En dag i slutet av femtiotalet ankom far och son Jukka och Juha Tainio med buss från Kannus till Jakobstad. De skulle hälsa på Jukkas morbror Isak Fellman och behövde fråga efter vägen. Till sonens oförställda häpnad inledde fadern nu ett samtal på svenska med den man de mötte på gatan. Efteråt var Juhas spontana fråga till fadern: ”Puhutteko te ruotsia?” (”Talar ni svenska?”)
”Jag hade aldrig förr hört min far tala språket. Jag visste förstås att hans mamma var från en svensk trakt, Esse, men farmor [Hanna Punsar] dog när jag var tre år, så jag hade inga minnen av vilket språk pappa och hon talade sinsemellan”, säger Juha Tainio.
Juha Tainio har djupa släktrötter i Kannus. Närmare bestämt är han uppvuxen i Yliviirre, bara några stenkast från Oskari Tokois – regeringschef i Finland 1917 – hemgård.
Han är ett riktigt sladdbarn, fyra av de fem äldre syskonen var redan tjugo år fyllda när han föddes, och den näst siste i syskonskaran var
sju år äldre än Juha. Hemma började Juha köra traktor i sjuårsåldern och var allmän hjälpreda, som man är på en bondgård.
Efter fyra år i Roikola folkskola kom Juha till mellanskolan i Kannus kyrkby. Han klarade sig bra i de flesta ämnen, men i svenska och tyska lyste stadigt fyror eller femmor i betygen, så i stället för fem år blev det sju år i mellanskolan.
Hyötyruotsi
De underkända betygen handlade inte om ointresse.
”För mig var det inte fråga om pakkoruotsi [tvångssvenska], utan om hyötyruotsi [nyttosvenska]. Jag ville lära mig språket och tyckte jag lärde mig förstå svenska någorlunda bra, men alltid i skriftliga prov gjorde jag en mängd fel.”
Långt senare skulle han få förklaringen, när en språklärare på en konferens råkade se hans anteckningar.
”Vet du om att du är ordblind?”
”Nej, vad är det för något?”, frågade Juha.
Först efter att han bekantat sig med begreppet dyslexi insåg han varför både stavningen och grammatiken i de främmande språken alltid var en sådan kamp.
Efter mellanskolan blev gymnasiet i Kannus nästa steg. Det gav Juha en god vän i klasskamraten Mauri Pekkarinen, blivande politiker, som under Kannusåren hyrde rum hos Juhas fars kusin.
Ett gymnasieår fick emellertid räcka för Juha, åter på grund av svenskan och tyskan. Tillsammans med en kamrat sökte han till folkskollärarutbildningen i Brahestad, men också denna plan föll på grund av underkänt inträdesprov.
Handelsinstitutet i Karleby tog sedan emot honom för en merkonomutbildning på två år. Här fick Juha för tredje gången gå om ett år på grund av svenskan.
Förhandling med läraren
Att Juha överhuvudtaget fick flytta upp till klass två i handelsinstitutet var resultat av en förhandling. Juha anmälde sig till en sommarkurs i svenska i Eskilstuna, och efter att försäkrat sig om att Juha betalt kursavgiften gick läraren med på att ge honom en femma.
Eskilstuna var en stor stad för de finländare som i slutet av sextiotalet massutvandrade till Sverige. Under sommarvistelsen där 1968 träffade Juha i Folkets park Outi Räty. Hon var född i Jyväskylä och skulle komma att bli hans hustru.
Men ett år i handelsinstitutet återstod för Juha. Nu fick det betydelse att han som sidoprojekt hade gett sig in också i en annan utbildning, arrangerad av Rundradion.
”Det här skedde under Ralf Fribergs chefskap. Man sökte radiojournalister för den regionalradio som planerades. Jag lärde mig att göra intervjuer med bandspelare och hur jag skulle klippa ihop program, och så började jag ta frilansuppdrag.”
Skulle Juha klara svenskan det sista läsåret i handelsinstitutet?
”Proven hade gått dåligt, och strax efter sportlov fick vi oförberett i uppgift att översätta en artikel ur Dagens Nyheter. Jag hade precis varit i Sverige och gjort radiointervjuer på svenska och umgåtts med min nya flickvän. Jag tyckte att uppgiften var ovanligt enkel, och vår lärare Aulikki uppmärksammade mig för att jag fått 8 ½.”
