bajonetten, som förfärdigats att begagnas emot rikets fiender».
Efter att ha rånat penningarna, ringarna och klockorna antände rånarna stugan och flydde. Men »Herrens namn vare evigt lovat och ärat! som hade genom små omständigheter uppenbarat dessa hemska brott, och beredde illgärningsmännen deras förtjänta straff».
Enligt en berättelse ”darrade den gamle, då han betänkte, vad allt som ingick i mordet. Däri ingick månget dyrt förbunds och mången dyr eds brytande”, som dopförbundet, konfirmationen och faneden.
»Såsom soldater hava de vid en upprullad fana med ed svurit: att så sannt Gud hjälpe dem till kropp och själ; vilja så vara konungen och fosterlandet trogna och skydda dem till sista blodsdroppe. Men o! förfärliga menederi! dessa fridens och frihetens försvarare de sticka själv kniven i en oskyldig medbroders hjärta.»
Anders Chydenius åberopade det ena bibelstället efter det andra som påbjöd dödsstraff för mord: »Hans blod, som människoblod utgjuter, bör genom en människa utgjutas.» Han lyfte upp sin hand och pekade på de avrättades kvarlevor, som ångade i den tidiga vårluften:
»Deras hand och hufvud skola stå på stegel, deras kroppar på hjul skola blifva himmelens fåglar till rof, och korparna skola uthugga deras ögon. En förfärlig syn för vandringsmän, som färdas förbi denna afrättsplats!»
Som alla avrättningsplatser låg denna vid allmän landsväg och kunde ses av förbiresande.
Predikan blev allt längre. En noggrann beskrivning följde om hur Guds ord med avseende å dessa mördare har besannats: De hade som barn snattat, som ynglingar utövat dryckenskap, varit ostyriga och lata. Ynglingar som växer upp utan tukt utvecklas småningom till våldsmän och mördare.
Anders Chydenius vände sig till föräldrarna:
»Eder förmanar jag: hållen icke edra barns första förbrytelser betydelselösa, huru ringa de än i sig själva äro. En styv nacke bör nedböjas i barndomstid. Ingen damm kan förhindra översvämmande vatten, intet medicin kan hjälpa en döende.»
Budskapet till de församlade unga männen:
»O, I unga! Umgåns med människor, som hava goda seder: undviken syndigt sällskap och förbannen varje steg, som I tager i drinkarenas, kortspelarenas och hädarenas sällskap.»
Till de äldre husbönderna:
»Vad kunde jag i dag säga till eder såsom varning? Jag hyser tvivel angående eder bättring, emedan jag såg senaste vecka eder stå på Gamla Karleby stads torg och I lyssnaden utan minsta sinnesrörelse till dessa olyckliges skrik – och vad ännu svårare är, eder förhärdelse är så stor, att I just samma dagar druckna åkten på stadens gator.»
Slutorden till hela folkskaran ljöd:
»Betrakta i detta blodiga skådespel ondskans och ogudaktighetens grufvelighet, och se här lasternas förskräckliga ändalyckt! Taler om denna förskräckeliga händelse med rysning för de hemmavarande! Förtäljer den flera gånger för edra barn och barnabarn, och förkunner dem att lättjans, olydnans och liderlighetens lön är förskräckelig. Låter den minsta synden, som föranleder till större, vara så förskräckelig i edra ögon såsom själfva bödelsyxan!»
Avslutningsvis tog Anders Chydenius upp en psalm och bödeln började med likens behandling enligt sitt reglemente.
Baserat på beskrivningar i Georg Schaumans biografi över Anders Chydenius 1908 och en artikel i Kansan Kuvalehti 1929. Tack till Elof Granholm, som lyft fram berättelsen ur glömskan.
