Finlands nya regering tillträdde i juni. Energibranschen har alltid varit starkt politiserad, vilket är rätt naturligt med tanke på att energifrågorna har flerdimensionella betydelser av stor vikt för Finlands säkerhet, försörjningsberedskap, välfärd samt hållbara utveckling.
Energilösningarna är viktiga också för omställningen till det fossilfria samhället, vilket varit huvudfokus i tidigare regeringars program. Kriget i Ukraina har gett säkerhets- och försörjningsberedskapsfrågorna ökad vikt, vilket även avspeglas i det nya regeringsprogrammet.
Bristen på reglerkraft, som uppstår då vind och sol producerar för lite för att upprätthålla vårt elsystem, har länge varit ett problem och det saknar fortfarande sin lösning. Problemet blir allt mera akut i takt med att vind- och solkraften byggs ut.
Kärnreaktorn Olkiluoto 3 har kompenserat för bortfallet av överföringskapaciteten från Ryssland. Fingrids frekevensstyrda reserver har utökats under de senaste åren, men dessa är enbart till för snabb och kortsiktig effektreglering när elsystemets frekvens avviker från 50 Hz. Här fungerar batterilager utmärkt.
För effektunderskott som varar i timmar eller dygn krävs andra lösningar. Tekniskt är saken enkel att lösa via gasturbiner eller dieselkraftverk, som snabbt kopplas in då effekt behövs. Då drifttimmarna blir få, spelar bränslet ingen större roll vare sig utsläpps- eller kostnadsmässigt. Även biobränsle kan användas för detta. De viktigaste kriterierna är låg investeringskostnad per tillgänglig effekt, möjlighet till snabb start och garanterad tillgänglighet.
För närvarande saknar vår elmarknadsmodell incitament för denna typ av anläggningar, vilket är orsaken till att vi i dag har effektbrist i vårt system. Fingrid har sedan tidigare några gasturbiner till förfogande, men dessas effekt är inte tillräcklig för att säkra elsystemet.
Olika typer av kapacitetsmekanismer har länge diskuterats som en lösning på effektproblemet. De nordiska länderna är i stort överens om att kapacitetsmekanismer behövs.
Den bästa lösningen, teoretiskt, vore ifall principerna kunde utformas gemensamt på europeisk nivå. Detta, om ens möjligt, förutsätter en lång process, vilket gör att mekanismerna troligen kommer att få sin slututformning på nationell nivå och därmed varierar länderna emellan. Här finns en risk för snedvriden konkurrens på elmarknaden.
Vätgasekonomin kan även komma att ha en roll i detta. Nordic Hydrogen Route, den tilltänkta vätgasledningen runt Bottniska Viken som vi lyfter fram på debattsidorna i detta nummer, kan utöver att transportera vätgas även få en viktig roll som stort vätgaslager, dvs. energilager.
Att införa kapacitetsmekanismer i vår energimarknadsmodell är ett grannlaga arbete. Nuvarande produktionsformer, där investeringsbeslutet har fattats på förutsättningar som rådde vid beslutstillfället, borde inte drabbas negativt. Här gäller det för våra politiker att noggrant lyssna på energibranschen.
Det färska regeringsprogrammet innehåller en skrivning om kapacitetsmekanismer. Vi får hoppas att regeringen kan lägga den besvärliga starten bakom sig och påbörja det arbete den är tillsatt för.