”Sedan såg jag att jag två gånger fått poängavdrag för samma fel. När jag klagade på saken spände Aulikki ögonen i mig: ’Herra Tainio, kyllä tämä teille riittää.’ [Herr Tainio, det här räcker nog för er.]”
Blev svensklärare
Nu bar det åter i väg till Eskilstuna, och småningom skulle Juha Tainios karriär som radiojournalist inledas på allvar. Före det fick han otippat ett annat jobb – som svensklärare. Hans svärfar organiserade utbildningar i svenska för nyinflyttade finnar i Eskilstuna, och tyckte att Juha kunde lära dem grunderna.
Juha hann också arbeta som bilförsäljare, dock så att han framför allt fick agera tolk.
”De som tyckte att de gjort en dålig bilaffär kom och klagade. Många var finnar, och snart fick jag hålla på och tolka dagarna i ända. Till sist anställdes jag med fast lön för det.”
Militärtjänsten gjorde Juha i Obbnäs. När han var tillbaka i Eskilstuna 1971 hade bilfirman lagt ner. Han ringde den dåvarande chefen för Sveriges Radios finska radioverksamhet, Stig Törnroos, berättade om sin radioutbildning och fick börja frilansa med Eskilstuna som bas.
Året därefter fick Juha ett sommarvikariat i Stockholm, och erbjöds sedan sätta i gång fasta finska radiosändningar i Örebro. När han lämnade jobbet på Sveriges Radio, efter 43 år, hade han hunnit arbeta också i Stockholm, Uppsala, Luleå och Haparanda.
Språkliga rättigheter
Ett huvudtema i Juhas radiogärning har varit finnarnas historia i Sverige och deras språkliga rättigheter. Det har lett honom in på legenden Ragnar Lassinanttti, radiojournalist, politiker, landshövding i Norrbotten och personlig vän med Urho Kekkonen.
”Ragnar drev skickligt den finska språkfrågan. Undre många år var Lassinantti vid sidan av uppdraget som riksdagsman tillförordnad programchef för de finska sändningar (’Ragnarin raatio’) han själv fick i gång i Sverige 1957. Den tiden hade Sveriges Radio också politiskt valda redaktörer, Ragnar var socialdemokrat, utan det politiska stöd det innebar hade han aldrig lyckats.”
Vid ett seminarium fick Juha höra att 700 magnetband med Lassinanttis radioprogram hade räddats från förstörelse. I ett samprojekt mellan Sisuradio (Sveriges Radios sverigefinska kanal) och Luleå Tekniska Universitet (grundat genom Lassinantis arbete) digitaliserade han dessa band och lyssnade igenom en stor del av dem.
”Musikprofessorn Timo Leisiö i Tammerfors hörde vad jag ägnat mig åt och sa: ’Du har gjort en arbetsgradu, sätt den till pappers och skicka till granskning.’ På det sättet fick jag min akademiska examen.”
Finnskogens hemligheter
Ett annat spår har fört Juha till finnskogarna. De hör ihop med huuhta, det svedjebruk som från ett område nordost om Viborg från 1300-talet till 1800-talet utvidgade sig västerut till södra Norge och österut till Tverområdet.
”Det var min andra sommar i Eskilstuna, och Outi skulle göra ett slutarbete om finnskogarna. Jag köpte en gammal folkvagn och så åkte vi i väg för att upptäcka dem. Nära gränsen till Norge hittade vi gravstenar där de svenska namnen fanns också i finsk version. Min svärfar tipsade mig att kontakta läraren Sigurd Bogran, som konstaterade att vi hittat hans släktgravar.”
Den första reportageresan 1972 lärde honom att det då fortfarande fanns åtta personer från Värmlands finnskogar som kunde finska. En av dem var Alma Augustsson i Göteborg.
”Hon kunde gamla trollformler. En sådan hjälpte en att inte bli stungen av getingar: Ampiainen, pimpiäinen, pieni lintu pikkarainen, älä minua pistä!”
Kalevalaåret 1985 blev hektiskt för Juha. De första utgivningarna av uppteckningar med Kalevalamotiv hade gjorts i Sverige redan 1821, av Carl Axel Gottlund, Pieniä runoja, Suomen pojillen ratoxi (Små sånger till Finlands söners nöje), och de gavs nu ut i faksimiltryck.
