Trots att den utländska agenturen kände till Alisas storlek hände det ibland ändå att det vid ankomsten väntade kläder som hon inte rymdes i. Det uppstod en del egenartade situationer.
Alisa hade en hög arbetsmoral. Det som överenskommits, det gjorde hon. Emellanåt kunde läget vara sådant att det för agenturens del inte gick ”som i Strömsö”. Då kunde mamma föreslå att Alisa skulle avbryta jobbet i fråga och att de skulle flyga hem. Men Alisa gav sig inte.
”Emellanåt var jag orolig. Vad hade jag egentligen gjort när jag uppmuntrat Alisa till modelljobb? Det är en så osund värld! När man till exempel grabbade tag i Alisas midja och kände efter obefintliga ’jenkahandtag’, då gick det överstyr. En känsligare flicka än Alisa skulle lätt ha kunnat utveckla anorexi. Men gudskelov var Alisa så styvnackad och förståndig att allt ändå gick väl.”
Vad har Alisa att säga till blivande modeller?
”Ändra inte på dig själv”, förklarar hon.
”Och banta inte heller bara för att gå i klädtyper dikterade av andra. Håll dig på din kant. Jag är heller ingen vän av vare sig skönhetsoperationer, injektioner, fettsugningar och sådant. Inget av det har jag gjort. Jag tillfrågades som tonåring om jag inte hade funderat på en fettsugning. Det är ganska ofattbart”, säger Alisa.
Eftersom Alisa enligt den första modellagenturen vägde för mycket, bytte hon snart till en annan. Och inte till vilket alternativ som helst, utan till den berömda agenturen Elite.
Men även där fick hon veta att hon bar på för många kilo.
”I något skede fick jag förslaget ’tänk om du skulle lägga på dig tjugo kilo och börja som XL-modell’. Det var rätt bisarrt”, säger Alisa, som numera kvitterar saken med humor.
Innan Alisa anmälde sig till IMTA-tävlingen hade hon aldrig haft en tanke på att behöva banta. Hon var nöjd med sig själv, mådde bra och kände sig stark. Nu i efterhand säger hon att hon egentligen bara ångrar en sak. Nämligen att hon inte valde en internationell agentur som skulle ha godkänt henne sådan hon var.
”Fotomodellbusiness är en hård bransch. På många sätt fick den Alisa att växa. Hon mötte utmaningar hon behövde gå i land med. Lyckligtvis hade hon fötterna på jorden och sinne för proportioner”, säger mamma.
Ett år efter segern i modelltävlingen tillbringade Alisa och Jaana sommaren i New York. Alisa lät toppfotografer ta bilder för sin demonstrationsportfölj. Dagarna fylldes också av rörlighetsträning. Mamma och dotter bodde tillsammans i en bostad som också huserade andra modeller.
”Det var riktigt roligt att bo med mamma i Amerika. Hon tog hand om mig. Lagade mat och tvättade kläder. Mamma blev också en öppnare samtalspartner i sällskap med de socialt begåvade amerikanarna”, säger Alisa.
”Vi svetsades ihop väl där ute i världen. Men vi har alltid haft en nära relation, nästan telepatisk. Vi kan läsa av varandra väl”, säger Jaana.
Under fem år arbetade Alisa huvudsakligen som modell utomlands, främst i Europa. Eftersom Alisa var omyndig, följde mamma eller pappa eller bägge med på resorna. De stod för trygghet och sällskap.
Föräldrarna gavs också tillfälle till att på nära håll iaktta modelltillvarons ”glamour” – med vårtor och allt.
”På vissa fina middagsbjudningar undrade jag nog vad jag egentligen hade där att göra. Man fick nypa sig själv i armen”, säger Jaana.
En vanlig uppfattning är att det är lätt att arbeta som modell. Men så är det inte.
Det hände att Alisa fick telefonsamtal med besked att hon med ett par dagars varsel skulle infinna sig till fotografering någonstans i världen. Väl på rätt flygplats hade hon en väntande taxi som körde henne till tagningarna. Redan nästa dag kunde returflyget gå till Finland.
Emellanåt tillbringade Alisa ändå veckor eller månader utomlands i modelljobb – till exempel i Tyskland, Grekland, Spanien, Italien, England och Frankrike. Hon engagerades inte minst som smyckes-, smink- och hårmodell.
”Modellerna väljs ut bland många. Man måste resa i ett pressat tidsschema, bo i okänd omgivning och samarbeta med nya människor. Timmarna rinner i väg med sminkning och frisyruppsättning, för att inte tala om den tid som går åt till poserande”, säger Jaana.
”På castingar, det vill säga de tillfällen där modellerna väljs ut, kan en modell få napp kanske en eller två gånger av tio. Oftast får man ett ’tack, men nej tack’ som svar. En fotomodell behöver vara hårdhudad. Man får verkligen inte ta illa vid sig”, framhåller Alisa.
Vilka är modellyrkets goda sidor?
”Lönen. Den är faktiskt bra. Det räckte med att göra två jobb i månaden för att leva gott.”
”Och visst är det kul att bli sminkad och kammad”, säger Alisa.
”Ja, och visst blev den där småblyga och en smula känsliga flickan mycket mer social. Du har fått flänga omkring, träffa folk och lära dig språk. Men åtminstone jag såg det här mest som ett äventyr. Jag saknar inte den där perioden”, säger Jaana, som gläder sig över att Alisa nu hittat ett eget arbete och en egen man – Robin Österlund, studerande i maskinteknik vid yrkeshögskolan Novia.
År 2020 vände Alisa blad i sitt liv. Hennes intresse för internationella modelluppdrag började svalna. Coronapandemin bidrog till beslutet.
”Jag kände mig ofta ensam ute i världen”, säger hon. ”Jag längtade efter ett intressant, äkta och betydelsefullt yrke. Modellvärlden är så ytlig. Egentligen avskydde jag den från första stund.”
Alisa kommer ihåg ett gott råd hon fick redan i början av sin karriär: lita aldrig på en annan modell!
”Om jag till exempel frågade en annan modell efter en castingadress, var det inte omöjligt att hon gav mig fel adress med avsikt. Atmosfären modeller emellan kan vara väldigt spänd och konkurrensinriktad.”