En viktig bekantskap blev norrmannen Per Martin Tvengsberg, fylkeskonservator i Hedmark och ättling till skogsfinnar. Tvengsberg hade gjort omfattande studier av svedjebruket och var speciellt intresserad av de rågsorter som använts.
12 000-faldig skörd
På nätet kan man höra Per Martin Tvengsberg själv berätta om hur varje svedjelag kunde ha sin speciella rågsort, med speciella egenskaper som man odlat fram, till exempel utgående från olika sorters terräng. Rågen kunde ge otroliga skördar, och 1973 gjorde Tvengsberg ett fynd i samband med att en gammal ria revs i Grue finnskog.
”Det var tio rågkorn, inte mer än det. Alla såddes samtidigt, sju spirade. Från vart och ett av kornen växte en diger tuva med mycket högväxt råg. Den största tuvan hade 162 strån, som mest fanns 75 korn på ett strå. Kornet gav en över 12 000-faldig skörd”, berättar Per Martin Tvengsberg.
Tvengsberg har läst en god del av det finska runmaterialet och tycker sig ha ett bra svar på en central gåta: I rågtuvan bor Sampo. Han behöver få sova om vintern, får han inte det, blir han arg. Man har inte förstått innebörden av det, att den tvååriga svedjerågen behöver en viloperiod på vintern, för att ge riklig skörd.
Många norrmän har finländska släkt-rötter, och skogsfinnarna har numera minoritetsstatus i Norge. ”I söder har man utropat republiken Finnskogen, som väljer president varje sommar och deklarerar sig fritt från Norge. Första gången det hände blev det viss diplomatisk kalabalik”, ler Juha.
Numera är det också klarlagt att många norska folksagor har finsk bakgrund. Till exempel antas det kända sagoslottet Soria Moria ha fått sitt namn av finskans suuria muuria (stora murar).
Minnen från Hjulfors
När Juha nu reflekterar över sina livserfarenheter, är språket ett givet tema.
”Farmor var en av de första laestadianerna i Kannus. Jag minns en resa till Hjulfors i Esse till farmors syster Marias begravning. Deras älsklingsbror predikade [samme Isak Fellman som nämns i artikelns början]. Stugan var fullproppad med folk, man predikade och sjöng hela dagen på Essesvenska, nog fick jag ett språkbad den dagen alltid.”
”Jag hade lätt att lära psalmer, när min syster sjöng dem tillsammans med mig. Den vägen kunde jag memorera ord, men tyvärr fungerade den metoden inte i skolförhören. Däremot har handikappet inte hindrat mig som radiojournalist, det jobbet handlar inte om att läsa ur manus, utan om att man skapar i nuet.”
Det har visat sig att även Juhas morfar “Kevarin Juhani”, som drev kyrkbyns gästgiveri, hade en svensk bakgrund, genom fadern Johan Wistbacka från Terjärv.
En lärdom är att mycket i det till synes helfinska Kannus har koppling till det svenska. Juha nämner den period kring förrförra sekelskiftet, då järnvägen nådde orten och Amerikaemigrationen var som livligast.
Med järnvägen kom svensktalande personer, som stationschefen Gustav von Numers, som skrev teaterstycken som översattes och uppfördes i Kannus. På samma sätt kom Amerikaåtervändarna med nya idéer, till exempel genom Oskari Tokoi, som under ett antal val skulle bli socialdemokraternas stora röstmagnet vida omkring.
”Kontakten till omvärlden vidgades, och med det öppnades kulturlivet i Kannus”, säger Juha, som gjort flera radioprogram om Tokoi och även har ett eget minne av denne från hans hembygdsbesök 1957.
Finlandssvensk
Numera har Juha alltså sin fasta punkt i Kannus, i det hus hans farfars lillebror byggde 1905, köpt av Juha som ett renoveringsobjekt för tio år sedan.
Varför flyttade du tillbaka?
”Jag arbetade i Haparanda, bodde nästan på redaktionen, det blev ingen egen tid. Det här huset blev ett slags terapiprojekt, jag kom ur ekorrhjulet. Fortfarande är jag mycket på resande fot, till särbon i Helsingfors och dottern i Skåne, men bara här jag kan styra över allt själv. Här är mina böcker, det definierar vad som är mitt hem.”
Juha Tainio har alltså skrivit sig som finlandssvensk.
”Min far gjorde fel när han aldrig talade svenska med mig. Hade jag fått svenska språket i hemmet, hade världen öppnat sig för mig mycket enklare.”
